Vänstern i svensk politik

Sossarna släppte aldrig in kommunisterna i regeringen. Behövde aldrig göra det, alldenstund de rigida kommunisterna av principiellt ideologiska skäl aldrig kunde tänka sig att fälla en s-regering och därmed släppa fram en "högerministär". En synnerligen behaglig situation för sossarna, som kunde behålla regeringsmakten i ett 40-tal år med avbrott för krigsåren, då en samlingsregering, bestående av samtliga riksdagspartier utom kommunisterna styrde landet med populäre Per Albin Hansson (S) som statsminister. Ett alldeles utmärkt bra arrangemang. Svenska väljare höll effektivt såväl nazister som kommunister borta från politiskt inflytande. De förra hölls utanför riksdagen. De senare utanför regeringen.

Vänsterns stora tid inföll under 60- och 70-talen i Vietnamkrigets skugga, då opinionen vänstervreds internationellt och allsköns vänsterprofeter temporärt blev "frågeformulerande".

Olof Palme lyckades bemästra sitt partis bångstyriga partivänster genom att själv vinnlägga sig om en vänstervokabulär utan att genomföra de socialistiska reformer ultravänstern krävde. Vänsterpartiet förblev politiskt isolerat och drabbades dessutom av konkurrens från flera tongivande kommunistsekter (SKP, KPMLR, trotskister mfl). Dessa hårt rivaliserande ultravänsterpartier hade lyckligtvis en sak gemensamt - inget av dem lyckades bli invalt i Sveriges Riksdag. Vad VP beträffar utgjorde partiets sovjetberoende en effektiv röstbroms under nyvänsteråren. Ultravänsterpartierna ("bokstavssekterna") var i hög grad marxistleninistiskt orienterade med maoistiska förtecken. Den nya VP-ledaren CH Hermansson insåg dilemmat och slog in på en mindre Sovjetorienterad linje. Vilket resulterade i en utbrytning 1977, varvid "Arbetarpartiet Kommunisterna APK" bildades. och blev ytterligare en i raden av hopplösa vänstersekter. Inget annat svenskt riksdagsparti har genom åren drabbats av så många partisprängningar som det olycksaliga Vänsterpartiet, som t om haft en utbrytning i nazistisk riktning. Men det är en annan historia.

För Palme var dialogen med de förtryckta viktigare än borgerlig syn på vilka ledare som var rätt eller fel att träffa. Modet att stödja de som behöver stöd att utveckla sim demokrati, eller som för PLO ens rätten till sitt eget land, det är sådant som kallas solidaritet och det trodde Palme på. Inser att det begreppet är dig fjärran, så ja vi är nog olika.

Sossarna släppte aldrig in kommunisterna i regeringen. Behövde aldrig göra det, alldenstund de rigida kommunisterna av principiellt ideologiska skäl aldrig kunde tänka sig att fälla en s-regering och därmed släppa fram en "högerministär". En synnerligen behaglig situation för sossarna, som kunde behålla regeringsmakten i ett 40-tal år med avbrott för krigsåren, då en samlingsregering, bestående av samtliga riksdagspartier utom kommunisterna styrde landet med populäre Per Albin Hansson (S) som statsminister. Ett alldeles utmärkt bra arrangemang. Svenska väljare höll effektivt såväl nazister som kommunister borta från politiskt inflytande. De förra hölls utanför riksdagen. De senare utanför regeringen.
Vänsterns stora tid inföll under 60- och 70-talen i Vietnamkrigets skugga, då opinionen vänstervreds internationellt och allsköns vänsterprofeter temporärt blev "frågeformulerande".
Olof Palme lyckades bemästra sitt partis bångstyriga partivänster genom att själv vinnlägga sig om en vänstervokabulär utan att genomföra de socialistiska reformer ultravänstern krävde. Vänsterpartiet förblev politiskt isolerat och drabbades dessutom av konkurrens från flera tongivande kommunistsekter (SKP, KPMLR, trotskister mfl). Dessa hårt rivaliserande ultravänsterpartier hade lyckligtvis en sak gemensamt - inget av dem lyckades bli invalt i Sveriges Riksdag. Vad VP beträffar utgjorde partiets sovjetberoende en effektiv röstbroms under nyvänsteråren. Ultravänsterpartierna ("bokstavssekterna") var i hög grad marxistleninistiskt orienterade med maoistiska förtecken. Den nya VP-ledaren CH Hermansson insåg dilemmat och slog in på en mindre Sovjetorienterad linje. Vilket resulterade i en utbrytning 1977, varvid "Arbetarpartiet Kommunisterna APK" bildades. och blev ytterligare en i raden av hopplösa vänstersekter. Inget annat svenskt riksdagsparti har genom åren drabbats av så många partisprängningar som det olycksaliga Vänsterpartiet, som t om haft en utbrytning i nazistisk riktning. Men det är en annan historia.

Så du menar att V och VPK aldrig någonsin fått i genom något av sina förslag i Svensk politik?

Inte några utpräglat kommunistiska förslag. Vänsterpartiets parlamentariska teknik gick mestadels ut på att lägga överbud gentemot s-regeringarnas linje, för att sedan votera med regeringen. Endast i frågor där tillräckligt många borgerliga ledamöter voterade med s-regeringen kunde vänsterpartiet ta ut svängarna och verkligen driva sin egen linje, då s-regeringen ändå hade majoritet med borgerlig hjälp,
En utmärkt behaglig situation för sossarna, aldrig behövde kompromissa nämnvärt med  de avskydda kommunisterna och aldrig blev tvungna att ta in kommunister i regeringen och ge dem egna ministerposter. Fiffigt eller hur?

Avskydda kommunisterna? så enkelt var det inte, det förekom ett flöde mellan sossar och kommunister.

Tja, i verkligheten var det S som höll rent gentemot kommunister, på arbetsplatser och i samhället.

Ibland gick det lite väl långt, vilket t ex IB-affären visade.

Historisk okunnighet är ingen styrka när man ska diskutera det förflutna.

Palme ingick till och med ett skenäktenskap för att hjälpa en kvinna att komma bort från Tjeckoslovakien. Ett regim han senare kallade "Diktaturens kreatur".

Avskydda kommunisterna? så enkelt var det inte, det förekom ett flöde mellan sossar och kommunister.

Du behöver ha lite mer substans i dina inlägg om du skall bli tagen på allvar. Tror jag.

Jag kan inte för mitt liv begripa alla dessa som frågar efter bevis och lönkar och substans HRLA TIDEN, en och annan gång är det väl befogat,

men om man är intresserad av ex. svensk sossepolitik från 1960-1990 talet så får man väl läsa in sig på ämnet ... eller helt enkelt låta bli att diskutera ämnet.

Det fanns ju till och med ministrar i regeringar som gått mellan VPK och S.