Är det så fel att vilja bli lyxhustru?

Fast det värsta är att det finns massor av folk numera i Sverige som bara skiter i att varken skaffa sig en "lyxman" eller annan försörjning, eller jobb.

Jag träffade på en klasskamrat från bygglinjen, ungefär ett år efter att vi gått ut gymnasiet. "Ah, tjenare! Hur är det?, osv, osv". Sedan kom man naturligtvis till frågan "Har du fått något jobb än då?" (vi hade ju gått ut gymnasiet nyligen, naturlig fråga).

Hans svar var: "Nej, varför då? Man behöver ju inte jobba i Sverige."
Jag blev liksom: "... Eh, jaha... men du måste väl ha en inkomst, du behöver ju pengar?"
Hans svar: "Man får ju pengar ändå. Det är ju inte som att de låter en svälta, man får pengar till hyra och mat, och så får man vara ledig hela dagarna och kan göra vad man vill."

Kanske inte direkt ontopic, men lite förknippat till att man kan klara sig med lite pengar. Men vilka jäkla blodiglar det finns. Vår välfärd är för givmild, många gånger.

Du får ju bostadstillägg också om du har så låga inkomster, förutsatt att du inte har ett större kapital att spä ut med. Du får även alla hjälpmedel som larmarmband, trygghetsringning etc. billigt eller gratis, eftersom kostnaden är behovsprövad. 

Jag känner kvinnor som är pensionärer nu, som har grämt sig något enormt över att de inte tjänar något på att de arbetade under småbarnsåren och lämnade bort barnen, fast de egentligen inte ville. För att de alltid fick höra det där "tänk på pensionen!". För även om de får 2000 kr mer i pension nu, så äts det upp av att de inte får bostadstillägget som de skulle ha fått med den lägre pensionen. De offrade sina barn och kanske sitt äktenskap, och slet som djur med livspusslet en gång, alldeles i onödan! 

Samma gäller pensionsspar. De som har pensionssparat får uppleva att utbetalningen från pensionskontot räknas som inkomst - och VIPS försvinner bostadstillägget, och du går plus/minus noll jämfört med om du inte sparat alls. (Om man har höga inkomster och kan spara mycket, så att bostadstillägget inte hade varit på kartan ändå, så tjänar man förstås på det. Men det är inte medel-kvinnan inom vård-skola-omsorg eller handel som tjänar så mycket.)

...och förutom lyften är det stå, gå eller springa hela tiden, d.v.s. man blir väldigt svullen i benen och fötterna och får ont, och i värsta fall får man åderbråck.

Egentligen tycker jag inte att någon borde arbeta mer än sextimmarsdagar på ett boende eller en avdelning. Inte efter 40 i alla fall, och inte om man har familj och barn och hem att sköta på den lilla fritiden sedan, dessutom.

Hör faktiskt sällan mina kollegor klaga.. Hur klena är folk nuför tiden? Bra skor är a och o, stödstrumpor på det så är problemet löst! ;) och springa? Då är det nåt fel med planeringen. Jag tyckte det var långtråkigt på boende, därför jobbar jag nu i hemtjänsten, men även där kan det bli lite långdraget om en kund tackar nej till tex 1h promenad...

Min pappa har hemtjänst och de klagar alltid på att de ha så stressigt och mycket att göra men så stannar de 5-10 min och ser på tv om det är något som är intressant. Så jag förstår inte den logiken att de ska ge pappa insulin, har bråttom men ändå har tid att stanna lite extra. Det är inte alla som gör det men det finns vissa

Jadu, vad ska man säga.. För det första får vi aldrig ens säga att vi är stressade eller underbemannade, även om det skulle vara så. Sjukt oproffsigt. Sen tror jag tyvärr det handlar om vikarier och annan oengagerad personal, de HAR tid, men VILL INTE stanna så de säger att de inte har tid. De bryr sig helt enkelt inte om sitt jobb utan gör det endast för lönen.