Låter vi terroristerna vinna?

Tycker det är rätt patetiskt att vi svarar på terrorismen i Stockholm genom att kramas och sätta ut betonglejon.
Vad gör de styrande för att hjälpa de som faktiskt är där nere och gör nytta, tex Jesper Söder och co?

Snacka om att du och vissa av de skribenter som du länkar till slår in öppna dörrar. Att terrorism/jihadism/IS o.s.v. ska bekämpas tycker alla (utom terroristerna själva).

Alla utom Aftonbadets ledarredaktion - och ett antal till.

https://twitter.com/jonnasima/status/868437828522389504

Det du ser är skiftet i tonläge.

Slut nu på styjkekjamaj och handhjärtan.

Istället: batong och handfängsel.

Om du inte förstår skillnad på islam, muslimer och jihadister så är det nog bäst att du återvänder till skolbänken.

Två män som ingrep mot en man som trakasserade två muslimska kvinnor blev knivhuggna till döds av en rasist.

mobil.dn.se/nyheter/varlden/man-som-ingrep-mot-muslimhets-dodades/

Kan du utveckla hur det där hänger ihop med det skifte i tonläge ser i de av mig länkade debattinläggen?

Skiftet är fullt naturligt. Ett samhälle kan bara ta en viss mängd stryk innan det till slut blir tvunget att slå tillbaka.

Inga mer handhjärtan. Inga mer kärleks-tweets. Inget mer "bedrövligt" och "vettlöst". Inget mer relativiserande. Slut på fokus på bostäder och jobb till "hemvändande" islamister.

Istället aktion.

Jesus sade att man ska vända andra klinden till men han var trots allt Guds son med en insikt i det gudomliga som väntar oss på andra sidan. Och inte ens han kunde låta bli att bli fysisk mot månglarna i templet.

Så varför skulle vi i det oändliga kunna tåla att ta stryk utan att reagera?

Det kan vi förstås inte.

Meanwhile in israel.

www.aftonbladet.se/nyheter/article22406461.ab

Knivdåd är tyvärr vardagsmat. Skillanden är att mördaren i USA kommer att ses som mördare. Gärningsmännen i Israel avlönas av PA (deras familjer får ersättning, storleken beror på om de lyckats döda någon israel, eller hur många de lyckats döda.) En del får till och med gator och torg uppkallade efter sig.
Norge har sansat sig, kräver tillbaks pengar efter att ett kvinnocenter namngetts efter Dalal Mughrabi som låg bakom en busskapning i Israel 1978 då 37 civila, varav 13 barn, dödades.

Pualina Neuding skriver om den dekadens det innebär att be folk leva som vanligt efter att nästa två dussin småtjejer blivit söndersprängda av ännu en islamist:

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/omojligt-leva-pa-som-vanligt-nar-smatjejer-mordas-17356

" Därför är det också särskilt enfaldigt att efter varje attack upprepa att människor måste fortsätta leva som vanligt. ”Det finns inget vi kan göra förutom att fortsätta gå på konsert” skriver en journalistkollega i en typisk kommentar på Twitter efter attacken i Manchester. Det tycks fortfarande vara en dominerande uppfattning bland journalister att vi ”står upp” mot terrorn genom att fortgå som vanligt och vänja oss vid tanken att mördandet är en del av vardagen. Eller som Londons borgmästare Sadiq Khan uttryckte sig i en intervju förra hösten: ”Terror är en del av att leva i en storstad.” 

Jag har svårt att föreställa mig ett klarare uttryck för dekadens: att försöka etablera tanken att attentat mot barn skulle vara en del av livet, att be människor fortsätta som vanligt när småtjejer mördas. "

Varför har du behov av att ställa ett vidrigt mord mot ett annat? Varför inte vara fördöma?

När det gäller Israel och Palestina så är det en pågående konflikt där även Israelerna ibland gör sig skyldiga till övergrepp mot palestinier.

Varje normalt funtad människa fördömer alla knivmord. Goes without saying trodde jag.

Jo, det förekommer tyvärr att israeler också begår hemskheter, skillnaden mot PA är att de lagförs, och får inga gator och torg uppkallade efter sig. Inga pengar till gärningsmännens familjer. Ingen martyrstatus.