Förstör jag för pappan och barnen?

Nej läget är inte låst.

Han kommer inte att få igenom sitt krav eftersom jag varken kan eller måste det, jag kommer därför att bo kvar i lägenheten på heltid.

Hur han sen väljer att lösa umgänget med barnen under de förutsättningarna är inte mitt problem. JAG har inget behov att han tar emot den hjälp jag erbjudit för att underlätta HANS umgänge med sina barn.

Att han har låst sig vid ett alternativ han är fullt medveten om inte är genomförbart skadar bara honom själv egentligen. För barnen kommer han att så klart att träffa ändå. 

Det bästa för alla vore ju så klart om exet och jag kunde komma fram till en tillfredsställande lösning för oss båda och jag är villig att kompromissa. Men väljer han att fortsätta stå fast vid sin sak, så får han väl göra det. Jag behöver faktiskt inte bry mig om jag inte vill.

I en vuxen relation med barn involverade är det ju oftast inte så att en av parterna helt plötsligt bara "dumpar" den andre. Man drar ofta runt en halvtaskig relation längre än man borde. Båda är medvetna om att det inte fungerar, och till slut måste en av parterna helt enkelt fatta det slutgiltiga beslutet. Det gör inte per automatik den andre parten till ett "offer". Att göra sig till offer och komma med krav på den andre som kompensation är inte riktigt ok. Oftast handlar det inte om saker man egentligen vill, man har helt enkelt ett behov av att försöka kontrollera en situation man ofrivilligt försatts i och vissa kommer på än det ena, än det andra för att helt enkelt "jävlas" med den andre. ALLA mår dåligt i en separation.

Mitt ex kom med nya krav och regler hela tiden. Han skulle flytta och lämna mig ensam med vår hyfsat dyra lägenhet. När jag gick med på detta så FICK jag helt plötsligt inte behålla lägenheten. När jag gick med på detta så skulle han minsann slänga ut mig NU, helst i går och jag skulle minsann inte få träffa barnen mer. När jag reste mig för att gå så FICK jag inte gå, då knyckte han både nycklar och plånbok så att jag var tvungen att stanna hemma. Nästa dag skulle han inte träffa barnen alls - han skulle skriva över vårdnaden på mig och aldrig mer träffa dem och det var minsann mitt fel och ja....så där höll det på i ett par veckor.

Till slut köpte jag en annan lägenhet och hade möjligheten att få flytta in direkt. Först DÅ lugnade han sig och bad mig att stanna kvar tillsammans med honom för han klarade inte av att bo själv. Först DÅ kunde vi börja kommunicera.

Om TS skaffar en liten lägenhet för att bo i v.a.v. så finns det ingenting som säger att mannen släpper in henne i den gemensamma bostaden efter en vecka. Visst - han har ingen RÄTT att vägra men i praktiken - vad ska hon göra? Begära polishjälp och ställa till med en scen inför barnen? TS man är säkert en jättefin människa men när man befinner sig i kris gör man konstiga saker. Båda parter är rädda, osäkra och värnar om sig och sitt vid en separation - med all rätt! Ingen av parterna har varken moralisk eller juridisk befogenhet att ställa krav på den andre som denne inte är bekväm med. TS vill inte lämna bostaden v.a.v. - då får hon och mannen enas om den näst bästa lösningen.

Ja en sådan lösning är ett alternativ för mig, men som jag redan skrivit verkar mitt EX inte vara öppen för den saken.

En tvåa för 6000 är väldigt billigt, och kostar betydligt mindre än de lägenheter jag har sett.

Jag ska nog ta och mejla den här tråden till mitt ex, det skulle nog göra honom gott att få läsa om vilken hemsk människa ni tycker att jag är :).

Men skärp dig. Det skrev jag inget om. Vad har hänt med Fl?? Folk vrider och vänder på allt man skriver.

Jag skrev att eftersom lägenheten är bådas så har de ett låst problem.

Han kan välja att ändra sig och kräva lägenheten. Sen måste ni ha en dräglig tillvaro för barnen. Det kan vara svårt att dela upp ansvarsveckor när man bor under samma tak. Barnen lär inte fatta varför de plötsligt inte får vara med pappa eller mamma.

Barnen är ERA. Varför envisas folk som separerar att prata om MINA och DINA barn? De är gemensamma och ett gemensamt ansvar. Som du skriver så kommer han naturligtvis att få ha barnen lika mycket som dig om det är hans önskan och om han, liksom du, är fullgoda föräldrar.

Man måste kunna kompromissa. Ni har många års tjafsande kvar. Börjar ni så här så lär ni sluta som ovänner i tingsrätten och det är sällan en bra lösning för barnen.

Jag har givetvis en hemförsäkring som skulle gå in i fall av brand, den täcker tyvärr inte separationer.

Men visst jag förstår din poäng och jag håller med vilket jag också har skrivit. I mitt fall är det faktiskt så att jag inte MÅSTE flytta och där faller en hel del
alternativ bort. Det är sant att jag inte har någon i närheten som jag skulle vara helt bekväm med att bo hos i flera månaders tid, men om jag verkligen var tvungen så skulle det väl funka. Vidare anser jag det fullkomligt orimligt att MINA vänner ska behöva ställa upp med att ha mig boende hos sig för att mitt EX kräver att jag lämnar lägenheten och det kommer inte på fråga att jag skulle be dem om en sån sak.

Det går OFTAST att hitta en lösning om man tänker till lite och kan tänka sig att rucka lite på sina principer eller bekvämlighet, det håller jag med om, men jag anser till skillnad från dig att det faktiskt är personen med problemet som är ansvarig för att finna lösningen, och jag har inget problem med hur vi har det just nu.

Ändrar han sig och vill lösa ut mig istället får han göra det, det spelar mig ingen större roll och det ger honom heller ingen rätt att kräva att jag ska lämna lägenheten medan vi båda står som gemensamma ägare på den.

För min del är han som sagt välkommen att flytta hem igen och skulle han trots allt välja att göra det skulle vi väl inte dela upp olika ansvarsveckor för barnen? Jag tycker att det låter jätte konstigt, gör folk så? Jag förstår att barnen skulle ha svårt att förstå när inte ens jag som förälder skulle förstå varför jag inte fick vara med mitt barn om vi bodde under samma tak. 

För mig har barnen alltid vart mina  när det rört sådant som gäller mellan barnen och mig. Till exempel har jag ett ansvar att vara en bra mamma till mina barn, han ett ansvar att vara en bra pappa till sina barn och vi båda ett ansvar att vara bra föräldrar till våra barn.

Ja visst måste vi kunna kompromissa och jag har försökt men när han vägrar att prata om saken med mig eller ens lyssna på vad jag säger om det, så kan jag inte göra mer. Självklart vill han också bo med sina barn, det är jag övertygad om,  men var det verkligen bara där skon klämde så är jag övertygad om att han skulle vara intresserad av att finna olika lösningar för det skulle bli så, men det är han inte.

Vägrar han att ens föra en diskussion med mig om saken så blir det helt enkelt ingen diskussion och jag kommer verkligen inte att flytta ut ur lägenheten för att göra honom till viljes. Men den dagen (som jag hoppas och tror kommer) han väljer att faktiskt prata om saken med mig då är jag beredd att samarbeta och göra vad jag kan för att få till en bra lösning.

Nu får du väl ändå ta och ge dig! Börjar bli riktigt trött på det här. Så allt är ts fel? Och enbart hon borde sätta barnen först och ge upp hela sitt liv pga att ex mannen inte klarar av att bete sig som en vuxen? Mannen kan sura och försöka straffa ts så mycket han vill utan att på något sätt är hans fel? Suck.

TS har gett honom flera alternativ men han säger nej till allt. Han vill inte ens hyra en lägenhet ihop med henne så dom kan turas om att bo varannan vecka med barnen och varannan vecka i nya lägenheten. Han är inte intresserad av att lösa situationen till det bästa för alla, han ska ha sin vilja igenom bara för att j*vlas med ts. Så sluta skyll allt på henne!

Visserligen är det hans problem men det är du som ställt till det. Den som bryter upp får i min mening göra lite mer uppoffringar i det praktiska. Du kan ju uppenbarligen inte sätta dig in i hans situation. Hade scenariot varit omvänt och tråden startats av en man så hade han inte fått samma medhåll som du får här.

Den som bryter upp får göra mer uppoffringar? Dummaste jag hört! Det tog mig många år och oändligt många tårarar innan jag hade lyckats samla tillräckligt med ork att faktiskt lämna min man. Våra problem gick inte att lösa men han hade gärna fortsatt va gifta, dock va det ju på bekostnad av mitt välmående. Så när jag väl satt ner foten så var jag färdig med att offra mig själv för honom. Sen självklart hjälper jag honom och underlättar så mycket jag kan, men det får gå åt båda hållen.