BF Januari 2016 :)

Nu känner jag förresten hicka nere precis över blygdbenet så nu har väl ungen snurrat runt igen, rackaren! Skulle vilja kunna titta in eller iaf känna efter så man såg hur hon ligger!

Det låter som många utav er haft en tuff resa till att få barn, så härligt att läsa att ni lyckats allihopa trots allt som hänt på vägen.

Jag vågar knappt säga hur vi haft det när det gäller barn för man blir så lätt dömd på fel sätt känner jag. Första barnet blev till på 4e försöket, jag var 19 då, hann bli 20 innan han föddes. Vi levde på gott med ett barn och hade egentligen inte pratat om några syskon direkt, jag åt piller och det fungerade bra, trodde jag, men så på självaste julafton 2008 var min mens sen och jag testade positivt, det var en både glad och omtumlande julklapp vill jag lova. Var inte direkt beredd på det. Så efter barn nr 2 använde jag kopparspiral istället då piller tydligen inte fungerade som skydd för oss. Det fungerade ett tag, men så lagom till andra sonen var 5 månader så uteblev mensen igen, jag plågade mig igenom ytterligare ett grav.test och det visade positivt. Det var jättejobbigt för mig, visste inte alls hur jag skulle hantera det, vet inte hur man berättar detta egentligen men vi tog beslutet att avbryta den graviditeten. När man hör alla som får kämpa sig igenom livet så känner jag mig välsignad som fått mina två barn men samtidigt så har det varit en enorm tyngd att vara för fertil. Efter det satte jag in en hormonspiral och den har fungerat. Men varje månad runt menstid var jobbig för jag visste ju aldrig.

Jag är också superfertil. Har blivit gravid direkt vi haft ett oskyddat samlag de senaste åren. Och efter tre barn tyckte maken det räckte, jag med egentligen. Men det blev två "hoppsan" efter det. Har aldrig haft ngt missfall. Min räddning är att det tar två år att få tillbaka mensen efter en graviditet, annars hade jag kunnat ha barn tätt. Jag har haft 8 menstruationer sedan april 2009 (innan det åt jag p-piller en vända). 

Mår dåligt av hormonpreparat, har testat mig igenom det mesta och kondom tål jag inte (bara de i plast, men de prasslar tycker jag...). Spiral vågar jag inte testa, har varit med på en operation där man fick ta ut en som de satt igenom livmoderväggen, och sedan hade den vandrat bort till levern och satt sig där istället... Får bli sterilisering för mig eller gubben efter det här tror jag, känns som vi är tillräckligt "familjen annorlunda" som det är idag. 

Ja det är tusan ingen lätt bit det heller!! Jag är också "superfertil", har svinlätt att bli gravid, det är bara att jag inte lyckats behålla så många av dem. Men just preventivmedel har varit ett stort problem för mig, p-piller funkar inte pga mår skit, första graviditeten blev till trots regelbundet intag av cerazette, skulle aldrig våga kopparspiral just pga såna "biverkningar" som graviditet då jag har för många kopparspiralbarn i min närhet (däribland min syster). Jag hade för övrigt aldrig stått ut med så täta barn så jag förstår ert beslut även om det måste ha varit helvetiskt svårt! Låter bra att hormonspiral fungerat iaf, jag är rädd just för hormonerna eftersom jag blir så påverkad men det känns som jag skulle vilja prova nåt annat än bara kondom nu alltså... Det ska ju vara så enormt lite hormoner i såna spiraler.

Nej, det är jobbigt det också. Man känner sig ganska ensam i situationen, just för att det är inget man gärna berättar. Missfall är verkligen fruktansvärt att behöva gå igenom, har gjort det med, 1 innan första och 1 nu innan denna grav.

Vill helst inte heller ha en massa konstiga hormoner men jag är så tacksam att hormonspiralen har fungerat för mig. Kopparspiralen är aldrig mer ett alternativ här. Det är skit med p-medel, Många pratar om p-stav men det verkar så obehagligt tycker jag. Vet inte om jag ens skulle våga mig på ett nytt p-medel ifall inte det heller skulle fungera. Kondom är nödfall här hemma men jag får så lätt en massa allergiska reaktioner när vi haft det vilket är mindre roligt det också.

Det var ett jättejobbigt beslut att ta men vi kände att vi inte skulle kunna ge barnen ett bra liv med 3 barn på nästan 2,5 år.

Sex och orgasm är ingen vardag här. Även om man önskade det ibland. Men jag har ingen energi och mannen tar det med ro. Jag är tacksam men samtidigt lite frustrerad.

Dessutom har jag rejäla åderbråck på ena blygdläppen, vilket gör att jag får ont efter samlag och har svårt att få orgasm. Det ser inte så trevligt ut heller när man är svullen och blålila i halva underligt (andra halvan är också lite svullen pga den extra blodmängden och trycket från att bära extrakilon). Egentligen är det väl inget problem för jag vet att det kort igång sen igen, men jag saknar det ändå.

Någon mer med samma (icke)problem?