Anonym (Besviken)

Äldre 1 Jul 14:14

399 svar

Min man gömde testamentet

För fyra år sedan dog min pappa. Mamma har varit död sedan sex år och jag är enda arvingen . Sedan 2011 har jag och min varit gifta och tillsammans i nästan trettio år.

När bouppteckningen efter pappa var klar fick jag ju givetvis hem allt bohag, möbler värdesaker och papper. Eftersom det kan vara känslomässigt påfrestande att ta i sådana saker som att rensa efter sina föräldrar har jag valt att ta det pö om pö. Jag ställde upp kartonger med viktiga papper på vinden, för bouppteckningen var ju klar.

Mina föräldrar hade det ganska gott ställt och arvet är därefter. Min man har alltid varit insatt. Själv tjänar han ganska bra och kommer från familjeförhållanden där han så småningom kan vänta sig ganska mycket pengar. Eller inte..?

Min pappa dog -12 och nästan samtidigt ringer min mans mor och upplyser honom om att han inte ska få mer än arvslotten och hans syskon resten. Såklart vi blev chockade bägge två. Obehagligt...
I samma veva hittar jag ett testamente efter mina föräldrar och tänker att; " det gör ju ingen skillnad" allt var klart. Slarvigt nog läste jag inte igenom hela testamentet...(kommer till det)
Jag visar detta för min man som inte heller läser utan bara reagerar med ett jaha.
Förra hösten hade jag tillräckligt med energi att börja röja i mina föräldrars saker. Slängde sålde och sparade. Dessutom fick jag gå igenom alla pärmar och lådor med viktiga papper. Märkligt nog kunde jag inte hitta testamentet ...? Jag nämnde detta för mannen och sa att testamentet kanske låg någon annanstans på vinden. Då svarar han; " nej, där ligger det inte". Ok sa jag, hur vet du det. Han visste inte sa han , men han trodde inte det. Dock var det nåt i hans tonläge jag reagerade på. Som att han visste något ...
Jag gick igenom hela vinden. Fortsatte ner i källaren och har undersökt hela huset från topp till tå. Ingenting. Igår hittade jag det. Det låg gömt på ett rätt omöjligt ställe i ett av min mans egna skåp.
Läser igenom testamentet och konstaterar att det mina föräldrar lämnat efter sig var enskild egendom , han kommer inte åt det. Åtminstone om papperet finns. Han har alltså gömt undan mina föräldrars sista vilja...
Idag har jag utan hans vetskap varit i kontakt med min bankman och lämnat originalet till henne. Nu är testamentet inlåst ordentligt på banken. Själv har jag fått kopior med hem.

Jag har inte sagt ett ljud till min man. Däremot undrar jag vad det är för ett svin jag är gift med...
Någon annan som varit med om något liknande ? Hur gick det isf sen?

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Äldre 3 Jul 20:32

#141

Hej TS här!
Mammalovis, jag hittar inte nån uppdateraknapp. Det kanske inte funkar IOM att jag skriver som anonym? Får väl gå ändå...

Anonym (Lisa)

Äldre 3 Jul 20:48

#142

Plupp73 skrev 2016-07-03 19:26:44 följande:

Men herregud så otrevligt svarat! Det är väl en självklarhet att man försöker hålla sig till och respektera trådstartens ämne. I det här fallet så har ju du "..." och "Lisa" haft en helt egen parallelldiskussion om särkullbarn som inte rört varesig TS eller ämnet överhuvudtaget. För dem som faktiskt varit intresserade av grundproblemet har det vara varit virrigt och blivit svårt att läsa.

Jag upplever faktiskt att det förekommer riktigt bra trådar och vettiga människor även på familjeliv, och jag tycker att det här är en intressant och engagerande tråd. Faktiskt.

Och många människor har inte behov ens på familjeliv av att vara otrevliga mot andra i tonen. Missförstå kan alla göra, tydligen även du!

Ja alltså det började ju med att det är ovanligt som i ts fall att man inte vill att sin man ärver en med fri förfoganderätt när man bara har gemensamma barn och att jag inte ser deras relation baserat på kärlek utan enbart ekonomiskt. Därav nämndes särkullbarn. Sedan spann det ju vidare med andras erfarenheter om det, å av rena felaktigheter som jag tycker att då får man faktiskt säga vad som verkligen gäller.

Jag anser ändå att jag kunnat ge ts svar på de flesta om inte alla hennes funderingar/ farhågor på hur det fungerar med arvsrätt i hennes fall. Klart som tusan att jag rättar när någon påstår felaktigheter.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Äldre 3 Jul 21:02

#143

Hej Lisa!
Du har gett bra input och jag är glad för det. Tråden har fått en stor respons och många kommer med bra kommentarer.
I morgon ska jag kontakta jurist och boka en tid. Då får jag total klarhet i fallet.
Du har helt rätt, vårt förhållande bygger nog inte på kärlek. Det har gjort det men tydligen inte längre. Faktum är att jag tror att min man stannar för pengarna. Och jag har stannat de sista året bland annat för att jag visste att papperet fanns någonstans. Också alltså indirekt för pengarna. Det har stört mig kopiöst och stundvis har det gjort mig direkt olycklig ska ni veta.
Min man dricker mycket, har ett rätt otrevligt sätt och jävlas med både mig och barnen. Han är extremt självupptagen och beter sig illa.
Hade min gubbe varit en hygglig karl - och kärleken hade dött- hade läget varit solklart. Han hade med min tillit fått förvalta pengarna. Jag litar inte på min man längre. När då testamentet dyker upp undangömt i hans privata skåp, känns det som att måttet är rågat.
Så här ligger det till; jag kommer att göra allt som står i min makt för att han inte ska kunna lägga tassarna på dessa pengar. Inte för pengarna i sig utan av respekt för mina döda föräldrar som från fattiga bondbarn har jobbat ihop detta. Och av respekt för mina barn. Super han upp pengarna om jag dör?
Jag får hjärtklappning av detta jag lovar

Anonym (Mamma till två arvingar)

Äldre 3 Jul 22:35

#144

Anonym (Besviken) skrev 2016-07-03 21:02:35 följande:

Hej Lisa!
Du har gett bra input och jag är glad för det. Tråden har fått en stor respons och många kommer med bra kommentarer.
I morgon ska jag kontakta jurist och boka en tid. Då får jag total klarhet i fallet.
Du har helt rätt, vårt förhållande bygger nog inte på kärlek. Det har gjort det men tydligen inte längre. Faktum är att jag tror att min man stannar för pengarna. Och jag har stannat de sista året bland annat för att jag visste att papperet fanns någonstans. Också alltså indirekt för pengarna. Det har stört mig kopiöst och stundvis har det gjort mig direkt olycklig ska ni veta.
Min man dricker mycket, har ett rätt otrevligt sätt och jävlas med både mig och barnen. Han är extremt självupptagen och beter sig illa.
Hade min gubbe varit en hygglig karl - och kärleken hade dött- hade läget varit solklart. Han hade med min tillit fått förvalta pengarna. Jag litar inte på min man längre. När då testamentet dyker upp undangömt i hans privata skåp, känns det som att måttet är rågat.
Så här ligger det till; jag kommer att göra allt som står i min makt för att han inte ska kunna lägga tassarna på dessa pengar. Inte för pengarna i sig utan av respekt för mina döda föräldrar som från fattiga bondbarn har jobbat ihop detta. Och av respekt för mina barn. Super han upp pengarna om jag dör?
Jag får hjärtklappning av detta jag lovar

Jag tycker nog det är alla föräldrars plikt att skriva ett testamente att arvet är enskild egendom, precis som dina kloka föräldrar gjort. Anledningen är att man inte vet i vilket läge ens barn befinner sig i när det är dags att att ärva. Sedan står det varje arvtagare fritt att göra vad man vill med arvet. Bjuder man sin make/maka på något eller inte.

Jag har ett sorgligt äktenskap men just på punkten ekonomi är vi överens, jag rör inte hans arv trots att det inte är enskild egendom och han försöker inte komma över något han inte har rätt till.

Din man har gömt en handling, det tycker jag är extremt grovt. Jag hade nog lagt dit en kopia i hans pärm och skrivit att originalet ligger hos juristen. Fast då blir han väl än mer elak.

Lycka till med juristen och tänk på att arvet efter dig ska vara enskild egendom. Tyvärr kan man inte kräva av sina barn att det skriver äktenskapsförord när de gifter sig, annars hade jag gjort det.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Äldre 3 Jul 23:08

#145

Hej och välkommen till tråden
Mina föräldrar var smarta när de skrev. Det ska jag också göra nu. Alltså göra ett tillägg till befintligt testamente alt skriva ett eget. Som förvaltare av den enskilda egendomen har jag rätt att utan min makes vetskap skriva på det, men bara det. I detta läge känns det nödvändigt...
När man hamnar i en sådan här situation som vi har gjort är det oundvikligt att man funderar... Kommer att tänka på en sak som min man sa för ett antal år sedan. Vi började diskutera giftermål därför att min väns man gick bort och lämnade henne med småbarn. Som tur var så var de gifta.
Till en början var det jag som tryckte på, men slutligen insåg väl han också det smarta i att vara gift. En dag talade vi om arvedelen och då sa jag att mitt arv var enskild egendom. Som svar får jag: " då är det väl ingen mening att vi gifter oss.." Skojar du nu ,sa jag. Han började prata bort från det och sa att han skojade. Då sa jag att det var ok för mig om han så småningom skrev sitt arv som enskilt också om han ville.
Idag funderar jag på om det var ett skämt eller om han menade det? Kanske skulle jag låtit bli att gifta mig? Jag tänkte på barnen och att kunna sitta kvar o huset och såna saker... Inget annat.
Jag skulle själv aldrig kunna med att röra någon annans arv.

Anonym (Lisa)

Äldre 4 Jul 01:43

#146

Anonym (Besviken) skrev 2016-07-03 23:08:57 följande:

Hej och välkommen till tråden

Mina föräldrar var smarta när de skrev. Det ska jag också göra nu. Alltså göra ett tillägg till befintligt testamente alt skriva ett eget. Som förvaltare av den enskilda egendomen har jag rätt att utan min makes vetskap skriva på det, men bara det. I detta läge känns det nödvändigt...

När man hamnar i en sådan här situation som vi har gjort är det oundvikligt att man funderar... Kommer att tänka på en sak som min man sa för ett antal år sedan. Vi började diskutera giftermål därför att min väns man gick bort och lämnade henne med småbarn. Som tur var så var de gifta.

Till en början var det jag som tryckte på, men slutligen insåg väl han också det smarta i att vara gift. En dag talade vi om arvedelen och då sa jag att mitt arv var enskild egendom. Som svar får jag: " då är det väl ingen mening att vi gifter oss.." Skojar du nu ,sa jag. Han började prata bort från det och sa att han skojade. Då sa jag att det var ok för mig om han så småningom skrev sitt arv som enskilt också om han ville.

Idag funderar jag på om det var ett skämt eller om han menade det? Kanske skulle jag låtit bli att gifta mig? Jag tänkte på barnen och att kunna sitta kvar o huset och såna saker... Inget annat.

Jag skulle själv aldrig kunna med att röra någon annans arv.

Som sagt enskild egendom har enbart betydelse om ni skulle skilja er, då ingår inte det i giftorättsgodset som ska delas. Dör du så ingår det i din kvarlåtenskap och din man ärver innan era gemensamma barn, han kan dock ej testamentera bort arvet från dig eftersom era barn ärver både din å hans del när han dör. (Han kan enbart testamentera bort hälften av hans del)

Du kan dock testamentera bort halva din kvarlåtenskap direkt till dina barn. Den andra halvan får de när deras pappa dör med.

När du säger att du aldrig skulle kunna röra din makes arv om han skulle dö så har du inte tänkt på flera olika scensrior. Som art man har minderåriga gemensamma bqrn som man blir lämnad själv med att försörja å se om. Är drt bättre att behöva flytta för man inte har råd att bo kvar å att vända på varje krona varje månad å barnen kan inte ha ngr aktiviteter m.m bara för att inte röra arvet så barnen kan få det när de är vuxna å har egna inkomster. Tror du verkligen barnen tycker att du då prioriterat rätt? Det är där jag menar att man ofta som partner månar om sin andre hälft å framförallt om man har gemensamma minderåriga barn att man inte vill att dom ska vara på ruinens brant om ngt händer ngt. Därav har de flesta livförsäkringar etc.

Anonym (....)

Äldre 4 Jul 01:45

#147

Anonym (iii) skrev 2016-07-03 19:25:15 följande:

om folk inte gick OT så skulle det inte bli så rörigt!

Det är inte OT att prata om testamente och särkullbarn.

Anonym (....)

Äldre 4 Jul 01:47

#148

Anonym (Besviken) skrev 2016-07-03 23:08:57 följande:

Hej och välkommen till tråden

Mina föräldrar var smarta när de skrev. Det ska jag också göra nu. Alltså göra ett tillägg till befintligt testamente alt skriva ett eget. Som förvaltare av den enskilda egendomen har jag rätt att utan min makes vetskap skriva på det, men bara det. I detta läge känns det nödvändigt...

När man hamnar i en sådan här situation som vi har gjort är det oundvikligt att man funderar... Kommer att tänka på en sak som min man sa för ett antal år sedan. Vi började diskutera giftermål därför att min väns man gick bort och lämnade henne med småbarn. Som tur var så var de gifta.

Till en början var det jag som tryckte på, men slutligen insåg väl han också det smarta i att vara gift. En dag talade vi om arvedelen och då sa jag att mitt arv var enskild egendom. Som svar får jag: " då är det väl ingen mening att vi gifter oss.." Skojar du nu ,sa jag. Han började prata bort från det och sa att han skojade. Då sa jag att det var ok för mig om han så småningom skrev sitt arv som enskilt också om han ville.

Idag funderar jag på om det var ett skämt eller om han menade det? Kanske skulle jag låtit bli att gifta mig? Jag tänkte på barnen och att kunna sitta kvar o huset och såna saker... Inget annat.

Jag skulle själv aldrig kunna med att röra någon annans arv.

Så du har alltid vetat att ditt arv är enskild egendom? I tråden ger du intrycket att du precis fick reda på det.

Anonym (Mamma till två arvingar)

Äldre 4 Jul 04:53

#149

Med att inte röra arv menar jag under vår gemensamma livstid. Om min man dör så ingår hans arv och egendom i dödsboet. Jag syftade till att jag vid en eventuell bodelning under äktenskapet inte skulle göra anspråk på det som jag uppfattar som hans.

Mycket att tänka på vad gäller både separation och dödsfall.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Äldre 4 Jul 08:08

#150

Naturligtvis menar jag om man skiljer sig. Om en frånfaller är det ett annat läge ..

Ja muntligen har jag vetat om den enskilda egendomen. Det har min man också känt till. Problemet har varit att jag inte har haft något papper som styrkt. Så länge pappa levde tänke jag inte mycket på det där. Han hade örnkoll på sådana saker, så jag tänkte att det ordnar väl sig, trodde jag.
Så avlider min pappa och en kortare tid efter hittar jag testamentet, läser inte så noga IOM att bouppteckningen ändå var klar. Juristen ställde frågan både inför mammas bouppteckning och inför pappas: finns det ett testamente???? Nej svarade jag det gör det inte. Jag har sökt igenom alla lådor och pärmar för jag letade efter ett papper ,där det framgår att arvet är enskilt. Inte nödvändigtvis ett testamente

Min man gömde testamentet

INNEHÅLL