min son älskar inte mig?

"har alltid planerat alla våra helger så att de blir händelse- och upplevelserika.." varför? Ägna ditt barn tid och ge kärlek istället för att försöka köpa kärlek genom att alltid hitta på något skoj.

Alltså du vill att en 8 årig pojke ska säga kram och puss till mamma? Du förstår inte alls att han tycker det är pinsamt och onödigt?

Eftersom ni ligger i en vårdnadstvist nu så kanske barnet behöver mycket lugn och ro. Att åka utomlands kanske inte är roligare för honom än att spela mine craft helt enkelt. Hur mycket bjuder du in sonen i vad ni ska göra? Jag menar du kanske frågar ska vi göra x eller Y. Men du kan ju isåfall prova att vara mer öppen och säga att på söndag förmiddag vill jag att vi gör något tillsammans du och jag "vad vill du att vi hittar på?".

tycker du att det är pinsamt att visa kärlek?
det var bara ett exempel..jag skulle vara glad om han i alla fall inte var irriterad när jag ringer..dessutom ringer jag inte bara för att chatta, vanligtvis för att fråga/säga något som inte kan vänta..

vi alla är olika, och för mig är det kärlek att ta mitt ansvar och vara mån om mitt barns framtid och fritid BLAND ANNAT.

jag förstår inte riktigt vad du menar med att jag ska ägna tid och ge kärlek, ger jag intryck av att inte ägna min tid och inte vara kärleksfull? du har ju nyss sagt att jag inte ska förvänta puss o kram? på vilket sätt ska jag visa min eller förvänta mig att se sonens kärlek om inte genom ord och handlingar?

Tror inte mina ögon, du verkar ju inte ens förstå dig alls på hur man ska vara som förälder!

Ja när man är 8 år så tycker man kanske att det är pinsamt att hålla på med "puss och kram". Och det är helt okej att tycka så, han är 8 för tusan!

Vad är så viktigt att det inte kan vänta? Isåfall är du dålig på att planera för så ofta kan det inte vara något som inte kan vänta. Du lär ju knappast få en bättre relation till honom genom att fortsätta ringa trots att han blir irriterad.

Nej vi är inte olika utan det är DU som inte förstår dig på föräldraskap och HUR man ska bry sig om sitt barns framtid och fritid. Du är påträngande och jobbig, du gör det du tror är rätt och för att du vill det istället för att fråga ditt barn vad han vill och tycker. DET är att bry sig om sitt barn! Du ska sätta dina egna behov och känslor åt sidan och ägna dig åt vad ditt barn vill och tycker.

Det är dig det är fel på, inte barnet.

Han kommer kanske inse hur det är men det är inte säkert. Jag och mitt syskon växte upp med en förälder som smutskastade och ljög om den andra och för oss blev det olika. Jag har insett förälderns lögner men mitt syskon håller kvar vid det.

Du ger faktiskt mest intryck av att vara hönsig, påträngande, egocentrerad och styrande. Jag försåt att det bottnar i din bristande mamma-självkänsla, men du behöver nog ta ett steg tillbaka och se på dig själv och din relation till din son ur ett lite vidare perspektiv.

Jag har själv två killar, och två tjejer. De älskar att åka utomlands, och ha fullplanerde helger med Skansen och bio och Grönan och Naturhistoriska och Leksaksmuseet och Junibacken och shoppingrundor och äventyrsbad och allt möjligt, men. Men. Det är när vi föräldrar helt spontant kommer och intresserar oss för vad de gör som de lyser upp som solar. När de pysslar och jag/vi kommer och vill vara med, under deras kommando. När vi släpper och låter de ta ansvaret för vad som händer. Vare sig det är rollekar, tv-spel, promenadvägar, mecka med trasiga radioapparater, eller bara ligga i gräset och titta på molnen som svävar förbi och ägna oss åt pareidoli.

Och nej, tuffa, 8-åriga småkillar säger inte puss och kram till sina föräldrar. Det är de älldeles för tuffa och coola för. Särskillt i sällskap av andra tuffa 8-åringar. 

Jag har en åttaårig son som alltid varit pappas pojke. Innan vi separerade när han var 3,5 så var pappa hemma med honom på morgnarna och kom hem och badade och la honom på kvällen, medan jag tog all markservice, hämta på dagis, handla, laga mat, leka fram tills pappa kom hem. Jag var den tråkiga vardagsföräldern, pappa var den som alltid hade tid att leka (eftersom han aldrig lyfte ett finger hemma förutom för att leka med sonen).
Pappa är fortfarande favoriten (även om orden puss och kram ALDRIG skulle yttras av någon av dem) och visst känns det ibland, men man kan inte ta det personligt. Man kan fundera över om man kan göra något bättre, men man kan inte tvinga barnet att tycka annorlunda.
Ibland om han säger saker som att han inte tycker om mig alls så frågar jag om han verkligen menar det och berättar att jag blir ledsen när han säger så. Säger han att han tycker mer om pappa än om mig så frågar jag varför han säger det till mig, och så pratar vi lite om vad han menar och vad det är han vill att jag ska veta. I grund och botten handlar det inte om att han inte älskar mig (det vet jag att han gör) utan att han jobbar med att lära sig att uttrycka känslor, och han gör det på olika sätt med mig och pappan eftersom vi är olika individer. Han identifierar sig med pappan på ett sätt som han inte gör med mig och det är klart att han får göra det. 

Om sonen vill ringa mig på pappans vecka eller pappan på min vecka får han göra det. Men vi ringer inte till honom utan om behov finns ringer vi till varandra. Vi är vuxna och kan hantera våra känslor, han är ett barn och kan inte det fullt ut än.

Hohoho, min stora tjej har nog aldrig någonsin sagt puss och kram till mig. Fast jag får riktiga kramar ibland!

Du ger intryck av att ge tid och kärlek på dina villkor och att du kräver mycket tillbaks från ett litet barn. Du kräver att han ska säga puss och kram vare sig han vill eller inte, du kräver att han ska tycka att ditt program är roligt även om han inte fått säga vad han tycker. Du ringer honom på hans pappavecka med en påhittad ursäkt för att ringa och blir ledsen för att det irriterar honom. Han är 8 år, han förstår mycket mer än du tror...
Försök att låta honom göra saker på sia egna villkor ibland så kanske du kan få en bättre relation med honom?

Om jag tar initiativ till en kram förstås...