min son älskar inte mig?

Jag har en åttaårig son som alltid varit pappas pojke. Innan vi separerade när han var 3,5 så var pappa hemma med honom på morgnarna och kom hem och badade och la honom på kvällen, medan jag tog all markservice, hämta på dagis, handla, laga mat, leka fram tills pappa kom hem. Jag var den tråkiga vardagsföräldern, pappa var den som alltid hade tid att leka (eftersom han aldrig lyfte ett finger hemma förutom för att leka med sonen).
Pappa är fortfarande favoriten (även om orden puss och kram ALDRIG skulle yttras av någon av dem) och visst känns det ibland, men man kan inte ta det personligt. Man kan fundera över om man kan göra något bättre, men man kan inte tvinga barnet att tycka annorlunda.
Ibland om han säger saker som att han inte tycker om mig alls så frågar jag om han verkligen menar det och berättar att jag blir ledsen när han säger så. Säger han att han tycker mer om pappa än om mig så frågar jag varför han säger det till mig, och så pratar vi lite om vad han menar och vad det är han vill att jag ska veta. I grund och botten handlar det inte om att han inte älskar mig (det vet jag att han gör) utan att han jobbar med att lära sig att uttrycka känslor, och han gör det på olika sätt med mig och pappan eftersom vi är olika individer. Han identifierar sig med pappan på ett sätt som han inte gör med mig och det är klart att han får göra det. 

Om sonen vill ringa mig på pappans vecka eller pappan på min vecka får han göra det. Men vi ringer inte till honom utan om behov finns ringer vi till varandra. Vi är vuxna och kan hantera våra känslor, han är ett barn och kan inte det fullt ut än.

Han kommer kanske inse hur det är men det är inte säkert. Jag och mitt syskon växte upp med en förälder som smutskastade och ljög om den andra och för oss blev det olika. Jag har insett förälderns lögner men mitt syskon håller kvar vid det.

Tror inte mina ögon, du verkar ju inte ens förstå dig alls på hur man ska vara som förälder!

Ja när man är 8 år så tycker man kanske att det är pinsamt att hålla på med "puss och kram". Och det är helt okej att tycka så, han är 8 för tusan!

Vad är så viktigt att det inte kan vänta? Isåfall är du dålig på att planera för så ofta kan det inte vara något som inte kan vänta. Du lär ju knappast få en bättre relation till honom genom att fortsätta ringa trots att han blir irriterad.

Nej vi är inte olika utan det är DU som inte förstår dig på föräldraskap och HUR man ska bry sig om sitt barns framtid och fritid. Du är påträngande och jobbig, du gör det du tror är rätt och för att du vill det istället för att fråga ditt barn vad han vill och tycker. DET är att bry sig om sitt barn! Du ska sätta dina egna behov och känslor åt sidan och ägna dig åt vad ditt barn vill och tycker.

Det är dig det är fel på, inte barnet.

helt ärligt vad e ditt problem? Ts vill ha råd och hjälp varför attackera på det sättet? E det så svårt att vara trevlig? Förstår din poäng men herregud tagga ner

tur då att det finns såna duktiga föräldrar som du, som är perfekta och vet allt i princip om hur det ska vara hos sig själv och alla andra.

Varför behöver jag vara trevlig?