Att vara introvert

Jag är också en glad introvert! Det har aldrig påverkat mina chanser att få jobb, tvärtom verkar de flesta arbetsgivare rätt nöjda när jag berättar att jag vill gå hem och ladda batterierna för mig själv efter jobbet. Att min mest spännande hobby är vildmarkscamping och oljemålning och att jag gärna jobbar självständigt. 

LFF har verkligen lyckats beskriva hur jag känner det i stora drag. Jag kan också kliva in i roller, dra igång teamet och jogga igenom dagen. 
Det kostar visserligen på, för det ÄR verkigen en fasad, åtminstone för mig. Tydligen är jag llite För bra på det, då de gärna sätter ny personal med mig för träning och efter en sådan heldag med en människa jag inte känner men som jag samtidigt hemskt gärna vill försöka få känna sig bekväm och välkommen, är jag KÖRD. 
Det finns dock inte en chans att jag skulle klara av samboliv och heltidsarbete. Barn kommer absolut inte på fråga! Men personligen är jag glad i det. Mitt är mitt och jag gör som jag vill. Jag går inte på avdelningens sporadiska middagar och skippar alla företagsfester, det är aldrig någon som ifrågasätter det. 

Känner ett par extroverter som genuint uttryckt det som att en av de bästa komplimangerna man kan få, är en introvert som kommer förbi och sitter i soffan. 

Herregud vad trött man kan vara efter en upplärning! Det är samma här. "Men du är ju så duktig på det du gör och på att förklara, du kan väl ta hand om X som är ny?"

Nu har jag bara långa uppdrag (är anställd av ett bemanningsföretag) men första veckan på ett nytt uppdrag är HEMSK! Jag är så satans slutkörd när jag kommer hem att det är galet. Alla nya intryck, alla nya människor, alla nya rutiner... Får jag då inte min timme vid lunch för mig själv så är jag inte människa när jag kommer hem. 

Det finns inget ljuvligare i semesterväg än en fjällvandring. Helt tomt, inga människor, inga mobiltelefoner, ingenting. Man behöver inte ens direkt prata med sitt vandringssällskap (sambon) utan går bara i tystnad.... 

Det är verkligen någonting av det mest utmattande som finns. Man vill verkligen vara mån om att den nya personen känner sig välkommen och till rätta, nästan till den grad att man för våld på sig själv ibland. 
Vet själv att jag har en tendens att överkompensera och stressprata istället, men det verkar ingen se. Tack och lov, kanske. Hur som helst funkar det oftast bra, utöver min utmattning.. men det kan göra folk en smula förvirrade ibland när träningsdagarna är över och DBP helt plötsligt klämmer igång sin ljudbok och håller sig för sig själv igen. 

Detsamma händer när familjen kommer och hälsar på. Jag bor lååångt ifrån dem så besöken innebär att de bor hos mig. Jag älskar dem och är lycklig när de kommer, men det kan helt störa min mojo flera veckor framåt att inte få ha lägenheten för mig själv under de dagarna. 

Och jag tar med hundarna på vandring. Den bästa terapin i hela världen! 

Kan någon stänga denna tråden snart?! Blir helt slut av att läsa alla hemska extroverta beteenden folk rabblar upp haha.

De som på senare tid gått ut i media och basunerat ut att de är sååå introverta, är oftast inte det, utan bara uppmärksamhetssökande. De verkligt introverta vet, som du skriver, att det är väldigt jobbigt just eftersom världen inte är anpassad efter introverta. Det hade inte behövt vara jobbigt att vara introvert om världen såg annorlunda ut, men nu är det så. Jag blir så otroligt irriterad på alla kändisar och andra som nu, för att det är "mode", bestämt sig för att de minsann är jätteintroverta, och babblar på i timmar om det för var och en som vill höra - och inte. Ni är inte alls introverta, utan vill bara haka på den senaste trenden. Ni gör det värre för oss som verkligen är introverta eftersom folk får en felaktig bild av vad det är att vara introvert, att det är nästan samma som extrovert bara lite snobbigare och drygare. Det är inte så, och det är synd att de som är introverta oftast inte trivs med att gå ut med sin berättelse i media, eftersom det frestar på mentalt, så omvärlden får denna skeva bild av uppmärksamhetstörstande kändisar som hakar på vad de tror är senaste trenden. Är man introvert så beter man sig inte som dem, och har oftast inte yrken där man blir synad i sömmarna som kändis, det är alltför påfrestande som introvert. 

Man kan vara introvert och social, vilket många här inte verkar veta. Introvert betyder helt enkelt att du laddar dina batterier genom att vara själv, att du behöver din egentid för att orka med. Extroverter laddar upp genom att umgås med andra människor, de får energi av att omringa sig med andra människor. Jag är extremt introvert och jag har aldrig varit jättesocial, men jag är extremt pratsam och högljudd. Jag var studentkomitee och elevrådsrepresentant i skolan och helt klart en av dom som syntes och hördes mest. Skillnaden var bara att när jag hade varit i skolan/på en fest/på stan behövde jag min egentid när jag kom hem. Jag klarar inte av att vara med andra människor 24/7, min energi tar slut och jag blir lättirriterad till slut bara. Så introverter är inte alltid tysta och extroverter är inte alltid högljudda, även om stereotypen är sådan. :) 

www.officevibe.com/blog/differences-introverts-extroverts 

Det borde väl i så fall innebära att majoriteten av (åtminstone den svenska) befolkningen är introverta i ganska hög grad. De flesta jag känner i alla fall behöver tid för sig själva just för att tanka energi, många uppskattar ju naturen, långa promenader, svampplockning mm eftersom det ger frid och ny ork. Om man är introvert måste man vilja vara helt själv eller innefattas även partnern/faniljen i detta? De flesta jag känner umgås främst med sin partner eller familj till vardags och vill inte ha så mycket andra aktiviteter eftersom man inte orkar det efter jobb.

Jag själv har stort behov av ensamhet, gör gärna mycket själv allt ifrån promenader till att gå på bio. Efter jobbet, när jag umgåtts med folk vill jag gärna ta det lugnt med en bok tex. Jag vet att jag har större behov av ensamtid än de flesta andra, dessutom är jag mer trygg med att vara ensam än många andra. Innebär det att jag är introvert?

Extrovert vs introvert är en flytande skala. Du är precis som alla andra både introvert och extrovert.

Nu har jag gjort ett sånt där test och kommit fram till att jag är som isak Newton och Arnold S och tydligen då introvert.

Men frågorna handlade inte mycket om hur man tankar energi utan mer om man är impulsiv eller en planerare, om man är en känslomäniska eller mer eftertänksam och om man trivs bättre med färre personer som man känner än en massa nytt folk/nya situationer.

Och om det stämmer håller jag nog inte med om att det svenska samhället bara skulle vara anpassat efter extroverta, finns ju gott om jobb där logiska planerartyper behövs och det svenska umgängeslivet är ju inte särskilt spontant, de allra flesta vuxna tycks planera sitt umgänge och sitt liv överhuvud taget ganska mycket.

Jag tänker snarare att det svenska samhället är mindre anpassat för väldigt sociala och spontana mäniskor. Väldigt få verkar uppskatta spontana besök, folk som kommer hem till en utan att ringa fördt osv (om man ska tro tidigare trådar på fl). Jag tänker att folk som avskyr att planera och vill vara superspontana i sitt liv, har det tuffare. Folk generellt är ju inte så jätteöppna för nya spontana kontankter och impulsiva upptåg.