Är det så fel att vilja bli lyxhustru?

Hör faktiskt sällan mina kollegor klaga.. Hur klena är folk nuför tiden? Bra skor är a och o, stödstrumpor på det så är problemet löst! ;) och springa? Då är det nåt fel med planeringen. Jag tyckte det var långtråkigt på boende, därför jobbar jag nu i hemtjänsten, men även där kan det bli lite långdraget om en kund tackar nej till tex 1h promenad...

Det är nog rätt lätt att komma undan, om man vill. Af och soc kräver att du söker ett visst antal jobb, ja. Men ingen har tid att kolla om du verkligen har sökt dem (Af kan ta stickprov men då ska du ha maximal otur), eller kvaliteten på ansökningarna. Skickar du mycket slarviga, generiska ansökningar - samma till varje typ av arbetsplats - så undgår du antagligen att bli kallad på intervju. Och blir du det, så kan du lätt göra ett slarvigt, opålitligt eller underligt intryck där, med lite skådespelarbegåvning. Eller komma för sent...

Absolut, det förstår jag. Men fortfarande är det ju krav som ställs, det funkar inte att gå in på socialkontoret och säga att man inte vill jobba, men man vill ha bidrag.
Vilket ju var vad den här skribenten hävdade. 
Det ställs krav men det går säkert att fuska sig ur dom om man vill.

Min dröm är att hitta en snäll stabil man som inte har något emot att försörja mig. Han jobbar och jag sköter hushållsarbetet (i en liten lägenhet), jag behandlas som en prinsessa av honom och kan spendera det mesta av dagarna med att jogga, träna, pyssla, läsa böcker och vara söt. jag vill inte heller behöva gå till arbetsförmedlingen eller låtsas vara sjuk för att bli sjukskriven utan vill kunna strunta i allt det.

Gärna ett barn, helst inte fler. Jag kräver inte någon lyx, inte några dyra vanor, ingen rikedom. Äter vanlig husmanskost och handlar kläderna på Ullared. Om han får ut kanske 20 000 i månaden så räcker det och vi har till mat, hyra, räkningar och ger mig utöver det kanske 2-3 tusen att shoppa för varje månad så räcker det.

Är det här verkligen för mycket begärt i livet? Jag tycker inte det, men ändå så måste jag stå här och byta blöjor på senildementa som inte vill byta blöjor på självaste midsommardagen....vilket jävla öde.

Jag är jävligt snygg dessutom, och bara 22 år gammal. Skall livet vara såhär?  

Du får ju bostadstillägg också om du har så låga inkomster, förutsatt att du inte har ett större kapital att spä ut med. Du får även alla hjälpmedel som larmarmband, trygghetsringning etc. billigt eller gratis, eftersom kostnaden är behovsprövad. 

Jag känner kvinnor som är pensionärer nu, som har grämt sig något enormt över att de inte tjänar något på att de arbetade under småbarnsåren och lämnade bort barnen, fast de egentligen inte ville. För att de alltid fick höra det där "tänk på pensionen!". För även om de får 2000 kr mer i pension nu, så äts det upp av att de inte får bostadstillägget som de skulle ha fått med den lägre pensionen. De offrade sina barn och kanske sitt äktenskap, och slet som djur med livspusslet en gång, alldeles i onödan! 

Samma gäller pensionsspar. De som har pensionssparat får uppleva att utbetalningen från pensionskontot räknas som inkomst - och VIPS försvinner bostadstillägget, och du går plus/minus noll jämfört med om du inte sparat alls. (Om man har höga inkomster och kan spara mycket, så att bostadstillägget inte hade varit på kartan ändå, så tjänar man förstås på det. Men det är inte medel-kvinnan inom vård-skola-omsorg eller handel som tjänar så mycket.)

Nu glömmer du att de som är pensionärer idag får sin pension utbetald efter ett helt annat system än vad som kommer att gälla för de som går i pension framöver. 
De som är pensionärer idag får pensionen beräknad på lönen under sina 15 bäst betalda år, vi som ännu inte gått i pension kommer att få den beräknad på hela livsinkomsten. Alltså fanns det förr inget incitament i pensionshänseende att arbeta när barnen var små och garanterat inte heller någon som sa "tänk på pensionen" då det inte var något man behövde tänka på under småbarnsåren.

Det är inte alls konstigt, det finns en hel del tjejer som tänker så, samt även killar. Dock så har västerländsk feminism gjort det tabu att ens tänka på det sättet, för det är "kvinnohat" och "förtryckande" samt 15 andra blaha-ord som de uppfinner.
Följden är att många kvinnor blir hjärntvättade att de "måste" arbeta 40 timmar i veckan, annars är de inte lyckliga! Samtidigt som du själv har märkt att du är inte alls lycklig och skulle hellre vara hemma och ta hand om barn och familj. Självklart kan du dock inte säga detta, för som du ser blir du attackerad av både män och kvinnor från alla håll, "var glad att du har ett jobb och är självständig! du skall vara glad att du har privilegiet att slita 40+ timmar i veckan!" Detta är dock ingenting jämfört med om en MAN skulle säga att han föredrar en hemmafru som tar hand om deras familj. Smärre bombnedslag skulle ske om han ens vågade yttra sådana känslor, för att inte tala om att han skulle tappa allt förtroende på arbetsplats, sociala cirklar, m.m.

Oavsett, det finns en anledning till att svenska män letar efter kärlek utanför Sverige, där finns det fortfarande kvinnor som vill ha och uppskattar att kunna vara hemma (iaf hemma mer) och ta hand om familjen. Antagligen är det också anledningen till att svenska tjejer dras mycket till utländska killar, de flesta vill helt enkelt ha en start och manlig man, inte någon feministisk jämställdhetsnörd.

PS. Obligatorisk disclaimer: Jag hatar inte kvinnor, jag vill inte ta bort deras rösträtt. Jag är helt för att ge kvinnor samma möjligheter som män, men alla dessa kvoteringar och annan bs är löjligt. Kalla mig egalitarian eller humanist, aldrig en feminist.

Min dröm är att hitta en snäll stabil man som inte har något emot att försörja mig. Han jobbar och jag sköter hushållsarbetet (i en liten lägenhet), jag behandlas som en prinsessa av honom och kan spendera det mesta av dagarna med att jogga, träna, pyssla, läsa böcker och vara söt. jag vill inte heller behöva gå till arbetsförmedlingen eller låtsas vara sjuk för att bli sjukskriven utan vill kunna strunta i allt det.

Gärna ett barn, helst inte fler. Jag kräver inte någon lyx, inte några dyra vanor, ingen rikedom. Äter vanlig husmanskost och handlar kläderna på Ullared. Om han får ut kanske 20 000 i månaden så räcker det och vi har till mat, hyra, räkningar och ger mig utöver det kanske 2-3 tusen att shoppa för varje månad så räcker det.

Är det här verkligen för mycket begärt i livet? Jag tycker inte det, men ändå så måste jag stå här och byta blöjor på senildementa som inte vill byta blöjor på självaste midsommardagen....vilket jävla öde.

Jag är jävligt snygg dessutom, och bara 22 år gammal. Skall livet vara såhär?