Hej. Är på semester med det så kallade styvbarnet och dennes förälder. Är det någon som har tips på hur man ska kunna hantera detta? I nuläget kokar jag inombords men vet med mig att det inte ger något att ventilera detta med dem jag är med. Vad har ni för tips och trix för att härda ut?
Mina barn först, tveklöst.
Du verkar ha svårt att fatta att jag sätter blodsband först.
Den som väljer annorlunda... borde nog inte skaffat några ungar.
Mina barn först, tveklöst.
Du verkar ha svårt att fatta att jag sätter blodsband först.
Den som väljer annorlunda... borde nog inte skaffat några ungar.
Kan man fråga sig... tror snarare att de få rädda mig.
Fast jag hoppas verkligen vi slipper en sån situation.
Vår sjuåring hemma är inte särskilt trevlig just nu och hyperkänslig för precis allt. Jag står precis ut med honom och då är jag hans förälder och älskar honom mest av allt så jag kan verkligen förstå att det är tufft att vara nära någon annans barn i den åldern.
Med det sagt skulle jag inte utsätta mig för det, jag skulle umgås med min partner de barnfria veckorna för allas skull, en uppoffring jag tycker du ska göra för både din skull men framför allt barnets skull som faktiskt är oskyldig i allt det här. Antagligen skulle det vara lugnare för din partner om du inte var där... Din partner är en bra förälder som prioriterar sitt barn före dina önskemål, du är vuxen och kan välja själv, det kan inte barnet.
Jag vill också påpeka att barn inte behöver vara ouppfostrade bara för att de beter sig illa, det kan lika gärna vara oro i miljön, hormoner eller något som bekymrar dem som gör att de inte är lugna och anpassade.
Jösses. I så fall kan man inte adoptera heller? Jag ÄLSKAR mina bonusbarn då dem ingår i min familj. Skulle jag och sambon skiljas skulle dem ändå ingå i min familj och vara syskon till mitt barn!
Att semestra med barn (och annat umgänge med barn) är ofta rätt jobbigt. Mina ungar kivas och retas och surar mellan de är helt underbara. Jag står ut med detta jobbiga sidor då jag älskar dem mer än livet självt. Tror dock att jag har ovanligt enkla barn. Men träffar jag andras barn tycker jag att de är jätte jobbiga men de känslorna är bara att strunta i. Deras föräldrar tycker väl inte det på samma sett.