BF Januari 2016 :)

Barnmorskan ringde, det venösa blodvärdet va oxå väldigt lågt så på torsdag ska jag in till sjukhuset och få en järntransfusion. Lite trist såhär innan jul då jag har 3 miljoner andra saker som ska fixas med, men samtidigt vill man ju vara vid medvetande efter förlossningen! ;) Man förlorar ju endel blod då med..

Har hållt på att stöka runt i bilen som en galning för att försöka hitta bästa lösningen med alla stolar och kuddar. Det blir trångt men vad gör man, ny bil kommer vi inte köpa, haha.

Det är min generella inställning till livet som räddar mig, "det kan alltid bli värre!". Jag är i grunden nån sorts optimistisk pessimist. Livet hittills har lärt mig att just när jag tror att det inte kan bli värre, eller när jag faktiskt tror att det skulle kunna börja gå åt rätt håll, så händer det nåt mer skit. Men överlever gör jag ju uppenbarligen ändå. Hehe.

Nu är jag iaf på jobbet, fullproppad med mediciner så det täcker allt jag INTE tagit hittills i graviditeten. Alvedom, Nasonex, Symbicort (jag hade hemma, wohoo!), Otrivin och Bafucin. Och ja just, Bisolvon. Jag är det vandrande apoteket. Ljuspunkten är att i eftermiddag ska maken till tandläkaren - ok det är ingen ljuspunkt, han har bitit sönder en gammal lagning så det blir dyrt - det innebär att han måste sluta jobbet tidigare så han får hämta sonen på förskolan, så jag kan vila HELA eftermiddagen! Och granen åkte upp igår, dock oklädd förutom ljusen än så länge, men då kanske vi kan klä den ikväll, till slut!

Jag har nog inte accepterat än att det faktiskt kommer hända snart. Blir fortfarande förvånad när det ilar i ljumskarna eller magen rör sig, trots att jag nu vet att huvudet ligger väldigt långt ner och att jag har en hel del sammandragningar. Jag menar, jag har sett dem på en kurva liksom. Antagligen för att smärtan skrämmer mig. Vill inte ens acceptera den lilla smärtan jag har nu, varje gång någon sorts ont kommer blir jag livrädd att det ska stanna kvar, men så försvinner den "alltid".

Jag är inte redo, jag har så mycket kvar jag vill göra, men orken räcker inte alltid så försöker prioritera de saker jag tror jag kommer sakna mest. Denna veckan träffa en vän som jag vet det aldrig kommer bli detsamma med- hon är medvetet barnfri och inte vidare intresserad av lära känna andras barn, all respekt för hennes öppenhet med det tycker jag.

Och bio, jag som älskar bio, men sambon har lovat att jag ska få gå så snart jag känner för det och det funkar för bebis och oss.

Denna veckan slutar jag jobba också- det känns som en enda vecka full av avsked. Som tur är behöver jag inte tömma mitt skåp, det hade bara varit för mycket just nu ihop med min ångest inför förlossningen, hade känts som när min chef plockade bort alla sina saker inför sin cancerbehandling i vintras.

Som tur är är sambon ledig över julhelgerna så vi är lediga tillsammans, känns som något att se fram emot iaf. För jag vägrar tro att bebisen kommer då:)

Nu märker man att folk verkligen räknar bort mig, även min familj: vi firar jul hos er- om du inte ligger på BB. Vi ses på annandagen - om du orkar.

Till sambon- ska du verkligen gå på julbord till helgen? Vågar du det?

Jag hatar det. Verkligen avskyr det. Att bli behandlad som en mindre vetande, överkörd.

Fick en blomma i lördags av en jag jobbat tillsammans med i ett projekt. Och en kram " tack för ett gott samarbete"

Jag ska inte sluta, inte dö, ville jag skrika. Jag kommer tillbaks, vi ska jobba tillsammans i höst igen, med samma projekt, jag ska tom komma på möte under våren.

Jag vill inte ha kramar och blommor och avsked.

Förlåt, idag är verkligen ingen bra dag.

När min minsta hade babyskyddet (med bas) så hade vi även en bältesstol och en bilkudde där bak. Trångt blev det, fick lära oss att trixa lite för att kunna knäppa deras bälten. Babyskyddet var skönt att bara kunna klicka fast. När vi bytte till den större stolen för ett tag sedan fick min äldsta sluta med kudde (han är 147cm). Problemet hade iofs lätt varit löst om någon av barnen satt fram, men jag gillar inte att ha dom där.
Nu har vi nästa problem för att överhuvudtaget få plats allihopa. Behöver ha en sju-sitsig bil med ett bagage till syskonvagn. Har tittar på nästan alla bilar som finns nu och det är inte många alternativ kvar och ha en sambo som är biltokig o något kräsen så gör det allt ännu svårare. Försöker få honom till att tänka på vad som blir lättast och mest praktiskt, men utseende och märke är viktigt för honom. En buss är tack och lov det enda vi är överens om att vi inte ska ha! Ska börja titta på allvar efter nyår, i vilket fall som helst ska det bli underbart med en rymligare bil.

Oh no, halsfluss som är så hemskt! Jag fasar lite för att det ska vara sånt på g här men det verkar värst i bihålorna. Ja herregud. Nu kan vi lägga till Strepsils och Omeprazol till listan, haha!

Har tittat på den också, men bagaget blir för litet när vi måste använda ett säte där bak och man ska få in vagn och packning/matkassar. Vill inte bygga för mycket på höjden heller när någon av barnen ska sitta där bak.

Jag har gått på två antibiotikakurer under denna graviditeten och det ska inte vara någon fara, finns ju alltid olika alternativ. Är nästan svårare när man ammar, många sorter går över i bröstmjölken men det finns andra alternativ till det också.

Haha ja det finns nog några till som jag kan hitta på om jag behöver. Vem behöver apotekare när man har janusinfo att tillfråga? Haha!

Antibiotika ska inte vara några problem, vanligt att få vid gbs ju och under förlossningen om det är långvarig vattenavgång. Inte så dumt kke att kolla upp det så snart du kan när du brukar bli så dålig!

Nej, alltså, det är sambon som ska på julbord... Hans mamma tyckte väl inte riktigt han borde gå särskilt inte som det är sprit inblandat. Men jag känner sambon och är inte ett dugg orolig för att släppa iväg honom, han är väldigt måttsam med alkohol och jag mår ju inte dåligt på något sätt ! Vet att han sett fram emot detta ända sedan förra årets julbord.

Ja men det var ju inget fel på bebis, blev lite chockad över vilken apparat de drog igång för att den var stilla, jag sa ju att den levde. Men skönt att bli tagen på allvar och att de gjorde alla de där sakerna.

Imorgon ska jag till bm och då ska jag lyfta frågan igen med storlek på bebis tänkte jag. Tror som sagt arr det är datumet som inte stämmer, men varför ändrade läkaren sig om tillväxtultraljudet tro?

Tack för er omtanke <3