För oss som försöker bli gravida med första

Hej! Jag följer gärna på här :) Jag o min sambo har till sommaren vart tillsammans i fyra år och har precis slutat med preventiv medel. Har inte hunnit få ÄL ännu men man väntar spänt! Han har velat vänta och jag har länge haft barn längtan, så nu är man så himla lycklig att båda vill :) kul o följa flera här och höra hur det går, lycka till allihopa! :)

FÖRLÅT! MÅSTE SPY UR MIG!!!!

En bekant till mig har i flera år försökt bli med barn. Hon lyckades bli det för ca 1 1/2 år, tyvärr slutade det i missfall. Hon och hennes blev, helt förståeligt, förkrossade och deprimerade. Tiden gick och de försökte bli med barn igen ... ganska nyligen gick de ut med att de äntligen lyckats bli med barn igen! Och de är typ halvvägs. Vi alla blev så glada för deras skull. Minst sagt inte jag som vet hur det är att gå igenom ett missfall och hur stor längtan är efter det!

Men nu till det värsta! HON BARA GNÄLLER över alla hennes "jobbiga graviditetssymptom" .. jag förstår och har märkt att man kan ha riktigt jobbiga graviditeter! Men helt ärligt, jag skulle kunna ta hennes smärtor alla dagar i veckan bara jag fick vänta barn. Det känns så himla kränkande på nå vis, att hon, helt öppet på Facebook, klagar på hur jobbigt det är att vara gravid !!!!! Så är man själv där man verkar ha svårt för att ens lyckas, iallafall som det känns nu, och läser det där .. jag blir provocerad på riktigt. Hade nästan lust att skriva till henne att typ "sluta gnäll, du kan ju iallafall bli med barn." ..

Oj, detta blev ett lite väl långt spymeddelande. Men håller ni inte med om att det är irriterande??

Hade bim igår eller idag (min lutealfas har diffat på en dag fram och tillbaka det senaste). Jag kanske testar imorgon, men helst väntar jag nog till på lördag då jag verkligen inte vill jinxa på något sätt. Känner inget i kroppen förutom en svag molvärk emellanåt och det brukar jag få innan mens, så jag ställer ändå in mig på det värsta. Tycker även att brösten börjat sjunka ihop så som de gör på mig alldeles innan mens... Blä.

Håller ändå tummarna på ett plus! :)

Något jag tycker är jobbigt med att vänta tills bim är faktiskt att man inte får dricka någon alkohol. Och misstolka mig inte nu!! Nu menar jag att tacka nej till ex vin när någon bjuder bort mig på middag m.m. Jag har ju inte lust att säga "Nej jag vill inte ha för jag kanske är gravid".
Fungerade ju att tacka nej i början, men med tanke på att jag har försökt få barn i 10 månader nu så börjar folk undra vad som står på :p Är det en bit iväg är det alltid jag som kör = en bra anledning. Men inte vid gångavstånd haha!
Hur gör ni??

Det är ganska okänsligt att klaga ja, är ju många som i hemlighet försöker och försöker... Men graviditeten verkar ju vara himla kämpig för många men i så fall kan de ju klaga och sedan tillägga att det är värt det och att de är glada över graviditeten ändå eller något sånt.

Jag kommer dricka måttligt fram till jag får ett plus. Känns överdrivet att börja innan tycker jag!!

Dock är ju rekommendationen att undvika all alkohol om man planerar en graviditet. Känns väldigt dumt att ta den risken tycker jag! Alkohol påverkar ju kroppen både fysiskt och psykiskt.

Dock tar jag gärna ett glas vin när jag fått bekräftat att jag inte är gravid.

Jag dricker inte heller mellan ägglossning och bim. I helgen ska jag på middag med vänner på fredag och med familj på lördag. Det finns ingen rimlig anledning att köra bil någon av gångerna. Funderar jättemycket på vad jag ska säga?! Klart jag kan säga att jag inte är sugen bara, men det har aldrig hänt förut (haha låter så illa, men när jag äter middag på restaurang på det sättet så tar jag alltid ett glas vin om jag inte kör), så jag tror att det kommer att väcka misstankar. Känns jobbigt att mina vänner ska gå och vänta på att vi ska outa en graviditet, när det i själva verket kan ta hur lång tid som helst att ens bli gravid...

Jag tänker likadant, att klaga är helt ok (vissa mår ju så dåligt att de blir inlagda på sjukhus!) men av respekt kan man väl tillägga att man ändå är tacksam, i alla fall om man pratar med några som man inte vet om de själva försöker. Typ pratar jag med min mamma eller min kille kan jag väl snacka öppet om hur jävligt det är, men pratar jag allmänt med folk på jobbet eller med vänner som inte är så nära att jag vet huruvida de försökt/försöker eller inte, så måste man väl uttrycka sig lite mer finkänsligt.