Hej. Är på semester med det så kallade styvbarnet och dennes förälder. Är det någon som har tips på hur man ska kunna hantera detta? I nuläget kokar jag inombords men vet med mig att det inte ger något att ventilera detta med dem jag är med. Vad har ni för tips och trix för att härda ut?
Vi löste det på så sätt att 2 veckor på semestern var barnfria och 2 veckor har sambon sitt barn. Och jag följer icke med på deras resor längre. Orkar inte höra " pappa köp" , "mamma säger att du ska köpa det", " ge mig" "jag ska haaaaaaaaa". Så har det låtit i 7 år nu och trodde det skulle bli lungt eftersom åren gick men icke. Så nu får sambon släpa runt på en gnällig 14 åring själv, det har han visserligen fått göra i 6 år då vår första gemensamma semester satte punkt för att ens försöka igen.
Det är lite oklart vad det är för tips och tricks du förväntade dig när du startade tråden.
Prata med mannen - funkar inte.
Åk iväg - vill du inte.
Jobba på relationen till barnet - tänker du inte.
Låt mig se. Hmm. Öronproppar? Sprit?
Men nu får du faktiskt skärpa dig! Mannen hade väl barnet när du kom in i bilden? Då hade du ju valet att säga nej och välja en man utan barn. Du skrev också att du varit med i bilden ett tag och då borde du haft chans att påverka uppfostran, om inte annat genom att prata med barnets pappa. Men det bror ju på hur man pratar förstås..
Har ej valt att leva med dem eller resa med dem. Hade jag fått bestämma hade barnet inte följt med. Men jag vill vara med min partner och då är det det som bjuds då han måste ha med sin unge hela tiden. Jag har valt att leva med honom men inte med hans barn. Hans barn hänger med honom i livet oavsett vad jag tycker om saken. Valt barnet? Aldrig.
När har jag sagt att allt ska vara som jag vill?
Jag har det bra överlag och gör saker som jag vill göra, annars hade jag ju inte varit kvar. Men jag upplever dock att saker kring hans barn gör att jag kokar inombords, och har svårt att inte flippa pga detta, typ som hur barnet beter sig och så. Detta har ingenting att göra med att jag inte kan göra saker som jag vill göra, utan bara att det inte är så som jag vill att det ska vara till 100%. Utan barnets tjat osv så hade det varit toppen.
Vi löste det på så sätt att 2 veckor på semestern var barnfria och 2 veckor har sambon sitt barn. Och jag följer icke med på deras resor längre. Orkar inte höra " pappa köp" , "mamma säger att du ska köpa det", " ge mig" "jag ska haaaaaaaaa". Så har det låtit i 7 år nu och trodde det skulle bli lungt eftersom åren gick men icke. Så nu får sambon släpa runt på en gnällig 14 åring själv, det har han visserligen fått göra i 6 år då vår första gemensamma semester satte punkt för att ens försöka igen.
Möjligheten att du har en mycket låg toleransnivå när det gäller barn och deras uppförande håller jag inte som otroligt. Jag tycker också du låter lite svartsjuk. Det finns faktiskt styvmödrar som är det. Som blir sotis på att barnet "lägger beslag" på sin pappa för mycket. Tillhör man den sorten, så är det nog inte svårt att hitta fel på det mesta barnet gör.
Sen som alltid när jag läser om styvmödrars antipati och ogillande för mannens barn, ibland t.o.m. hat, så undrar jag alltid hur en förälder kan dela sitt liv med någon som tycker så illa om det käraste man har. Kommer aldrig förstå!
Herregud vilka hemska gäddor det finns i den här tråden. Njuter ni av att hugga på andra?! Först och främst TS, jag känner verkligen med dig. Din sambo borde verkligen börja ta ansvar för sitt barns uppfostran. Det är ju inte så att samhället är särskilt förlåtande mot bortskämda gapiga individer överlag och att låta barnet hållas är inte att göra hen en tjänst. Att du får "skylla dig själv" som valt en partner med barn är rent skitsnack och ett väldigt billigt sätt att skuldbelägga dig (viss tycks njuta lite av sådant av någon anledning). Den som valt en tillvaro med barn (och skall ta ansvar för den) är väl i första hand din sambo?
Nä hade jag varit du så hade jag gjort såhär:
1. Prata med gubben och var riktigt tydlig med hur du känner. Ta gärna upp färska verkliga situationer där du inte fixar barnets beteende så blir det lättare att relatera till utan att det för den saken skull bli "klag" av typen "din unge är alltid så...".
2. Försök att hitta tid för dig själ på resmålet. Promenader, shopping etc (nu vet jag inte riktigt vilken typ av resmål ni är på men ändå)
3. Res på egen hand. Åk med väninnor om han åker med barnet.
4. Ljudböcker! Plugga in och njut av ett annat ljud än tjat. 
Funkar!
5. Säg till barnet när det går över styr. Det är inte att lägga sig i uppfostran.
6. Ta inte åt dig av alla huggande människor där merparten säkert inte varit i din situation och som ändå njuter av att trycka till dig i din olycka. Du har lika stor rätt som någon annan i familjen att få dina behov tillfredsställda, varken mer eller mindre!
Lycka till! Kram
Herregud vilka hemska gäddor det finns i den här tråden. Njuter ni av att hugga på andra?! Först och främst TS, jag känner verkligen med dig. Din sambo borde verkligen börja ta ansvar för sitt barns uppfostran. Det är ju inte så att samhället är särskilt förlåtande mot bortskämda gapiga individer överlag och att låta barnet hållas är inte att göra hen en tjänst. Att du får "skylla dig själv" som valt en partner med barn är rent skitsnack och ett väldigt billigt sätt att skuldbelägga dig (viss tycks njuta lite av sådant av någon anledning). Den som valt en tillvaro med barn (och skall ta ansvar för den) är väl i första hand din sambo?
Nä hade jag varit du så hade jag gjort såhär:
1. Prata med gubben och var riktigt tydlig med hur du känner. Ta gärna upp färska verkliga situationer där du inte fixar barnets beteende så blir det lättare att relatera till utan att det för den saken skull bli "klag" av typen "din unge är alltid så...".
2. Försök att hitta tid för dig själ på resmålet. Promenader, shopping etc (nu vet jag inte riktigt vilken typ av resmål ni är på men ändå)
3. Res på egen hand. Åk med väninnor om han åker med barnet.
4. Ljudböcker! Plugga in och njut av ett annat ljud än tjat. 
Funkar!
5. Säg till barnet när det går över styr. Det är inte att lägga sig i uppfostran.
6. Ta inte åt dig av alla huggande människor där merparten säkert inte varit i din situation och som ändå njuter av att trycka till dig i din olycka. Du har lika stor rätt som någon annan i familjen att få dina behov tillfredsställda, varken mer eller mindre!
Lycka till! Kram
Varför skulle det va helt otroligt?
Allt handlar om kompromisser.