Hej. Är på semester med det så kallade styvbarnet och dennes förälder. Är det någon som har tips på hur man ska kunna hantera detta? I nuläget kokar jag inombords men vet med mig att det inte ger något att ventilera detta med dem jag är med. Vad har ni för tips och trix för att härda ut?
Nej, de flesta barn som fått en otrygg anknytning till sina föräldrar är så.
Vanligen beroende på att de börjat dagis före två års ålder = alldeles för tidigt.
Nej, de flesta barn som fått en otrygg anknytning till sina föräldrar är så.
Vanligen beroende på att de börjat dagis före två års ålder = alldeles för tidigt.
Det låter inte som om du tycker om vare sig ditt styvbarn eller din partner - och vore jag dem skulle jag inte gilla dig. Kort sagt: ni verkar inte passa ihop. Så tipset blir: varför inte helt enkelt bryta upp? Det finns ju fler därute. För dem och för dig.
Det låter inte som om du tycker om vare sig ditt styvbarn eller din partner - och vore jag dem skulle jag inte gilla dig. Kort sagt: ni verkar inte passa ihop. Så tipset blir: varför inte helt enkelt bryta upp? Det finns ju fler därute. För dem och för dig.
Jag är läskunnig och kan tänka och analysera, vet inte vad som skulle vara så imponerande med det, men tack, antar jag, även om det var avsett som en sarkasm.
"Att behöva uppmärksamhet under alla dygnets vakna timmar är inte normalt i min värld.
Det är såklart otroligt påfrestande att umgås med ett barn som är så och som inte heller kan bete sig!"
Tänk att barnet tvingas umgås med en vuxen som kräver samma typ av uppmärksamhet från föräldern! Är man två föräldrar som lever ihop sätter båda oftast barnet först... Tills de flyttar hemifrån...eller längre. Det är den nya partnern som bryter mönstret. Säger inget om rätt eller fel, men så fungerar det i de flesta familjer jag vet...
Jag har märkt att makens barn som ibland är påfrestande blir bättre om maken ägnar sig helt och svarar non stop direkt på hens rop. Då tar det någon timme eller två innan hen slutar vara så pestig och ropar hela tiden.
Men om maken är koncentrerad på något så händer det att han inte hör första ropet och då blir hans barn rejält asjobbig och ropar stup i kvarten men vill inget.
Något som hen dock alltid tycker är jobbigt är om pappa går på toa eller in i duschen utan att säga till och det är nog mammans fel för hon kunde smita iväg till tvättstugan utan att säga till, för att slippa ta med sig barnet. 
Men givetvis blir ju då barnet rädd om hen vill mamma något och så finns inte mamma någonstans i lgh!
Asjobbigt är det iaf och om inte maken aktivt hade jobbat för att trygga sitt barn och lära det att vi ibland behöver prata klart innan pappa eller jag kan komma till barnet så hade jag vägrat semester ihop med barnet.