Värsta med att ha bonusbarn

Du lider så hemskt av dina bonusbarn, men ÄNDÅ skaffar du barn gemensamt...?? Hur tänker du då?

jag kan tycka det är jobbigt att bonusbarnen inte bor här.  Det finns saker dom skulle mått bättre av om dom bott här. Nu kan jag bara hjälplöst se på när deras förälder på andra hållet förstör för dom och det helt utstuderat dessutom. 

vi har också haft turbulent med snedvridna regler osv men vi jämkade ihop oss och har ändrat rutiner på vissa saker här hemma så det underlättar för oss alla . Jag sa ifrån och sa åt min man att jag inte vill vara med och godta dåligt uppförande och uppmuntra dåligt uppförande genom att ha fel sorts regler här hemma.  När min man insåg det och vi införde bättre rutiner och regler så blev allt lugnare. 

Hur länge har ni bott tillsammans? Blir det sambons regler eller era gemensamma som är att förhålla sig till? Kan de ta att du säger till dem eller är de som att de bara vill lyssna på sin pappa? De är ju absolut tillräckligt stora för att hjälpa till hemma osv. Kan ni göra det villkorat, typ för att få dendär veckopengen så måste de hålla bra ordning veckan innan? Det där att det är vänner över är ju svårt. På ett sätt är det ju bra och kul att de har vänner, och att de gärna är hos er när de har vänner över. Å andra sidan förstår jag att det är tufft med "fullt hus" hela tiden, speciellt nu när du är gravid och att graviditeten hade komplikationer?

man kan vilja sälja sina biologiska barn till första bästa på fullaste allvar men ändå vilja ha flera barn... 

ibland spyr man på sina barn vare sig dom är bio eller bonus men att pysa ur sig lite underlättar ibland.  

visa mig den förälder bio eller bonus som ALDRIG muttrar över barnen..

Det du säger är helt irrelevant för vad ts skriver om. Så fruktansvärt ledsamt att varenda bonusförälder på en gång blir ifrågasatt så fort hen uttrycker någonting om sina bonusbarn. Det finns inget fientligt i ts text eller något. Vill hon skaffa barn med sin sambo så gör hon det. Dessutom, som bonusförälder utan gemensamma barn, drömmer jag om den dagen som jag får barn med min partner så jag slipper bry mig om hans barn hela tiden.

Känner med dig,kan inte vara lätt.

Jag lider inte hemskt av dom men ganska typiskt FL fenomen att välja att läsa vad man vill.. Att skippa över att jag skriver att jag faktiskt tycker om dom Jättemycket också....

Man blir frustrerad på barn... Tror inte ett dugg på folk som säger att dom aldrig blir frustrerad, irriterad, galen och förbannad på barnen man bor med vare sig det är bonus eller biologiska men som bonuaförälder är det en stor synd att erkänna att man tycker det är skit jobbigt ibland... Skulle jag gnälla över mina biologiska barn skulle de flesta hålla med och sägs ja det är tufft med barn... Men så fort man har samma känslor för bonusar är man en bitch...

Jag blir frustrerad och arg över mina barn också men inte på samma saker....

Vi har gemensamt suttit ner tillsammans med barnen och gått igenom hur dom vill ha det, hur jag vill ha det och kommit fram till gemensamma förhållningsregler.... Det är när dom ändå ignoreras (som barn gör) jag blir så less och frustrerad....

Och visst det är kul att dom trivs och kompisar trivs eftersom dom så gärna vill vara här... Men det är jobbigt när det är kompisar hela tiden och ofta fler än en var.... och jag har aldrig tillåtit mina barn att ha kompisar varje! dag och översovning varje helg hela helgerna! för jag anser att det är annat man ska hinna med och barn måste ha tråkigt ibland och kunna sysselsätta sig själv eller hjälpa till lite hemma....... Dom börjar förstå men ibland känns startsträcka lång

Kanske vuxna 19-åringen kan flytta ut snart och börja leva sitt eget liv med sina vänner?

Fast gemensamma barn har jag insett är nyckeln till att behöva göra så lite som möjligt med bonusarna. Man får en helt annan syn- vad som än händer måste jag alltid sätta mitt biobarn före allting annat, och bonusar får stå tillbaks. Min sambo måste prioritera alla tre lika- han får ta mer ansvar för sina barn sedan tidigare nu. Samtidigt som jag nu förstår hur han känner för dem. De egna barnen går alltid först, det är min skyldighet som mamma'