Förstör jag för pappan och barnen?

Tror du verkligen att det är lätt och roligt att lämna sin livskamrat, pappan till ens barn? Tror du att man gläds åt att vara den som förstör kärnfamiljen för sina barn?

Vi hade det dåligt i ett par år, pratade om det och kom överens om att försöka jobba på förhållandet. Efter ytterligare ett par år där jag kämpade för att hitta tillbaka till mina känslor och för att skapa tid till bara oss och för att fixa "date nights" osv medan han inte lyfte ett finger för att förbättra förhållandet så tog jag beslutet om skilsmässa. För mig var det en stor sorg att lämna det förhållande som jag trodde skulle vara livet ut.

Och jag tror att det är vanligt att känna sorg när man lämnar ett långt förhållande, speciellt när barn är inblandade. Det är två vuxna och ett till flera barn som sörjer kärnfamiljen. I mina ögon är det då de vuxna får bita ihop och stötta barnen i förändringen och sorgen. Det är inte läge för de vuxna att lägga sig ner och tycka synd om sig själv, det får man göra när barnen inte ser.

Tror du verkligen att det är lätt och roligt att lämna sin livskamrat, pappan till ens barn? Tror du att man gläds åt att vara den som förstör kärnfamiljen för sina barn?

Vi hade det dåligt i ett par år, pratade om det och kom överens om att försöka jobba på förhållandet. Efter ytterligare ett par år där jag kämpade för att hitta tillbaka till mina känslor och för att skapa tid till bara oss och för att fixa "date nights" osv medan han inte lyfte ett finger för att förbättra förhållandet så tog jag beslutet om skilsmässa. För mig var det en stor sorg att lämna det förhållande som jag trodde skulle vara livet ut.

Och jag tror att det är vanligt att känna sorg när man lämnar ett långt förhållande, speciellt när barn är inblandade. Det är två vuxna och ett till flera barn som sörjer kärnfamiljen. I mina ögon är det då de vuxna får bita ihop och stötta barnen i förändringen och sorgen. Det är inte läge för de vuxna att lägga sig ner och tycka synd om sig själv, det får man göra när barnen inte ser.

Du förstod kanske inte hinten, och tråkigt det du gått igenom även om jag inte orkar läsa hela inlägget då din personliga historia saknar relevans i sammanhanget, men jag syftade till ts fall där sambon som hon lämnat för två veckor sen uppenbarligen tar detta uppbrott hårdare än vad hon själv gör när han uttrycker att det är svårt att leva med henne under samma tak. Jag kan tycka att den som tycker synd om sig själv här är ts som vägrar mötas på vägen för att uppbrottet ska gå så smidigt som möjligt för båda parter. Istället ställs HAN inför ett ultimatum att antingen dela lägenhet med människan som får honom att må dåligt eller inte träffa sina barn mer än ibland. Hon har redan tagit ett beslut med eller utan hans samtycke som präglar båda deras liv dramatiskt, vilket hon naturligtvis har rätt till, men då får man också försöka vara lite storsint och ta ett steg tillbaks för att underlätta för den som uppbrottet är svårare för. Som sagt kallas det för empati.

Du förstod kanske inte hinten, och tråkigt det du gått igenom även om jag inte orkar läsa hela inlägget då din personliga historia saknar relevans i sammanhanget, men jag syftade till ts fall där sambon som hon lämnat för två veckor sen uppenbarligen tar detta uppbrott hårdare än vad hon själv gör när han uttrycker att det är svårt att leva med henne under samma tak. Jag kan tycka att den som tycker synd om sig själv här är ts som vägrar mötas på vägen för att uppbrottet ska gå så smidigt som möjligt för båda parter. Istället ställs HAN inför ett ultimatum att antingen dela lägenhet med människan som får honom att må dåligt eller inte träffa sina barn mer än ibland. Hon har redan tagit ett beslut med eller utan hans samtycke som präglar båda deras liv dramatiskt, vilket hon naturligtvis har rätt till, men då får man också försöka vara lite storsint och ta ett steg tillbaks för att underlätta för den som uppbrottet är svårare för. Som sagt kallas det för empati.

Om du läser ts alla inlägg så ser du att deras historia är ganska lik min. Deras separation kommer inte från klarblå himmel, den har föregåtts av samtal runt ämnet och av terapi. TS sitter inte och firar att förhållandet är slut, hon sörjer också.

Men det som skiljer deras historia från min är att i mitt fall så var pappan mogen nog att sätta barnen i centrum.

Men han verkar ju inte särskilt intresserad av att lösa situationen egentligen utan mer av j*vlas med henne. Hon har gett honom massa olika förslag och hon är till och med villig att hyra en extra lägenhet tillsammans med honom så dom kan turas om att bo med baren. Men han säger nej till allt.

Men enligt dig så ska ts göra exakt som han vill utan några invändningar bara på grund av att hon tog beslutet, efter flera år av samtal och terapi och olika syn på förhållandet??

Vem bestämmer vem uppbrottet är svårast för? Det går inte, alltså finns lagen till för att styra upp. Du kan tycka vad du vill, men du har inte rätt.

Jag måste inte och har ännu mindre tid att sitta och läsa igenom 20 sidor när ts formulerat situationen i trådstarten så som man får anta att hon vill presentera den för att andra ska kunna bilda sig en uppfattning. Att sätta barnen i centrum skulle vara att de får vänja sig vid separerade föräldrar i hemmets trygghet innan de själva måste flytta ut varannan vecka. Bara för att en separation är långdragen betyder inte att initiativet till den är ömsesidig. Du verkar vilja rättfärdiga dig själv på något sätt när jag varken känner till, vill känna till eller ens yttrat mig om din privata separationshistoria.Hade ts erbjudit sin fd sambo att hyra en lägenhet tillsammans som de kan bo i växelvis så är det ett väldigt bra initiativ som både de vuxna inblandade och framförallt barn drar nytta av i en sån här situation. Det är mao mer i stil med att gå den andra till mötes som jag hittills syftat på än vad som framkommer i trådstarten eller några av ts inlägg, utan att behöva bläddra femton sidor bakåt vilket ingen normalt fungerande människa har tid med.För att citera ur trådstarten "Det var jag som ville avsluta relationen då jag börjat se honom mer som än kompis än en partner" Jag får väl anta att ts vet lite mer om sin egen relation och uppbrott med sin sambo än vad du gör. Och det är bara utifrån hennes egen formulering som jag bildar min uppfattning. Men du är väl en av dessa människor man stöter på ibland i vardagen som vill ha rätt hela tiden så jag bjuder på den; Du har rätt.

Det är totalt omöjligt att få med allt i en trådstart. Du kan tycka och läsa enbart hennes inlägg så är det inte så mycket att gå igenom. För om du ska ha massa åsikter och trycka ner ts så får du ju se hela bilden. Hennes ex vill inte hyra en lägenhet med henne eller acceptera några av hennes förslag, för han är sårad och bryr sig bara om sig själv, skit samma om barnen blir drabbade bara han får j*vlas med henne.

Har exakt samma erfarenhet men folk här tycks tro att man dumpar och ser går ut och firar med champagne. Den som "blir lämnad" kan mycket väl ha uppfört sig som ett tvättäkta arsle under många år och parasiterat på den andre parten både känslomässigt och ekonomiskt. Helt plötsligt ska vederbörande alltså ha någon form av "offerstatus" och rätt att diktera villkoren - helt galet!