• Steffqw

    Han älskar mig inte längre.....

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill skriva av mig här och få alla tips och råd som bara finns att få. Jag och mitt ja ex....har varit tillsammans i 1 år och 8 månader. Känt varandra i 2 år. Sedan dag ett vi träffades har vi alltid pratat med varandra.

    Nu i fredags ville han ses för en promenad. På promenaden sa han att han inte känner glöden mellan oss, han känner att det är mer vänskap mellan oss. Han sa att han känt så här i en månad. Jag kollade in i hans ögon och sa är du inte kär i mig längre han sa ja.... Jag blev förkrossad....:( :( :(

    Detta kom från ingenstans helt utan förvarning. Jag har inte märkt av några tecken och signaler från hans sida. Vi har sagt tidigare att vi ska försöka träffas oftare, mer än en gång i veckan. Men det har blivit lite att ingen har tagit intiativ till det. Men ändå vi har träffast 1-2 gånger i veckan, vi bor inte ihop.

    Han sa att ingen har tagit intiativ och att han inte ser någon framtid med mig. Han sa att han gått och tänkt på detta i en månad. Men han har inte sagt något till mig?!!!

    Han hade kunnat sagt något till mig tidigare så vi kunde jobba på detta. Jag försökte säga det till honom men han sa a bara nej...Jag förstår inte hur han inte vill jobba på detta, vi har verkligen något fint.....Hur kan känslorna bara försvinna? Sen också utan att säga något till mig när han tydligen gått och funderat på detta länge!!!!!!!!!!!!!??????????

    Jag mår förjävligt just nu. Jag vill bara hålla om honom och prata med honom. Ringa honom, höra hans röst. Men ändå vet jag vad han kommer att säga till mig....Vad ska jag ta mig till???!! Orkar inte andas....:( :(

  • Svar på tråden Han älskar mig inte längre.....
  • sextiotalist
    Steffqw skrev 2018-09-07 11:50:01 följande:
    Jaså? Varför och hur tog det slut?

    Är du än singel idag? Har du några barn?
    Varför, han var inte bra för mig, han minimerade mig, svartsjuk och försökte ändra mig, körde med silent treatment när jag inte uppfyllde hans krav. Det tog för lång tid, absolut, men det var dödsfall kring oss som gjorde att jag sköt på beslutet.

    Jag träffade min sambo 4 år senare, vi har snart varit tillsammans i 25 år och har en gemensam son som är över 20.
    Han har ska ha sambo och ett barn han också.
  • Anonym (lillamy)

    Har du funderat nåt på vad som gjorde att han tappade känslorna?

  • Anonym (99)
    Steffqw skrev 2018-09-07 11:46:22 följande:
    Ja det är meningslöst att tänka och lägga fokus på en person som ändå inte vill ha mig. Synd att jag inte fattade det där och då. Jag kämpade aldrig att få tillbaka honom. Jag bönade och bad aldrig på mina knän. Jag sms eller ringde trackad inte honom.

    Men jag tänkte hela tiden i mitt lilla huvud. Han är min min. Men nej. Han är inte min längre och han vill inte ha mig.

    Så fokuset ska ligga på mig nu. Jag blir väl kär någon dag i framtiden. En pojke kommer nog en dag pltösligt trilla in i mitt liv.

    Jag insåg också nu när det tog slut att hur jävla dålig självkänsla jag egentligen har. Så det är den jag ska jobba på stenhårt just nu!
    Var glad att du hade värdighet att inte göra det du skrev i första stycket! Att kämpa och böna och be för någon som valt bort en känns mest förnedrande tycker jag.

    Ja, det kommer med största sannolikhet komma någon ny som du blir intresserad av! En dag händer det :D

    Och ja! Jobba med självkänslan. Läs allt du kan hitta i ämnet och omge dig med människor som lyfter dig, och öva dig i att lyfta andra. Gör saker du tycker är kul, lär dig nya grejer, och utmana dig själv!

    Lär dig förstå dina egna känslor genom att vrida och vända på dem, även de allra jobbigaste känslorna. Våga möta dom tycker jag, det blir lite som kbt.

    Var ödmjuk och snäll mot dig själv (och andra) och värdera dig själv högt. Låt ingen annan få sätta ditt värde!

    Du fixar det här!!!
  • Steffqw
    Anonym (lillamy) skrev 2018-09-07 16:41:48 följande:

    Har du funderat nåt på vad som gjorde att han tappade känslorna?


    Njaaa....så längt har jag inte kommit i tanke verksamheten...så långt kanske jag inte ens vill tänka?

    Skulle nog sluta med att jag försöker få fram alla brister och svagheter och mig. Och det vill jag inte....inte nu i alla fall...

    Han tappade inte känslorna. De finns nog kvar. Han bryr sig nog om mig. Bara att känslorna för han svalnade. Det var kärleks känslorna som försvann. Han såg oss mer som kompisar.

    Vi kanske växte ifrån varandra? Han var inte mannen i mitt liv. Kanske någon gång i framtiden möts vi. Men jag vet att jag alltid kan kontakta honom om jag skulle ha världens bekymmer.

    Det har han aldrig sagt att jag kan. Men jag bara vet att han alltid kommer finnas där för mig. Sånt vet man och känner man utan att personen själv behöver säga det till en.
  • Steffqw
    sextiotalist skrev 2018-09-07 12:03:18 följande:
    Varför, han var inte bra för mig, han minimerade mig, svartsjuk och försökte ändra mig, körde med silent treatment när jag inte uppfyllde hans krav. Det tog för lång tid, absolut, men det var dödsfall kring oss som gjorde att jag sköt på beslutet.

    Jag träffade min sambo 4 år senare, vi har snart varit tillsammans i 25 år och har en gemensam son som är över 20.
    Han har ska ha sambo och ett barn han också.
    Okej. Så du var 34 när du träffade mannen i ditt liv och fick ditt första barn? :)
  • sextiotalist
    Steffqw skrev 2018-09-08 10:46:45 följande:

    Okej. Så du var 34 när du träffade mannen i ditt liv och fick ditt första barn? :)


    Några år emellan jag träffade sambon och barnet blev det :)
  • Anonym (lök)
    Steffqw skrev 2018-09-05 21:07:50 följande:

    Ni vet min historia med exet, nycklarna, kan inte glömma honom osv.

    Det har nu gått 4 månader. Tankarna är mindre på honom men finns där varje dag. Jag vill verkligen gå vidare. Träffa någon ny potential kille. Gick nyligen på en tinder dejt med en jätte snäll kille.

    Självklart tänkte jag pp mitt ex hela tiden. Jämförde också.

    Varför är jag så här? Kommer det aldrig gå över för mig?

    Måste jag vänta ytterligare 4 månader för att kunna börja dejta?

    Bör jag helt enkelt fokusera på mig själv och glömma allt som har med killar å göra ett tag?


    JA! Som många redan har skrivit. Fyra månader är ingenting!

    Jag var, precis som sextiotalist, singel i fyra år innan jag träffade min sambo. Det var heller inget "dejtande" involverat, utan det kom mer "naturligt" eller vad jag ska säga. Var 29 år när uppbrottet från mitt tidigare ex skedde, och det var det vidrigaste jag varit med om (grät i stort sett dagligen i ett år), men hade som tur var då inga tankar om att träffa någon ny. Fokuserade på mig och att bygga upp det som var jag, vilket jag i efterhand är mycket tacksam för.

  • Anonym (lök)

    Roligt, ser att jag skrivit tre inlägg i tråden. Ett där det står "två månader är inte länge", sen "tre månader är ingenting" och nu "fyra månader är ingenting".

    Men jag vidhåller det jag säger ändå. För min del tror jag att det kan vara att faktiskt dra ut på det om man har superbråttom att dejta (givetvis är alla situationer olika, men det här är mina tankar). Det känns som att du direkt vill ersätta det som gått förlorat, vilket faktiskt inte går. Personen du var tillsammans med var unik och det ni hade var något som inte går att få med någon annan. Det betyder inte att du inte kan få det lika bra eller till och med bättre med någon annan, men jag tror att det är bra att faktiskt inse exakt vad det är man har förlorat och att det faktiskt är borta och inte kommer tillbaka. Sen kan man vilja ersätta det med något annat, men att hoppa direkt över steget att inse förlusten tror jag kan vara dåligt; speciellt med det du skriver om att du jämför andra killar med exet, etc.

  • Steffqw
    Anonym (99) skrev 2018-09-07 23:27:58 följande:
    Var glad att du hade värdighet att inte göra det du skrev i första stycket! Att kämpa och böna och be för någon som valt bort en känns mest förnedrande tycker jag.

    Ja, det kommer med största sannolikhet komma någon ny som du blir intresserad av! En dag händer det :D

    Och ja! Jobba med självkänslan. Läs allt du kan hitta i ämnet och omge dig med människor som lyfter dig, och öva dig i att lyfta andra. Gör saker du tycker är kul, lär dig nya grejer, och utmana dig själv!

    Lär dig förstå dina egna känslor genom att vrida och vända på dem, även de allra jobbigaste känslorna. Våga möta dom tycker jag, det blir lite som kbt.

    Var ödmjuk och snäll mot dig själv (och andra) och värdera dig själv högt. Låt ingen annan få sätta ditt värde!

    Du fixar det här!!!
    Ja jag bönade och bad bara då när han sa att han inte hade känslor. Eller typ sa att vi kunde ge det en chans. Men efter det stängde jag typ bara av....jag ville inte kämpa och han ville. inte heller Så egentligen fanns det inget att kämpa för? Om ingen av oss riktigt ville försöka...

    Jag har väl insett att jag inte riktigt ännu är redo att gå in i någon nytt förhållande då jag nyligen kommit ur ett 2 årigt förhållande från en person jag fortfarande bryr mig mycket om.

    Så jag bör lägga dejting på hyllan ett tag. 

    Jag ska kämpa på med min självkänsla. Bygga upp den och bli stark och trygg. Sedan ska jag ägna all min vakna tid till min hobby som jag älskar och är lite besatt av hehe :)

    Men ja, jag tror jag fixar detta. Ångesten kommer en kort sekund numera men jag slår snabbt bort den....
  • molly50
    Steffqw skrev 2018-09-09 11:26:13 följande:
    Ja jag bönade och bad bara då när han sa att han inte hade känslor. Eller typ sa att vi kunde ge det en chans. Men efter det stängde jag typ bara av....jag ville inte kämpa och han ville. inte heller Så egentligen fanns det inget att kämpa för? Om ingen av oss riktigt ville försöka...

    Jag har väl insett att jag inte riktigt ännu är redo att gå in i någon nytt förhållande då jag nyligen kommit ur ett 2 årigt förhållande från en person jag fortfarande bryr mig mycket om.

    Så jag bör lägga dejting på hyllan ett tag. 

    Jag ska kämpa på med min självkänsla. Bygga upp den och bli stark och trygg. Sedan ska jag ägna all min vakna tid till min hobby som jag älskar och är lite besatt av hehe :)

    Men ja, jag tror jag fixar detta. Ångesten kommer en kort sekund numera men jag slår snabbt bort den....
    Det låter som att du har kommit en bit på vägen i alla fall. 
    Carpe Diem
Svar på tråden Han älskar mig inte längre.....