LiLa81 skrev 2015-04-09 07:57:56 följande:
Vi har en dotter som är 6 månader som vi hoppas ska växa upp som tvåspråkig. Vi bor i sverige, jag är svensk och pappan är tysk. Jag och min sambo har ända sedan vi träffades pratat svenska med varandra. Han pratar tyska till dottern och jag pratar svenska.
Vi har många gånger sagt att vi ska byta till att prata tyska med varandra hemma så att dottern blir exponerad för mer tyska. Svenska hör hon ju ändå. Problemet är att han är bättre på svenska än jag är på tyska, så våra konversationer flyter inte riktigt. För mig att prata om något viktigt på tyska är svårt. Dessutom så är det svårt att bryta vanan med svenska. Har du några tips för hur vi ska göra angående "vuxenspråket"?
När det gäller hur vi pratar med dottern. Pappan råkar såklart ibland säga något på svenska till henne. Särskilt om der är andra närvarande som inte förstår tyska. Bebisen förstår ju ändå inte, så det man säger är ju egentligen för att de vuxna i närheten ska förstå att det exempelvis är dags att byta blöja. Det samma gäller för mig i Tyskland. Jag pratar lite tyska med dottern för att det ska kännas mindre ansträngt med svärmor. 
Är det dumt att göra så?
Hur brukar det vara (hur kan det vara) i tvåspråkiga familjer där föräldrarna har olika språk med båda kan båda? I ett samtal med hela familjen, ska jag exempelvis prata svenska både när jag riktar mig till dottern och sambon, samtidigt som han pratar tyska till oss båda? Eller ska vi hålla oss till ex tyska mellan oss vuxna och jag pratar svenska när jag riktar mig till dottern? Hur blir det då när man vill rikta sig till båda?
Ju mer jag tänker på det desto mer förvirrat känns det.
Det är ju lite olika
i olika familjer hur man gör med det där med att prata "fel" språk till barnet. Inte är det hela världen om man säger några ord på det andra språket när människor som inte talar minoritetsspråket är med. Problemet som kan uppstå är att det lätt blir mer och mer tal på majoritetsspråket när man väl tar för vana att prata det även direkt till barnet. Dessutom lär sig barnet språket från allra första början (vissa studier tyder t om på att barnet redan i magen lär sig att känna igen mammans språk) så det är inte helt sant att barnet inte får ut något av att man pratar ett visst språk redan från början.
En annan aspekt är att barnen gärna använder majoritetsspråket om de inser att mamma och/eller pappa kan det lika bra, och då får de mindre tillfälle att träna på minoritetsspråket. Mina barn insåg inte att jag faktiskt kunde majoritetsspråket när de var små eftersom jag alltid talade svenska med dem (detta trots att de hörde mig pratat majoritetsspråket med andra runt omkring dem, men det avgörande för dem verkade vara vad jag pratade direkt till dem). När de blev stora nog att förstå hade det redan blivit en vana att prata svenska med mig, så då fortsatte de med det av bara farten, även om de "fuskar" och blandar ibland.
Jag har tagit för vana att alltid tala svenska med barnen i alla situationer för att det skall bli en vana. Nu när de börjar bli stora är det inget jag ens tänker på, det kommer automatiskt, men så hade det nog inte varit om jag ibland hade pratat majoritetsspråket med dem. Om andra människor som inte tala svenska är med säger jag det ändå på svenska, och sedan översätter eller summerar jag för de andra som är med. Det kan tyckas lite bökigt, men det blir också en vana till slut och det positiva med det är att barnen adrig tvekar över vilket språk de skall använda när de pratar med mig.
Vad det gäller vad ni vuxna talar med varandra, så är det klart att det skulle vara bra om ni alltid pratade tyska med varandra så barnet hör mer tyska hemma, men samtidigt får det inte bli så att du känner dig hindrad av det och inte riktigt kan uttrycka dig. Språk är ju främst till för att kommunicera, och om du känner att din tyska inte riktigt räcker till blir kommunikationen mellan dig och din man inte optimal. En kompromiss kanske kunde vara att ni talar tyska till varandra i vissa vardagssituationer (som t ex runt middagsbordet), men svenska i andra situationer. En annan lösning kan vara att du satsar på att förbättra din tyska så att du känner dig mer bekväm med att prata tyska. Om ni alltid pratar tyska kommer språket att förbättras med tiden, och om du har tid och möjlighet skulle du också kunna ta kurser osv. Men igen, där får du känna vad som känns bäst och vad som funkar för dig/er.
Hur man kommunicerar i en flerspråkig familj när alla pratar kan variera mycket också, men jag kan berätta hur vi gör hos oss. Min man är franskspråkig, jag svensk men vi bor i ett engelsktalande land där barnen är födda. Jag talar bra franska och det är språket jag och min man använder när vi talar med varandra. Min man kan en del svenska, och har lärt sig mer från att höra mig och barnen tala. Han brukar kunna förstå vad det handlar om, men kan inte säga så mycket själv. Om vi talar alla tillsammans talar jag och min man franska med varandra, min man franska när han talar direkt till barnen, jag svenska när jag talar direkt till barnen och barnen engelska när de talar direkt till varandra. Barnen svarar oss på respektive språk. Familjespråket tenderar att bli franska om någon pratar med hela familjen på samma gång. Det kan vara så att barnen frågar oss båda något på franska, och sedan svarar jag på svenska och min man på franska. Det låter kanske lite komplicerat, men det har blivit så naturligt för oss allihop (speciellt för barnen som vuxit upp med tre språk och alltid har pratat olika språk med oss föräldrar) att vi inte tänker på det. Jag tror att det där kommer av sig självt i de flesta familjer och inte är någonting man behöver fundera så mycket över.
Som en sammanfattning tror jag att det är bra att vara så konsekvent som möjligt i vilket språk man använder med barnen. Ju oftare man talar minoritetsspråket desto bättre. Samtidigt vill jag inte komma med några pekpinnar, för alla familjer är olika och det gäller att känna sig fram till vad som funkar bäst för just er familj.
Lycka till och hör gärna av dig igen om du har fler frågor!
Det är inte viktigt för mig att han lär sig perfekt svenska, men däremot att han kan kommunicera med familjen här och kanske även i framtiden flytta till Sverige och utveckla svenskan mer om han skulle vilja det. Min fråga är helt enkelt om det är nödvändigt att vi alltid blandar språken hemma i vår familj för att det ska vara möjligt? Tack för ditt svar!! Tar gärna emot tips av andra också som har två- eller flerspråkiga barn 