Er fru / man

Vad fick dig att starta tråden? Var det något särskilt du tänkte på?

Livet hen lever är väl ganska bundet (läs; knutet) till sin rullstol, därav namnet?

Tycker du förresten inte att det vore väldigt mentalt krävande att behöva praktiskt ta hand om ens egen man?

Nej? Inte ett dugg bundet. Rullstolsbunden är ett hittepåord.

Det är klart att jag får hjälpa min man mer än vad jag hade fått göra om han var gående. Men det gör mig ingenting och är inte ett dugg mentalt krävande.

Du försöker ställa väldigt ledande frågor, vad är det egentligen du vill få fram med denna tråd?

En bekants man blev sjuk och sängliggande, hon stannade. Hans personlighet ändrades dock med tiden, på slutet låg han bara i sin säng och skrek på henne och deras barn att de skulle göra saker åt honom, eller vara tystare och sluta störa. Tillslut dog han. Hon berättade då skamset att hon var väldigt lättad att han dött. För henne och deras barn hade mannen hon älskat dött flera år tidigare och kvar var bara monstret på övervåningen.

I det fallet hade jag inte velat vara kvar.

Om min man däremot var rullstolsbunden men i övrigt samma glada, humoristiska underbara människa hade jag utan tvekan stannat.

Men visst finns det en gräns där jag hade lämnat.

vad ville du ha sagt med länken? att jag har rätt i att rullstolsburen är rätt ordval? 

Vad är det som är förvånande?

Blir vederbörande ett våldsamt monster blir det naturligtvis mycket svårt att befinna sig i närheten, men det blir det ju alldeles oavsett orsaken till det. Såvida inte den andra fått en hjärnskada som beteendet beror på så är ju inte själva sjukdomen/funktionshindret i sig orsaken till det, då är det "bara" så hen hanterar stora livskriser.

Tänker jag.

Vet ej om personlighetsförändringen berodde på sjukdomen eller något annat.

Men oavsett anledning så hade jag inte kunnat stanna kvar hos min man om han förändrades psykiskt såväl som fysiskt. Vad är så kvar av mannen jag älskade tänker jag då.

Hans kärlek till dig?

Vette sjutton om jag vill ha kärlek av någon som gått och blivit elak, psykisk ostabil och kanske till och med våldsam, oavsett orsaken bakom förändringen.

Där värderar jag min egen och framförallt mina barns lycka framför min hypotetiskt personlighetsförändrade mans lycka.

Du känner ingen empati för honom i det läget?

Nu har ju inte detta hänt på riktigt utan jag gissar bara.

Det beror nog på hur mycket skada den nya personligheten hinner med innan jag lämnar.

Får han inte en dubbel kris om han dels blir handikappad och dels blir lämnad av sin älskling?