Syskonbråk - hur hanterar ni dem?

Det är fullt jämförbart. Låt oss säga att den objudna gästen är din egen bror. Eller din svärmor. Hade du verkligen sagt att de ska få gå rakt in i ditt hem när de vill för att säga "hej, vad gör ni" och sedan vägra gå? Som inte lämnar när du ber vänligt, som inte går när du skriker, som du inte får eskortera ut handgripligen? Du får inte låsa din dörr för att förhindra att denna gränslösa person ska hindras från att inkräkta, och så länge personen inte "bråkar" så vill polisen inte ingripa.

Lillebror är dessutom ett barn med (enligt dig själv) en dokumenterad problematik, som ni vuxna inte kan hantera (åter igen enligt dig själv), och du vill att stackars storasyster ska bli bättre på konflikthantering?

Helt ärligt, hade jag vetat vem du var hade jag gjort en orosanmälan till soc. Det är inte storasysters fel att ni skaffade fler barn än ni kan hantera. Det är inte storasysters fel att ni inte kan uppfostra er son. Det är inte storasysters fel att lillebror verkar ha speciella behov. Det är inte storasysters fel att ni inte verkar hantera lillebrors speciella behov. Ändå är det storasyster som får lida. Ni lär er dotter att hennes integritet är fri att kränka hur som helst, att hon ska hantera situationer som ni föräldrar är vanmäktiga att hantera, och ni vägrar ge henne en fristad.

Mina barn brukar bråka när de vill ha uppmärksamhet från MIG. Jättepraktiska att reta lillebrorsan till att skrika och gapa och råka i trubbel stället för att själv göra det. Och jag stressar upp mig för jag känner att jag måste lösa alla konflikter och bedriva diplomati på den högre nivån för att få vardagen att rulla på.
För mig så försöker jag ta det som information om att jag kanske inte har varit närvarande tillräckligt.
För att hantera striderna så kan man söndra och härska och skicka de stridande parterna till olika delar av huset. Eller se till att de får följa med var sin förälder ut på ärenden mm. 
Eller så kan man tvinga dem att ta itu med konfliktlösningen istället för att göra de åt dem. Sitta ner, tala i tur och ordning, lyssna på varandra, lösa problemen, komma fram till kompromisser och överenskommelser... Gör det jobbigare att ta bråken via er än att lösa dem själva eller att visa lite smidighet och flexibilitet mot varandra.
Eller så kan man köra den hårda skolan: kan ni inte hitta på något bättre att göra än att bråka och skrika, så kan jag ge er något produktivt att använda all den energin till: städa, konjugera franska verb, träna finskrivning...
Eller börja belöna alla gånger de leker fint. Sätt en timer på något slumpvis valt nummer av minuter (5, 2, 20, 3,..) och om de inte bråkar när den piper så får de en belöning. 

Dokumenterad problematik, nej inte alls, han är extremt välfungerande i förskola och skola. En lugn, blyg och samarbetsvillig kille. Där.

Men hemma har vi kämpat med en trotsålder som kom i tvåårsåldern och återkommit periodvis sedan dess. Dvs väldigt mycket kan själv, ska ha saker på sitt sätt, svårt att förlora, svårt att hantera motgångar. Så vi sökte samtalshjälp för att få stöd i hur vi hanterar det och hur vi skulle hantera det utan att storasyster kommer i kläm. För det gör hon ibland. Vi har varit där två omgångar, när sonen var fem år och när han var sex år.

Men vill du socanmäla en familj som faktiskt sökt hjälp och försöker hitta sätt att hantera tillvaron så får nog soc väldigt många att utreda... Men visst, hör av dig på pm så kan du få mina personuppgifter. Soc kanske har några tankar som kan komplettera kommunens familjestöd.

Men ja, storasyster hamnar i kläm och gjort många gånger. Och vi försöker bekräfta henne, prata mycket om detta osv. Och ge henne uppmärksamhet och utrymme. Men sen har hon ett tonfall och tonläge gentemot både lillebror och oss i många situationer som hon inte inser själv hur det låter. Dvs hon vill eller vill inte något och säger detta med extremt gnällig röst. och om vi ber henne att inte prata så gnälligt så höjer hon rösten och gastar till oss att hon inte låter gnällig. Typ.

 

Fast tycker du alltid i alla lägen att det är helt ok att dina barn gör så mot dig också även när du vill vara ifred? Tycker du att dina barn måste få komma in i ditt och din makes sovrum när ni har sex bara för att säga hej? Eller komma in i samma rum som dig när du har stängt in dig för att ringa ett privat samtal som du inte vill att de ska höra?

Om du inte vill lösa problemet med att din dotter kan låsa om sig för att slippa lillebror när hon har gäster så måste du själv ta på dig ansvaret för att hon ska slippa bli störd. Du säger att de båda är dåliga på att hantera konflikter, men då är det ditt uppdrag att lära dem hur de ska göra. Vad har du konkret sagt till dottern att du vill att hon ska göra för att slippa störas av lillebror? Och förklarar du tydligt för honom varje gång innan hon tar hem en kompis hur du förväntar dig att han ska agera i den situationen för att visa henne respekt, vad säger du till honom då?

Dottern har ett gnälligt tonfall? Oj, det är verkligen det största problemet ni har som familj.

Konkreta förslag:
Ta grabben till BUP, få honom utredd.
Kontakta t. ex. BV eller BUP och få hjälp med förälrdakurs eller liknande.
Ta dottern till logoped som kan lära henne prata utan "gnällig röst".
Skaffa en familjeterapeut eller liknande som hjälper er som familj att fungera ihop.

Och ge för guds skull dottern en nyckel. Alternativt "lås in" grabben i köket/vardagsrummet/var ni föräldrar håller till så han inte kommer åt syrran.

Barnen är ändå ganska stora. Prata igenom vilka regler som gäller och sen är det upp till er föräldrar att se till att de efterföljs.

Jag kan tycka att barnen ska ha rätt att bestämma över sina egna rum och därmed ha rätt att porta sitt syskon utan förklaring. De har rätt att vara ifred och ha en frison där.

Däremot har det andra syskonen rätt att knacka på och fråga om det får komma in och då ska svaret inte vara provokativt utan mer ett vänligt ?nej jag vill vara ifred? att skrika ?stick? är inte ok.

Min erfarenhet från mina ungar är att ju större frihet de har att inte behöva anpassa sig efter syskonen desto villigare är de att göra just det. Tvång föder sällan något gott eller någon välvilja.

När det gäller övriga huset är det ju en annan femma men stör de då sig på varandra så kan man alltid hänvisa till de egna rummen om de vet att dessa på riktigt är en frizon.

Sen är det också så att man som förälder måste vara djäkligt på tå med såna barn där det lätt eskalerar. Är man med och kan avstyra haverierna innan de inträffar (obs det är inte samma sak som att det barnet som inte kan ta ett nej får som det vill) så slipper syskonen bli så i luven på varandra. Men då gäller det att man studsar upp och är beredd och inte sitter på rumpan och hoppas att det magiskt ska gå bra just denna gång. Min man är mästare på det senare och det blir så sjukt mycket onödiga konflikter hemma bara för att han är för lat för att styra upp medan tid är. Då tar det istället mer energi i slutändan än om man jobbat mer förebyggande.

Det låter som han har AOD. Hur fungerar han i andra grupper och sammanhang? Kan han ta ett nej från andra, typ från lärarna skolan eller fotbollstränare. 

Inga som helst problem. Det har alltid varit tydligt från både skola och förskola, han fungerar jättebra där. Samma sak på kalas, på fritidsaktiviteter och om tex mormor och morfar är barnvakt. Inga problem att hålla ihop.

Där är i övergången till hemmet det havererar och gjort i många år.

Jo jag håller med om det där med att jobba förebyggande. Vi försöker men lyckas inte alltid.

Igår var dotterns kompis här i två timmar. Då blev det så att vi uppfann aktiviteter att åka iväg med honom på bara för att sluppa tjafset hemma. För annars vill ju han vara med storasystern och kompisen.

Det vi dock fått säga tydligt till dottern är att om vi lyckas hålla sonen sysselsatt på kedervåningen så får hon och kompisen stanna på hennes rum, de kan inte plötsligt gå mer i köket och hänga där och fortfarande förvänta sig att lillebror ska hålla sig borta.

Sen är ju också ett problem att lillebror faktiskt får vara med ibland och det skapar nästan ännu större otydlighet.

Jag vet inte vad aod är men som info såkan jag säga att barn med diagnoser sällan fungerar i andra sammanhang (som skola osv), så därflr känns det spåret inte aktuellt här. Han är ett väldigt mjukt och samarbetsvilligt barn när allt är stabilt...