BF Januari 2016 :)

Känner igen mig i att man inte vill berätta hur lätt man haft det. Själv blev jag gravid på första försöket och rätt chockad över det eftersom jag hört/läst om så många som har svårt att bli gravida/få behålla barnet, så jag har inte berättat om vårt "flyt" för vänner för man vet aldrig vem som försöker och kanske tycker att det är ett slag i ansiktet att någon annan lyckas på första försöket. Vi berättade dock för våra föräldrar att vi lyckades på första försöket, för de hade kanske undrat lite eftersom vi redan varit gifta i tre år när jag blev gravid. Alla är jätteglada nu men ingen har sagt ett enda ljud om barnfrågan under de sju år vi varit tillsammans.

Min mens kan lätt ute bli i ett halvår eller längre om jag inte äter p-piller. Så jag var helt inställd på att vi skulle försöka i 6 månader och sen få söka hjälp. 

Ibland blir jag verkligen fascinerad över hur vi människor försöker planera våra liv. En del av mina vänner är över 40 år och säger att de vill ha barn men att det inte passar just nu. Jag tror aldrig att det helt passar att skaffa barn, det kommer alltid bli en stor förändring och en uppoffring som man får göra, även fast det inte kommer förändra hela ens liv (om man inte vill det förstås).

Jag tycker att det väldigt starkt gjort av dig att tänka att händer det så händer det och att du funnit ro i det. Nu hände det ju och det är ju så klart lite läskigt :)

Jag menar inte att det är något fel med att vara öppen och ärlig om man har svårt att få barn, många skulle säkert uppleva en lättnad om de vågade prata om det istället för att skämmas. Jag ville bara uppmärksamma att det är dumt att tro att alla som påstår att de inte har barn för att det "inte passar just nu" är så naiva att de faktiskt menar det och medvetet skjuter upp barnplanerna trots att de vill ha barn. De flesta idag är väl medvetna om att fertiliteten går ner med åldern. En del väntar och hoppas att just de ska lyckas ändå, men en stor del svarar nog bara så för att de inte vill berätta att de försöker men inte lyckas. Alltså TROTS att de kanske hade mått bättre av att vara öppna med det så vill alla inte det ändå, plus att man kanske inte är överens i paret.

Jag själv är ganska öppen av mig medan min man har hög integritet och troligen inte skulle tycka att en enda människa hade med att göra om vi haft fertilitetsproblem. Han hade säkert accepterat att jag velat berätta för min mamma och min bästa vän men för hans familj eller våra gemensamma vänner tror jag aldrig att han skulle velat berätta, och då hade ju jag också fått ge sådana svar som att det inte passar just nu, även om JAG hade velat berätta hade jag ju fått respektera att han velat hålla det privat. Jag är pga detta OERHÖRT tacksam att vi inte har några fertilitetsproblem för min man hade inte hanterat det på det sätt jag hade velat, även om han har många andra goda sidor. Därav att jag inte tycker att man ska ställa sådana frågor till folk. Vill de berätta gör de det ändå tänker jag.

Jag vet ju inget om hur nära vänskap ni har men det är ju oerhört vanligt att folk inte vill berätta om att de försöker få barn men inte lyckas. Därför säger många att det inte passar just nu, eller kanske skyller på att den andra inte vill, för de kanske skäms eller tycker att andra inte har med att göra att de har fertilitetsproblem. Jag har en sådan vän, hon fyller 40 snart och de pratade om barn självmant redan inför sitt bröllop för tre-fyra år sedan för att förklara varför de gifte sig så snabbt och flyttade till Sverige (de bodde tidigare här i USA). Tror du att de har några barn idag eller pratar om barn numera? Nej. Jag tror att de försöker men att det inte går och om hon inte själv tar upp det tänker jag inte fråga. De KAN ju ha ändrat sig i barnfrågan men hon var eld och lågor över det inför sitt bröllop...

Så jag tycker inte att man ska förutsätta att folk talar sanning när de säger att de "vill ha barn men inte just nu" och tänka att de är naiva som väntar. Vissa talar sanning och är kanske naiva, andra vill inte ha barn men orkar inte stå för det eftersom vissa kommer tjata för att de ska ändra sig (för barn är det bästa som hääänt), och vissa försöker men lyckas inte. Jag tar aldrig upp barnfrågan själv med mina barnlösa vänner för jag har lärt mig att det är ofint att fråga, och man kan aldrig lita på att folk säger som det är för det är en alldeles för känslig fråga för många.

Man berättar det gärna inte, men som för oss när man gör allt för att skydda sig kan också bli väldigt jobbigt för det är inte roligt att behöva göra något så drastiskt som en sterilisering för att man ska kunna ha ett samliv med sin man. Så det här med barn och att skaffa barn är en väldigt känslig fråga och man ska väl aldrig döma någon egentligen. Man kan ju aldrig påverka hur ens kropp fungerar gällande fertilitet. om jag dömde ngn med mitt inlägg ovan så vill jag be om ursäkt för det för du har verkligen helt rätt gällande att många kanske säger att dem inte vill ha just nu osv för man inte vill prata om det.

Ngn som har beslutsångest över läget i magen

Haha, ja, det hade varit spännande att se vad dem gör där inne egentligen.

Fick ny tid idag till tul, tisdag nästa vecka får vi se om tösen växer.

Sex och orgasm är ingen vardag här. Även om man önskade det ibland. Men jag har ingen energi och mannen tar det med ro. Jag är tacksam men samtidigt lite frustrerad.

Dessutom har jag rejäla åderbråck på ena blygdläppen, vilket gör att jag får ont efter samlag och har svårt att få orgasm. Det ser inte så trevligt ut heller när man är svullen och blålila i halva underligt (andra halvan är också lite svullen pga den extra blodmängden och trycket från att bära extrakilon). Egentligen är det väl inget problem för jag vet att det kort igång sen igen, men jag saknar det ändå.

Någon mer med samma (icke)problem?

Det är skillnad, jag förstår att du tvekar, du är fortfarande ung. Inte för att jag är emot att man får sterilisera sig ung, det är var och ens privata beslut.

Men du var ung när du fick dina barn, du kan fortfarande få lust med en sladdis om tio år liksom:)

Så var det för min mamma. Hon fick mig vid nästan 22 och lillasyster vid 25, sedan dröjde det till 33 med lillebror :) pappa var 45 då, vi har samma pappa allesamman så det var inget omgifte inblandat :

Jag är åtta år äldre än dig, skulle väl kunnat kanske tänka mig ett till när detta var självgående möjligtvis, men den möjligheten har inte vi. Sambon är dessutom fem år äldre än mig och hsr ingen önskan om barn vid 50:)

Du har absolut rätt.

Men de vännerna jag tänker på har jag känt i över 10 år och barn har inte vart högt på listan över saker de vill göra. Tror det är lite av ett Stockholmssyndrom då medelåldern på att skaffa barn här är mkt högre än i övriga landet. Jag har inte själv frågat dem utan det är de själva som tar upp det. Vi ska skaffa men nu har vi ju bokat en resa till det här landet i sommar så det är ju bättre att vänta till efter den resan osv.