Min fru vill inte längre

Det är inte helt ovanligt att kvinnor tappar attraktionen till den man dom lever tillsammans med. Men dom fortsätter ändå livet precis som förut men lägger helt enkelt ner intimiteten. Det fungerar för en kvinna - men för en man skulle det inte fungera. En man har betydligt lättare att hålla liv i den fysiska attraktionen - vi fungerar väldigt olika i den biten. TS partner kan säkert gå igång sexuellt med en annan partner, men det kanske hon inte ens fattar själv, hon tror helt enkelt att hon inte har några behov längre. 

Om TS vill ha ett liv är tyvärr enda lösningen att bryta upp. Vill han fortsätta såhär så varsågod, det kanske funkar ett par år till. Men är det så dött som i det här fallet tror jag inte att det går att ändra på henne.

Ja. Har hon inte bearbetat det ordentligt utan bara kört på så blir det till slut liknande som att gå in i väggen. Vissa klarar av att köra på utan att få en smäll senare, andra inte. Ts kanske tillhör senare kategorin och har smällen kommit nu kan hon hamnat i ett sånt läge. Och då är det fullt möjligt att hon inte orkar små saker som att ens borsta tänderna. Utmattningssyndrom, panikångest, depression osv ger dem symtomen.

Du och din fru befinner er i en demand-withdrawl-spiral.

Du har ett behov som du inte får uppfyllt, du upplever att det är ett problem och vill redan ut det. (Demand)

Din fru tycker att själva diskussionen är olustig och har ingenting emot att fortsätta som ni gör nu, därför vägrar hon att prata om det hela. (Withdrawl)

Det här är ett av de vanligaste och mest problematiska mönster som finns i kärleksrelationer. Det återkommer i alla tider, i alla kulturer. Positionerna blir låsta och det är svårt att ta sig vidare på egen hand. Ett första steg kan vara att känna igen och prata om själva mönstret, och varför man fastnar i det. Ofta blir man rekommenderad parterapi för att kunna börja kommunicera om själva grundfrågan, iallafall i USA. Det finns också olika samtalsmetoder för att ta sig vidare på egen hand som man kan googla sig fram till.

Fastnat i samma problematiska mönster i min egen relation, men angående en annan fråga. Finns forskning som tyder på att ömsesidigt uttrycka tacksamhet och uppskattning till varandra kan motverka den negativa effekt demand/withdrawl annars har på en relation. Det funkar hyfsat för oss.

Enligt den omtalade relationsrådgivaren och psykologen Esther Perel som har skrivit flera böcker i ämnet,(senast på Skavlan) och dagligen arbetar med skilsmässor och otrohet är kvinnans sexualitet helt och hållet narcissistisk. Den är centraliserad kring behovet av att bli åtrådd och begärd. En kvinna måste få känna sig oemotståndlig för sin partner och bli erövrad och förförd om och om igen. Det kan förklara varför en kvinna som hamnar i monogama relationer och långvariga äktenskap med trygghet och slentrian oftare bryter upp och tappar lusten för sin man. Efter en tid med barn, vardag och rutiner dör hennes åtrå och ersätts av omvårdnaden för barn och familj och ansvar. Trygghet och vardag är förödande för kvinnors lust. 

www.familjeliv.se/forum/thread/78098063-varfor-kvinnors-sexualitet-behover-en-badboy

Intressant!

När jag började känna att hon tappat intresset har jag började jag säga att jag älskar henne oftare och även försökt att vara mer romantisk med henne. Gjort saker som vi gjorde i början av vårt förhållande. Men det har inte varit så uppskattar. Har fram tills för c:a 2 veckor sedan varit väldigt på gällande beröring kramar och kyssar men det har gett motsatt effekt.

Jagr desperat

En man behöver också få känna uppskattning och att någon vill ha en vill älska en.

Nej du kära Anders, att vi inte vill ligga beror på hur relationen ser ut i sin helhet. Bra relation: lust till sex. Brister i relationen: färre sex. Ganska logiskt. Sen brukar vi kvinnor komma in i olika perioder där sexet kan avta som ofta är kopplat till barnafödande, hormonförändringar och preventivmedel. Men detta. Rukar vara övergående (inte preventiv medlens sexlust minskande dock, men där kan man ju byta).

Tycker ofta jag ser sådana här trådar från män som tar upp att det är brist på sex som är problemet, men när man skrapar lite så kommer det snart fram att kvinnan inte mår bra eller är speciellt lycklig. Men fokuset verkar vara bristen på sex och inte bakomliggande orsaker till att hon inte har lust till sex.

I det här fallet vill inte frun prata om hon mår med son man och hon vill först prata själv med familjeterapeuten innan de pratar tillsammans. Så uppenbarligen är det något som tynger henne. Och däri ligger det stora problemet! Hon mår inte bra och det ska vara det största fokuset här. För sexet kommer när hon/relationen ordnat upp sig. Sexbrist är bara en biverkning på ett djupare problem.

Självklart det behöver alla och det är jättebra att ni ska gå på terapi. För ni behöver prata.

Men problemet är som sagt inte sex och närhet här utan att hon inte mår som hon borde. Om hon lyckas komma på fötter eller att relationen revideras och hon blir tillfreds så kommer närhet och sex. Men ni måste lösa de bakomliggande problemet först.

Hon har nog dessutom väldigt dåligt samvete för det här. Dina kyssar och smekningar påminner henne om hur länge sen det var, hon känner att det är något fel på henne, "varför vill jag inte?!". Hon vill förmodligen också få tillbaka sin sexlust, men hon klarar inte av att ställa upp för din skull, säkert på grund av våldtäkten.

Du blir frustrerad, intimiteten som sådan blir ångestladdad och hon känner sig så usel att hon inte vill tänka på det, och ännu mindre prata om det. Du är en drömman och ÄNDÅ blir hon inte kåt, hon vet att det är något fel på henne.

Jag har inga tips på hur ni ska lösa det, men att straffa henne med någon "badboyattityd" är nog helt fel väg att gå. Bra att hon gått med på att prata med någon, men ha lite förståelse för att hon förmodligen mår minst lika dåligt som du i det här. Ingen kvinna VILL sakna sexlust och gå genom livet med en missnöjd man och vetskap om att man är en sån där dålig kvinna som inte kan tillfredsställa sin partner.

Man kan ju prata tills öronen faller av men det är ju i slutändan vad vi GÖR som räknas.