Förstör jag för pappan och barnen?

Shit vad du är otrevlig.

Att jag avslutade en relation vi båda är ansvariga för inte fungerade gör mig INTE skyldig att göra några som helst uppoffringar för hans skull. Vidare har mitt ex ingen som helst ensamrätt på att må dåligt över separationen bara för att det var jag som avslutade den. Jag är också ledsen och mår dåligt. 

Jag har inte fördjupat mig i anledningen till separationen då det inte är den tråden handlar om. Att jag överhuvudtaget behandlar den i trådstarten är för att klarlägga grundförutsättningarna, det vill säga att vårt uppbrott inte rör otrohet, misshandel, missbruk eller dylikt.

Att jag i trådstarten bara skriver att separationen beror på att jag inte längre har "rätt" känslor för mitt ex innebär inte att jag, som du nästan verkar tro, har VALT att tappa mina känslor för exet. Utan självklart finns det bakomliggande orsaker till varför jag inte längre känner likadant för för honom. Jag skriver också att jag valt att avsluta relationen för att vi vill olika med den, med det menar jag att vi inte kan leva tillsammans utan att minst en av oss mår dåligt, i praktiken båda. För det var faktiskt inte så att mitt ex mådde speciellt bra i vår relation innan jag valde att avsluta den.

Jag saknar varken empati eller förmåga att sätta mig in i mitt ex situation. Jag förstår som sagt mycket väl att han mår dåligt över situationen och varför han håller på som han gör. Det finns ingen motsättning mellan att ha empati och att inte göra som han kräver.

Mitt ex kräver att jag ska lämna lägenheten till honom varannan vecka samtidigt som han vägrar att diskutera hur det skulle gå till, det enda han sagt när jag försökt prata med honom om det är att det är min sak att lösa. När inte ens han själv är villig att komma med förslag eller diskutera hur vi ska lösa HANS problem så har jag ingen lust att sätta mina behov åt sidan för att "hjälpa" honom.

Jag har inte förstått det som att du har argumenterat utifrån barnens perspektiv utan ifrån mitt EX perspektiv. Det är ju att inte kunna se saken från hans sida du kritiserad mig för. Vidare har du DINA erfarenheter av dina föräldrars separation och av vad som fungerade för er och de är på intet sätt allmängiltiga. Att varannan veckas lösningen var det bästa för dig innebär INTE att den skulle vara det för våra barn och det är den inte heller, men det är faktiskt inte det tråden handlar om. 

Haha, för själva är ni ju jättetrevliga...! Speciellt mobben som dyker upp när någon vågar komma med en invändning. Jag lämnar er nu så ni får fortsätta klappa varandra på huvudet, slicka ts sår och försäkra henne om hur hemsk hennes fd sambo är. Dumma jag insåg lite för sent att det var det som var syftet med tråden. My bad

Att du känner dig tvungen att rättfärdiga ditt uppbrott med ditt ex är inte mitt problem. Du startar en tråd på ett diskussionsforum och frågar vad andra tycker. I mitt första inlägg riktat till dig så skriver jag att jag och min syster som skilsmässobarn fick mycket i utbyte av att mina föräldrar hade samma upplägg som din sambo föreslog, då vi fick vänja oss vid tanken av föräldrar som bor isär inledningsvis inom hemmets trygga väggar, för att sedan flytta ut och bo halvtid i ett annat hem. Att du valde att bli kränkt och ta åt dig av den sista meningen i hela inlägget är ju inte heller mitt problem utan snarare synd att du inte kunde kontra med att "jag har erbjudit honom att tillsammans hyra lägenhet som vi bor i växelvis" om nu så är fallet. Det hade ju liksom haft lite mer relevans då jag aldrig ifrågasatt anledningen bakom eran separation och jag inte ser att den har någon betydelse heller. Faktumet att du inte har några problem med att bo under samma tak som honom medan han har det tyder ju på att det just är svårt för honom att bo under samma tak och inte för dig. Då kan det vara värt att mötas på vägen vilket du också gjort tydligen men valde att undanhålla den lilla informationen i din respons till mig för att, ja man får väl anta att du gillar att tjafsa om ingenting eller så sticker det dig i ögonen att någon inte ger dig 100% medhåll. Det kan du få av dina väninnor istället tycker jag. Starta inte en tråd där du ber om folks syn på saken ifall du bara tänker snäsa att "du vet ju ingenting om vår situation" för att du just har förklarat den halvtaskigt i inledningen och inte bara får medhåll. Hoppas du lyckas eliminera den procenten som vågar säga emot ditt tillvägagångssätt så du får leva med den antagligen falska övertygelsen att han gjort allt fel och du har gjort allt rätt, så får du sova gott om nätterna. Lycka till med det

Jag tycker ni ska turas om att bo i lägenheten, och hitta något annat ni delar varannan vecka eller om du har någon annan stans att bo, syskon/ föräldrar? 
DET är justast mot barnen i denna situation, DU tycker kanske inte det är rättvist mot DIG men för barnens skull är det den bästa lösningen, för då kan de stegvis anpassa sig till den nya situationen utan allt för stora förändringar. Väljer man att bryta upp med sin partner man har barn med har man faktiskt ett ansvar att göra allt man kan för att det skall bli så bra som möjligt för barnen. Då får man sätta sig själv och sitt egna åt sidan, eftersom i själva separationen gör ni inte det, så det är att ta och ge mot sina barn, man kan inte bara tänka på sig själv. Du måste förstå att det är SKITTUFFT för dem, det är mer barnen du ska tänka på att det är tufft för än ditt ex och agera därefter. 

Genom att vägra vara delaktig i att hitta lösningar på hur det skulle gå till eller att ens vilja diskutera saken så gör jag tolkningen att exet faktiskt är ute efter att straffa och förstöra för MIG.

Ett sånt beteende tänker jag varken uppmuntra eller premiera genom att vända ut och in på mig själv för att göra som han vill. Vem vet vad han får för sig nästa gång.

I längden tjänar både jag och barnen på att exet redan från början får klart för sig att han inte har någon makt att kräva saker av mig utan att han precis som jag ibland är tvungen att kompromissa.

Lägga undan ditt ego nu i denna situationen, tänk på barnen i första hand. I ditt svar här är det bara jag, jag, jag. Eftersom det var du som släppte bomben måste du väl tänkt ut en lösning på boende innan kan jag tycka och hur du/ ni smidigast skulle göra detta så minst smärtsamt som möjligt för barnen. 

Att du erbjudit exet att få bo kvar i sitt eget hem, nu tänker jag inte på hur han känner för det, utan på att det skall inte barnen behöva vara med om, för självklart kommer dom att märka en stämning som är allt annat än rolig för dem att uppleva. 

genom att turas om att bo med barnen själv i deras hem så underlättar ni hela situationen för dem och dom kan under en tid vänja sig med att deras föräldrar kommer att separera och att bo med endast en förälder växelvis. 

Ts har inget alternativt boende i bakfickan.