Ni som väger under 54 kilo

Och jag är 160 och lång, väger 42 kg (för en vecka sedan) och jag ser helt fördjävlig ut. Ungefär som min morfar när han kom till Sverige från ett koncentrationsläger. Jag har sk kraftig benstomme (kan inte nå runt handleden med andra handens tumme och långfinger) och tro tusan att det syns och ser illa ut. MEN, det gills inte, för jag är inte frisk.

När jag var frisk så vägde jag oftast mellan 56 och 60 kg, och var då pinnsmal och fick förmaningar av välmenande tanter att jag skulle äta mer och lägga på mig. Det kunde de ju inbilla sig... Huvudsaken var ju att jag var frisk, hälsosam och mådde bra. 

Som mest har jag vägt 64 kg. Gravid. 

Det finns smala och finlemmade personer med tunn benstomme som kan väga lite av naturen. De ser för det mesta inte magra ut.

Så finns det de som bantar sig ned till en undervikt. De ser ofta ohälsosamt magra ut.

Men en kollega har en dotter som är naturligt väldigt smal. Men hon ser sjukligt mager ut, inte någon cm underhudsfett någonstans, hennes mamma var likadan i den åldern. Men jag tror de tillhör undantagen.

Själv vägde jag kring 50 fram tills jag blev gravid. Efter graviditeten var jag snabbt nere på den vikten igen och såg för bedrövlig ut.

Nu väger jag 10 kilo mer och det klär mig bättre

Och benstommen har betydelse när det gäller vikten. En person med tunn benstomme kan väga lite och ändå se hälsosam ut

21 år - 1,65 m - 47 kg.

Folk har ju rätten att tycka att de inte såg bra ut när de vägde för lite för deras längd och kroppsform. Problemet är väl istället om folk säger att andra som väger lite är fula och äckliga.

 

Jag är väldigt motsägelsefull. Jag tycker verkligen att kvinnor är som vackrast när de har former men inte när det gäller mig själv och väger därför en bra bit under 53. Och nej, det är inte en hälsosam vikt för min längd, något som min doktor tjatar om varje gång jag träffar henne.

Ja absolut har man rätt att säga hur man själv såg ut vid en viss vikt, även om det är negativt.

Själv tycker jag inte om former/kurvor (jag måste vara den enda som inte gör det). Så visst kan förstå att många tycker 49kg är för lite för 170cm men det är min målvikt och det tänker jag inte skämmas över längre. Vill man vara smal så har man all rätt att få vara det även om man ser mager ut och är utan former. Då trivs jag som bäst i mig själv och det är huvudsaken!

Jag kan bara prata för mig själv. När jag vägde 50 kg och är 164 cm så var jag mager. Alla ben stack ut och jag hade noll underhudsfett. Idag väger jag 55 kg och ser snygg och tränad ut.

Jag har även varit överviktig men såg inte otäck ut på samma sätt som jag gjorde när jag var mager.

Jag tror att magra människor får mer skit för att de faktiskt kan välja att gå upp i vikt men gör det inte på grund av att de vill vara smala. De flesta överviktiga vill inte vara det och kämpar med att tappa vikten.

I mitt fall hade jag ett hormonfel som gjorde att jag inte kunde gå upp i vikt. Som minst vägde jag 45 kg. Nu äter jag medicin så jag kan kontrollera vikten bättre.

Jag tycker att det är en sak när man äter intuitivt och tränar några gånger i veckan och håller en låg vikt på grund av man inte riktigt orkar äta de mängder som krävs för att komma upp i en normalvikt för att man har hög NEAT, och att aktivt och medvetet:
- kaloriräkna för att underäta sig till en undervikt
- träna kompensatoriskt, det vill säga att konditionsträna mycket för att bränna fett på en kropp som redan är underviktig.

Det skriker ätstörning.

Det är det där jag menar. Hur kan det skrika ätstörning? Du har ju ingen aning om ifall jag tränar eller vad jag äter. Det kanske är en hälsosam vikt jag ska nå på en hälsosam väg. Dessutom väger jag ju 52-53 nu och på min kropp ser det inte alls lite ut, men det kanske det hade gjort på någon annan. Så att sånt där skiljer från person till person. Varför ska inte jag kunna få väga 49kg när andra väger 99kg utan att någon säger att dom är ätstörda, nej dom får äta på utan kommentarer trots övervikt och farliga risker.

När jag vägde 48 kg till 167 cm såg jag inte undernärd ut alls. Hade bröst (70C) och rumpa (om än inte jättestor a la Kim Kardashian), och mina ben stack inte ut. Är nog väldigt olika hur man är bygd skulle jag tro. Såg ju så klart smal ut men absolut inte undernärd eller ohälsosam.

Om du inte kaloriräknar eller tränar kompensatoriskt behöver du ju inte bry dig heller, eller hur?

Dock: att ha ett BMI på 17 är på gränsen till vad som räknas till "allvarlig undervikt". Jag tycker att alla och envar bör veta att undervikt är förenat med hälsorisker, precis som övervikt är det. Att vara underviktig är lika lite "hälsosamt" som det är att vara överviktig, bara det att hälsoriskerna ser annorlunda ut. Precis som man kan vara överviktig och äta hälsosamt - observera, inte på ett hälsosamt sätt -  kan man vara underviktig och äta hälsosamt (här gäller samma observandum). Det innebär inte att vikten i sig är hälsosam. 

Hur det skriker ätstörning? Tja, titta på diagnoskriterierna för anorexia:
begränsning av energiintag i förhållande till behov [min anmärkning: dit räknas att begränsa sitt kaloriintag med hjälp av kaloriräkning] som medför en signifikant låg kroppsvikt utifrån ålder, kön, utvecklingsbana och fysisk hälsa. Signifikant låg kroppsvikt definieras som en vikt som är lägre än nedre normalgränsen [min anmärkning: BMI under 18,5].
 
intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, trots undervikt
 
störd kroppsupplevelse avseende vikt eller form, självkänslan överdrivet påverkad av kroppsvikt eller form, eller förnekar allvaret i den låga kroppsvikten

Om man tränar kompensatoriskt och kaloriräknar trots att man har ett BMI på 18, så uppfyller man i alla fall två diagnoskriterier. Upplever man sig tjock trots ett BMI på 18, så uppfyller man alla tre. Man uppfyller i alla fall den tredje om man kallar ett BMI på 17 för "hälsosam vikt".

Och sen gissar jag att du är en ludensvans, alternativt är lite väl naiv, om du tror att kraftigt överviktiga får "äta på" utan kommentarer.