Längtar tills tråden består av frågor som "det känns så här.... E det på gång?" :)) igår å inatt har töser borrat ner sug i bäckenet. Känner liksom igen känslan. Många tror å vet fortfarande inte att jag är gravid. Magen e inte så stor dom sagt å ännu mindre nu när hon sjunkit ner.... Klara nog julskyltningen utan att skylta med det ;)
V 32 imorgon. Inte lång tid kvar nu :)) 
Var hos BM idag, fick nästan en applåd för att jag har gått upp 2,5 kg på en månad. Haha, trodde aldrig det skulle hända att någon genuint skulle bli lycklig för att jag gick upp i vikt. Allt såg iaf väldigt bra, lillan växer som hon ska och ligger precis på normalkurvan. Jag är så glad över att även fast jag mår skit och antagligen kommer ha en jobbig väg tillbaks efter förlossningen så verkar det inte påverka vår prinsessa alls.
Såg på min Fb att jag julpyntade denna dagen för två år sedan. Betyder det att man får lov att göra det idag? :D ska jobba tre timmar idag men sen ska sambon på match i ishallen och vet inte om jag känner för att ställa mig där och bli kall om ryggen när jag inte haft en känning i ryggen på hela veckan trots klättring på stege och kört moped ute. Kanske kan va bra passa på o sen nästa vecka bara njuta av adventsglöggen !
Jag är vig som ett kassaskåp men SKA åks pulka idag :) säkert enda dagen vi har snö i Skåne så jag å mun 4åring ska verkligen passa på. Undrar om jag kommer upp från marken dock? ;) wihoooooo i Love it!!! 
Bm-besök idag, v 32+2. Supernormal på alla sätt och bebis ligger med huvudet nedåt.
Första gången jag blev lite besviken på min bm. Sambon var med och försökte hjälpa mig med att tala om min förlossningsrädsla. Han nämnde tom att jag trott jag ska dö. Hon kunde inte riktigt ta detta till sig, hon tycker att jag är ju så frisk och graviditeten komplikationsfri och sambon så stabil, och jag med.
Ja det är ju sant- förutom när det gäller rädslan.
Hon drog det där med att smärtan har en mening man får den största belöningen som finns, och då sa jag faktiskt att det kräver ju att man ser det så och att jag inte var säker på om jag ville ha barn ens när jag blev gravid. Men det verkade inte gå in riktigt.
Sambon höll med när vi kom ut. Det enda hon sa är att vi kan skriva ner lite av detta i v 35 om jag vill.
I v 37 ska jag träffa en annan bm men det känns lite sent att dra detta igen då, och egentligen finns det inget de kan göra. Det är ju jag som måste lösa detta.
Men jag fortsätter skriva mina brev till mina anhöriga så länge. Det kan aldrig vara fel att förbereda sig för döden, inte i dessa tider, som världen ser ut.
Breven finns redan sedan flera år, men måste uppdateras. Tex finns ett brev till mitt ex där- som jag egentligen vill han ska ha om det händer mig något, men det kan jag inte be sambon lämna över liksom