Att vara introvert

Vet hur det är, är också väldigt introvert och har alltid varit. Det är knappt så att min egen familj riktigt vet vem jag är, för jag håller så mkt inom mig. Tycker det är obehagligt att liksom öppna mig för andra. Detta gör att jag blivit väldigt ensam, ibland längtar man efter umgänge, men under en kort tid i gymnasiet när jag faktiskt hade vänner som jag var med varje dag så kände jag mig verkligen inlåst och helt utmattad efter, så vet inte vad jag vill faktiskt. Skulle vilja ha nån som förstår hur jag funkar, som kanske är lite likadan. 

Har gått ut skolan och börjat söka arbete men har svårt att formulera mitt CV, delen om min personlighet. Ingen verkar ju vilja ha någon som mig. Som ''kompensation'' för min dåliga sociala förmåga så har jag läst mkt och är allmänbildad, har mina specialämnen som jag kan väldigt mycket om, är noga med planering och organisering osv, ändå verkar det inte vara värt något. Det är rätt tråkigt. 

Blir till att köpa den boken idag efter dagsysslorna. Men blir ju ganska irriterad när det på boken står precis som jag säger, och att man ska skatta sig lycklig över sin gåva. Det är ingen jävla gåva, men jag får se vad människan har att säga. Hoppas att han kan ändra min syn. Som det är nu känns det mest bara som mental ohälsa att vara introvert, att det är något enormt fel på en.

Nej det är jag inte, tyckte bara du framstod som enormt dryg. Jag sa aldrig att bli av med oskulden skulle vara meningen med livet. Det har du tolkat in själv. Sen känns det väldigt fel att slå ifrån frågor om sex när det kommer till att vara introvert. Introverta människor har lika mycket sexlust som extroverta, men har väldigt mycket större problem att släcka den lusten. Det orsakar säkerligen mentala problem.

Allt beror väl på hur man ser det. Ja, större delen av samhället är byggd åt extroverta. Ja, det är krävande ifall man befinner sig i fel miljö och inte blir accepterad för den man är.

För mig har det blivit lättare med åldern, jag bryr mig mindre och mindre om vad folk tycker. Vill jag inte göra nåt så gör jag inte det, och det får folk bara gilla läget med. Däremot så försöker jag vara öppen från första början med att det är såhär jag är, och jag tycker att det verkar vara mer okej idag än vad det var för 10-20 år sen.

Jag har några få nära vänner som tycker om mig precis som jag är även om vi nästan aldrig träffas eller pratar, en make som är likadan och älskar mig (som jag träffade på ett random diskussionsforum på nätet, gemensamma intressen), och ett jobb där kollegorna accepterar att jag inte följer med på fika mm utan att tjata då jag från början var väldigt tydlig med att jag är introvert och oftast inte särskilt social. 

Det är ingen gåva, det är inget straff. Det är bara ett personlighetsdrag, och får ta den plats det behöver. Klagar och gnäller folk på dig så är det deras problem, du ska inte behöva tåla att de inte kan vara accepterande.

Att söka jobb som introvert är hemskt. Jag är väldigt bitter på den punkten och vet inte vad jag ska göra åt det. Det enda man kan göra är att bara köra på och till slut funkar det. Rent generellt så pratar företagen så stolt om sina firmafester och after works, och jag VET att jag INTE vill gå på något av det. Men det kan man inte säga. Man måste låtsas som att det är helt underbart. Får dem reda på att man inte vill göra sociala aktiviteter efter jobbet så kommer man inte få jobbet. Spelar ingen roll hur bra man än är. Det är som du säger, väldigt tråkigt. Företag vill anställa vänner med kompetens, inte arbetare.

Men det är bra att du försöker kompensera din sociala sida på det viset. Jag gör lite likadant. Något måste man ju göra som sagt. Jag pluggar 12-14 timmar om dagen för att bli så bra som möjligt för tillfället. Hoppas bara att det kommer väga mer än den sociala biten när man går till jobbet.

Jag känner också i många avseenden att extroverta har "fördel i livet" eftersom de är öppna och kontaktsökande.

Men - vid 27 års ålder träffade jag en arbetsgivare som förstod mig. Som inte heller tyckte att kallprat var ett nöje, och som inte heller tyckte att alla måste synas mest. Det var så skönt!

Så nu har jag lite hopp. Om att jag duger och att jag faktiskt kan lyckas (i min bransch dessutom, som bygger på sociala relationer) fastän jag är lugn, inlyssnande och försiktig.

Jag hoppas att även du kan komma att känna liknande i framtiden. För vi behövs också! Det finns såna som oss som behöver möta oss och relatera till såna som oss. Och det är en fin insikt jag bär med mig. Vi behöver representera oss, för att andra som oss ska känna att det finns en plats för dem

Jag har klarat mig hyfsat hittills men hatar sociala situationer.
Har inga problem att hålla i kurser eller stå på scen och köra efter manus.
Men att vara "social", småprata och hålla igång en konversation är hemskt. Jag vet aldrig vad jag ska säga, göra etc.
Har t.o.m. problem med min nya vd som verkar väldigt trevlig och omtänksam om de anställda men vill ofta slå sig ner för att "kolla läget" och småprata lite om hur man trivs och hur det fungerar hemma etc. Jag blir alltid nervös eftersom jag inte vill visa mig ovillig att prata med honom.

Det har också lätt till att jag förlorat kontakten med många gamla vänner då jag har svårt att höra av mig och kolla läget och att över huvud taget visa intresse att behålla kontakten. De "vänner" jag har träffar jag kanske varannan månad eller tar en snabb lunch med då och då.

I andra sammanhang när man har en aktivitet att utföra, (spelkväll, träning etc.), har jag inte lika stora problem med, då kan man ju alltid prata om aktiviteten eller har några vänner närvarande som man är mer bekväm att prata med.

Hur jag lyckades skaffa en fru och familj förstår jag fortfarande inte. Ren tur antar jag.

Det blir delvis lättare med åldern. Beroende på vilka kretsar man rör sig i givetvis. Från ca 30 års ålder så är det mer normalt att man inte går ut eller går på jippon. Särskilt om man har barn men även annars. Har man barn har man inte samma möjligheter på kvällarna helt enkelt.

Jag trivs så bra som förälder, enda nackdelen är kalas och liknande som man självklart måste ha för barnen, men det kan man lösa delvis genom att ha en något mer extrovert partner som gärna tar huvudansvaret över det de flesta gånger. Man kan kompensera genom att ta på sig lite saker som den inte gillar att göra. Att bara bjuda hem en kompis brukar inte bli så jobbigt, de vill knappt se en i alla när de kommit i skolålder.

Har haft turen att ha kunnat välja själv åt vilken riktning mitt yrke skulle ta. Så nu jobbar jag nästan helt för mig själv. Känns otroligt bra.

Att ha en kärleksrelation är knepigare. Får panik av bara tanken att behöva umgås med någon efter jobbet om jag själv inte vill det. Men samtidigt är det en ickefråga eftersom jag gillar att vara ensam.

Hej TS. Jag tror att du överskattar oss extroverta rätt mycket. Jag är extrovert, väldigt social och har ett väldigt karismatiskt beteende överlag, och mitt liv är långt ifrån perfekt. Jag har inget jättebra jobb, jag har inte jättemånga vänner, jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj, osv. Däremot är jag väldigt social på jobbet och sprider glädje, jag har ungefär en handfull vänner men har aldrig haft problem i sociala sammanhang och har därför väldigt många bekanta och nu för tiden har min relation till min familj förbättrats.

Att vara extrovert har fördelar, men det är långtifrån perfekt. Det har, liksom introverta personligheter har, sina fördelar och nackdelar.