Anonym (ledsen mamma)

Äldre 8 Jun 15:50

87 svar

min son älskar inte mig?

En följande situation har jag:
har en son på 8 år, som jag har varannan vecka, sedan sonen var drygt 1,5 år gammal.

Relationen mellan mig och farsan har alltid varit väldigt konfliktfylld (har varit genom en massa utredningar från socialen och ligger i en vårdnadstvist nu)..i och med att han är en väldigt manipulerande hatisk person, som i alla år försökt tillsammans med sin mor att obstruera det för mig och svartmåla mig på alla möjliga invecklade sätt för sonen, och tydligen lyckats, då han har en enorm inflytande på sonen, han har mycket auktoritet för lillen, och min åsikt verkar inte väga speciellt mycket..det är bara det som pappan säger gäller.

Nu på sistone märker jag att sonen tappat förtroende för mig helt och hållet.. det som är kvar är en massa begär som jag förväntas uppfylla, han är ganska kaxig mot mig och det går inte att be honom om något..
Jag som enda i denna familj som varit mån om sonens fritid och framtid, brytt mig om skolor och aktiviteter, har alltid planerat alla våra helger så att de blir händelse- och upplevelserika..Nu för tiden går det inte att locka honom med något. Han vill bara sitta och spela sin iPad dygnet runt.. Föreslagit honom att resa utomlands, hälsa på mormor och morfar - sonen visade noll intresse, typ whatever.

Ringer jag honom för att fråga hur läget är (kanske en gång under farsans vecka?) så verkar han smått irriterad och har inte så mkt att säga egentligen..
Nyss var han i Sthm hälsade på kusiner i några dagar, inte har han ringt en enda gång. Ringde sen bara för att fråga om jag lagade hans cykel.. Inte säger han typ puss/kram och sånt.. verkar som att han varken saknar eller behöver mig i hans liv, eller behöver mest för att jag ska köpa något eller gjort något för honom..

Det påverkar mitt självförtroende som mor, och det skapas en onda cirkel, där jag känner mig ledsen och otillräcklig, och han hatar alla mina negativa känslor och verkar inte vara lyhörd för dem..

Undrar om jag kan göra något speciellt för att bygga upp hans förtroende..är så rädd att jag aldrig kommer att etablera en bra varm relation till sonen.. .(

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 9 Jun 10:00

#63

Rixa skrev 2016-06-08 23:58:57 följande:

Det är svårt,för att inte säga omöjligt, att jobba emot själv. Om pappan är manipulativ och tillsammans med sin mamma ständigt bearbetar pojken blir det till slut en form av hjärntvätt där du är svarta fåret. Har du varit i kontakt med elevhälsan på skolan där han går? Kan de hjälpa dig?

Dels känns det som att sonen behöver påverkan från annat håll för att han inte ska fastna i allt som hans pappa o farmor säger och dels att du behöver stöd för att stärka ditt självförtroende. Självklart dalar det när du märker att pappan har påverkat honom o han tar efter pappans beteende. Stå på dig o sök hjälp överallt du kan komma på. BUP, skolhälsan, är det jag kan komma på. Har han någon vän vars föräldrar han gillar? Prata med dem! Förklara situationen o hör om de kan komma honom inpå livet o motarbeta det manipulativa trycket.

Jag tycker gott du kan fortsätta ringa honom någon gång under "pappaveckan". Säg att du älskar honom trots att han verkar avig. Nån skrev att coola små killar inte vill höra massa kärlekstrams (lr liknande) men det tror jag inte ett dugg på. Jag tror tvärtom att de mår bra av det även om de fnyser o är aviga. Nog har alla mina söner blivit kloka, kärleksfulla, unga män trots att jag alltid sa älskar dig i telefon och pussade o kramade dem även de gånger de inte ville. Brukade säga "Nämen jag vill! För jag älskar dig så mycket!!" Och vet du vad? Nuförtiden är det de (25-29 år) som säger "älskar dig!" i telefon o "puss o kram".

Tjata o stå på dig! Låtsas inte om att du inte får gensvar. Förhoppningsvis kommer han så småningom om att kunna se igenom allt hans pappa o farmor manipulerar honom med.

tack så mycket för dina ord! du förstod vad jag menade exakt och bekräftade min egna tankar och ideer!

molly50

Äldre 9 Jun 10:40

#64

Anonym (hjälp) skrev 2016-06-08 17:39:50 följande:

Tror inte mina ögon, du verkar ju inte ens förstå dig alls på hur man ska vara som förälder!

Ja när man är 8 år så tycker man kanske att det är pinsamt att hålla på med "puss och kram". Och det är helt okej att tycka så, han är 8 för tusan!

Vad är så viktigt att det inte kan vänta? Isåfall är du dålig på att planera för så ofta kan det inte vara något som inte kan vänta. Du lär ju knappast få en bättre relation till honom genom att fortsätta ringa trots att han blir irriterad.

Nej vi är inte olika utan det är DU som inte förstår dig på föräldraskap och HUR man ska bry sig om sitt barns framtid och fritid. Du är påträngande och jobbig, du gör det du tror är rätt och för att du vill det istället för att fråga ditt barn vad han vill och tycker. DET är att bry sig om sitt barn! Du ska sätta dina egna behov och känslor åt sidan och ägna dig åt vad ditt barn vill och tycker.

Det är dig det är fel på, inte barnet.

Men om du vet hur TS ska göra så kanske du kan komma med lite vettiga förslag och råd istället för att bara hacka på TS?
På vilket sätt tycker du att du hjälper TS med det här?

Anonym (pappa) skrev 2016-06-08 18:32:44 följande:

Du ger faktiskt mest intryck av att vara hönsig, påträngande, egocentrerad och styrande. Jag försåt att det bottnar i din bristande mamma-självkänsla, men du behöver nog ta ett steg tillbaka och se på dig själv och din relation till din son ur ett lite vidare perspektiv.

Jag har själv två killar, och två tjejer. De älskar att åka utomlands, och ha fullplanerde helger med Skansen och bio och Grönan och Naturhistoriska och Leksaksmuseet och Junibacken och shoppingrundor och äventyrsbad och allt möjligt, men. Men. Det är när vi föräldrar helt spontant kommer och intresserar oss för vad de gör som de lyser upp som solar. När de pysslar och jag/vi kommer och vill vara med, under deras kommando. När vi släpper och låter de ta ansvaret för vad som händer. Vare sig det är rollekar, tv-spel, promenadvägar, mecka med trasiga radioapparater, eller bara ligga i gräset och titta på molnen som svävar förbi och ägna oss åt pareidoli.

Och nej, tuffa, 8-åriga småkillar säger inte puss och kram till sina föräldrar. Det är de älldeles för tuffa och coola för. Särskillt i sällskap av andra tuffa 8-åringar.

Men tycker du verkligen att din situation kan jämföras med TS?
Har dina barn en mamma och mormor som försöker svartmåla dig inför barnen?
Jag kan förstå om TS känner attt hon förlorar ite av sin självkänsla när inget hon gör duger.

Det kanske inte hjälper att bara åka på resor eller utflykter med barnet utan ibland så måste man kanske engagera sig lite i barnets intresse såsom t ex plattor och tv-spel,eller vad det nu må vara.
Även om man själv kanske inte tycker att det är så roligt alla gånger.
Sedan om TS vill ta med barnet till sina föräldrar så tycker jag att hon ska göra det.
En 8-åring ska inte kunna få bestämma en sådan sak ensam.

Sedan tycker jag också att TS borde ta hjälp av t ex elevhälsan då det här barnet verkar vara påverkat av vad pappan och farmodern säger om TS.

Mattias och Hannah.

nernu

Äldre 9 Jun 12:09

#65

Jag har aldrig träffat på en svensk 8-årig pojk som säger puss och kram till sina föräldrar... Han finns inte till för att bekräfta dig.

Var en förälder. Sätt gränser och älska honom.

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 9 Jun 13:12

#66

nernu skrev 2016-06-09 12:09:15 följande:

Jag har aldrig träffat på en svensk 8-årig pojk som säger puss och kram till sina föräldrar... Han finns inte till för att bekräfta dig.

Var en förälder. Sätt gränser och älska honom.

sonen visar mycket kärlek och glädje åt pappan.

jag ÄR en förälder, och gör vd jag kan, älska min son gör jag ju, är det inte tydligt utifrån det jag säger?
förutom att jag är en förälder är jag också en levande människa, som är ganska känslig och har stöttat på många motgångar i livet.
bekräftelse behöver alla, små som stora..men jag är allmänt bekymrad över att inte kunna bekämpa det dagliga arbete på att omotiverat svartmåla mig som mitt ex gör och etablera en varm relation till sonen på grund av detta!

Miss Skywalker

Äldre 9 Jun 13:29

#67

Anonym (ledsen mamma) skrev 2016-06-08 16:18:22 följande:

vill inte involvera honom i detta och framstå som en som smutskastar, dessutom är det svårt när han är redan hjärntvättad... :(

hoppas att han kan förstå något själv när han blir stor?..

Så länge skulle inte jag vänta. Du måste ju komma med ngn motvikt till att de försöker förstöra eran relation. För de honom bakom ljuset kan du ju inte låta det fortsätta..

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 9 Jun 13:52

#68

Miss Skywalker skrev 2016-06-09 13:29:12 följande:

Så länge skulle inte jag vänta. Du måste ju komma med ngn motvikt till att de försöker förstöra eran relation. För de honom bakom ljuset kan du ju inte låta det fortsätta..

jup, motvikt vore det bra att ha.
hoppades hela tiden på att jag skulle träffa en sjyst man i livet som skulle älska mig och lära min son på det sättet att respektera mig..
men så länge har jag inte träffat någon sån person :(

Anonym (axa)

Äldre 9 Jun 15:43

#69

nernu skrev 2016-06-09 12:09:15 följande:

Jag har aldrig träffat på en svensk 8-årig pojk som säger puss och kram till sina föräldrar... Han finns inte till för att bekräfta dig.

Var en förälder. Sätt gränser och älska honom.

Min 12-årige kille säger kram till mig, om ingen kompis är I närheten.

Anonym (fluff)

Äldre 9 Jun 20:48

#70

Jag har också en åttaårig son varannan vecka, jag har lärt mig att hur mycket pappan än svartmålar en så ska man aldrig ge igen med samma mynt, pappan skjuter sig själv i foten med sitt agerande och det man kan göra är att ständigt berätta hur mycket man älskar pojken, engagera sig i hans liv och i hans tankar utan att döma och bemöta den kritik som sonen för med sig från sin pappa med logiskt avdramatiserande; "Jaha säger han det? Ja det får stå för honom, jag vet att jag inte är eller gör så och jag älskar dig mest av allt och det gör din pappa också", sonen kommer att begripa mer ju äldre han blir. Om man också respektrar sig själv så respekterar ens barn en.

Anonym (9års krisen)

Äldre 9 Jun 21:29

#71

Kanske är det en lite för tidig nio årskris? Det kanske inte alls har med pappan att göra?

"9-årsåldern. Nu kommer en ny period av mognad och utveckling, en ny orostid. Kallas ibland "de glömda åren" eftersom barnet sällan är utagerande och ilsket utan oftare tyst, lite inåtvänt och sårbart. Det grubblar och drömmer. Självkänslan är ofta inte så bra, man kan känna sig ensam och är rädd att göra bort sig. Samtidigt ifrågasätter 9-åringen ofta de vuxna, både föräldrar och lärare.

Barnet börjar så smått förbereda sig på att lämna barndomen. Det rör sig i allt vidare cirklar utanför hemmet. Kompisar blir allt viktigare och att höra till, få vara med. Kunskapsbehovet är stort, barnet frågar mycket och söker själv information, i böcker och på nätet.

Barnet söker sin egen identitet. Det kan kännas roligt att bli stor men samtidigt oroligt. Ena stunden kanske han skriker och anklagar, argumenterar och ifrågasätter och i nästa stund vill han sitta i knät och vara liten. Mörka tankar om livet och döden är inte ovanliga och kan ta sig olika fysiska uttryck som sömnrubbningar, ont i magen eller i huvudet. Det är viktigt att ta sådana symtom på allvar och söka hjälp innan problemen har vuxit sig alltför stora."

Det här är saxat från psykologiguiden.

Anonym (S)

Äldre 9 Jun 23:23

#72

nernu skrev 2016-06-09 12:09:15 följande:

Jag har aldrig träffat på en svensk 8-årig pojk som säger puss och kram till sina föräldrar... Han finns inte till för att bekräfta dig.

Var en förälder. Sätt gränser och älska honom.

Jag har tre killar på 7,10 och 12 år och de får jag pussar av dagligen när de hoppar på skolbussen eller hämtar dom i skolan. I alla fall de två yngsta. De säger även alltid puss i telefon.. :).

min son älskar inte mig?

INNEHÅLL