amalie79 skrev 2016-01-13 18:44:22 följande:
Idag är känslorna verkligen all over the place. Amningshormonerna rusar nu när mjölken runnit till och jag gråter värre än Arvid, för han gråter knappt alls än, bara äter och sover.
Gick en promenad med honom och stannade säkert fem gånger för att kolla så att han hade det bra, inte var för kall och inte för varm, osv. Nu har jag suttit och ammat och grinar ömsom för att det gör ont i baken, ömsom för att jag längtar efter att få ligga lite jämte sambon och smekas och kramas med honom men han är sjuk och håller sig borta från oss. Gick på toa förut och grinade för hur jag ser ut därnere och undrade när den kommer bli hyfsat normal igen. Men borde väl snarare se det som ett friskhetstecken att jag tänker tanken att jag längtar tills jag kan vara intim igen- för det gör jag faktiskt. Det var ju liksom typ sex tisdag, förlossningsstart onsdag.
Och så denna rädsla att någon ska komma och ta honom ifrån mig, att det ska vara ett skämt, stt jag ska tappa honom i golvet eller lägga mig på honom. Min mamma frågade förut om han ligger i sin säng något- ja sambon la honom en stund där igår för att vi höll på med maten, men skämtar du, inte kan jag låta honom ligga där ensam - fånigt, han sov hur gott som helst. Idag skulle jag sova när han sov för han vaknar ju i natt sen men det är skitsvårt för jag vill ju bara ligga och glo pp honom.
Snälla säg att lite av detta lättar snart. Vet knappt var jag ska göra av allt jag känner stundtals :)
Kära vän! Jag förstår precis dina känslor.
Jag vet inte om du läst mitt inlägg jag skrev för ett tag sedan men jag hade en exakt likadan dag. Mina känslor är också överallt och ingenstans!! Jag har inte ens vågat gå ut med henne förrän nu senaste veckan. Jag är livrädd för att tappa henne och livrädd för att något ska hända henne. Förstår att det är extra tungt nu när din man är sjuk också och kanske inte kan stötta er på samma sätt som om han varit frisk.
Jag har ältat mina farhågor härinne och alla har varit ett fantastiskt stöd.
Det är otroligt mkt hormoner som rusar i kroppen nu när allt är nytt. Men vet du, jag tycker du är helt otrolig som verkligen tagit detta stora kliv, du som var så rädd för att kanske inte klara av det. Du är helt otroligt stark och jag säger som många av alla kloka kvinnor här inne sagt till mig dem senaste dagarna, våga be om hjälp och känner du att du behöver prata med någon om alla känslor du bär på så tveka inte att göra det. (Det är lättare att säga det till ngn annan än att ta klivet själv).
Styrkekramar <3
