Hejsan
Mitt namn är Jenny och är 32 år gammal jag bor i Sthlm tillsammans med min man.
Vi har i skrivande stund försökt få barn i 2 års tid utan resultat.
Min man har en dotter på 16 år sedan tidigare.
Idag 5/12 2014 ringde jag och bokade tid för utredning.
Fick tid den 16 Januari¨.
Jag hoppas¨på att det är andra par där ute som gärna vill följas åt.
Jag håller så mycket med om att frågan om det inte är dags att skaffa barn är så hemsk. Usch. Så många undvikande, bortförklarande svar den fått. När man bara vill gråta. Jag undrar så vilket svar de människor som frågar sånt förväntar sig...
Vi har nu tagit steget att helt öppet lägga alla kort på bordet och tala om för omvärlden vad som pågår i våra liv.
Jag författade ihop ett litet blogginlägg som jag länkade... och oj vilkea reaktioner. Så mycket omtanke och kärlek folk visat är helt otroligt.
Fått höra ifrån många bekanta att dom gått igenom samma sak men inte vågat gå ut offentligt med det.
Blogginlägget kan ni läsa här om ni vill:
accordingtoophi.blogspot.se/2015/02/en-hemlighet-som-vill-ut.html
Samtidigt känner jag en enorm lättnad av att ha vågat släppa denna "bomb". Stödet gör att det känns så mycket enklare.
Usch, jag har haft en sån rutten dag idag 
Idag som skulle vara kärlekens dag har allt varit så jobbig. Ägglossningstestet slog om, vilket innebär att det inte blir någon insemination den här månaden. Att vänta en månad till känns som en evighet.
Jag har kommit till det stadiet som jag lovade mig själv att inte komma till, att det är jobbigt med andras bebislycka. Vi var idag på min minsta kusins sons dop. Massa bebisar och släktingar med påträngande hintar om bebisverkstad. Usch vilken pers. Dessutom berättade en kompis att hon är gravid. Ytterligare en... Jag vet knappt vilken i ordningen av vänner som får barn sen vi började vår resa... Vill verkligen vara glad för hennes skull, men känner mest sorg och frustration.
Usch vilket tråkigt klago-inlägg, men känns skönt att skriva av mig. Lovar att återkomma med ett bättre humör.
Välkommen hit förresten, Varningsljus
Ush känner verkligen igen mig när jag läser ditt inlägg nittondemars! Jag har vart där du är där nära vänner får barn och kan inte känna någon glädje när de berättar att de väntar tillökning! Självklart blir man glad för deras skull men känner en enorm avundsjuka och frustration över att vi själva inte lyckas!
Vi har försökt i 2 år nu att få barn och nu har en remiss blivit skickad för att få påbörja ivf då min sambos spermier är lite trötta. Jag hoppas verkligen att det går fort nu för nu vill vi bara komma igång!
Vill gärna vara med i denna tråd med tankar mm!
Välkommen hit Lottizz!
Har ni varit på utredning redan? Det verkar vara väldigt olika hur länge man får vänta på IVF. Hoppas det får snabbt för er. Vet du något om väntetider där ni bor?
Igår var det exakt två år sedan vi tog första negativa gravtestet. I efterhand var det kanske dumt att göra det på just alla<3dag, men vi var verkligen hoppfulla då. Därefter har det varit berg-och-dalbana mellan optimism och förtvivlan. Men jag tycker verkligen det hjälper att prata om det. Jag har ältat/ventilerat/ vridit och vändigt på detta i över en timme idag med en bära vän
... oj.
...med en nära vän. Och skönt att kunna ventilera tankar här, med andra i samma sits. Tänker mer och mer på att göra som TessOphira, att berätta öppet för alla. Säger igen att det var starkt gjort av dig! ( bloggar dock inte, så jag vet inte riktigt hur det ska gå till, att berätta muntligt om och om igen för folk känns tungt...)
Igår fick jag mig en liten tankeställare... Jag stötte på en bekant som jag inte träffat på ett tag. Hon kom där med magen i vädret och var så lycklig och vacker.
Hon hade läst mitt inlägg och sa att det var otroligt stort gjort att gå ut med det öppet. Spontant i den sekunden kände jag bara "knip igen, stick härifrån och ta din mage med dig!" men sedan sa hon något som fick mig att stanna upp. Hon förklarade att hon själv haft stora problem med att bli gravid och att dom har försökt i över 4 år innan det gick vägen med lite 'hjälp ifrån doktorerna' ...Det jag för en sekund sen tyckte var så orättvist blev helt plötsligt 100% rätt.
Det är svårt att känna lycka för folk som är gravida just nu men det kanske inte alltid är så orättvist dom vi tror. Man vet aldrig vilken resa en annan människa går igenom.
Hur går det för alla? Någar framsteg? Några nyheter? Inga inlägg på en vecka nu. Kom på mig själv med att bli så nyfiken på er alla andra i tråden och hur det går för er :)
Här är det stiltje fram till den stora dagen på onsdag då vi skall till CvL! :)