FrozenGarden

Äldre 18 May 15:09

221 svar

Tycker inte om min sambos son

Min sambo och jag har varit tillsammans i över 4 år. Vi har en son tillsammans på drygt 1 år. Min sambo har en son sen innan på 10 år. Jag har aldrig lyckats knyta än till honom. Jag blir bara irriterad på allt han gör och tar mer och mer avstånd. Vi har honom varannan helg men det är nu prat på varannan vecka. Pojkens mamma har ensam vårdnad och styr och ställer som hon vill. Nu har hon bestämt att vi ska ha honom så mycket när det enligt inte henne passade innan. Hon vägrar att göra det lagligt för hon får mindre pengar då. Hon vägrar att ens ge oss halva barnbidraget. Men vi ska ha råd att försörja ännu ett barn på halvtid. Pojken i fråga sitter bara och spelar tv-spel och tittar på Youtube hela dagarna, sitter med keps vid matbordet, lämnar skräp överallt. Det är bagateller men det är som en inre irritation hos mig som byggts upp. Jag tycker det är så skönt när han ska hem. Det låter hemskt. Jag in inte förklara det. Men jag känner ingenting för honom och tycker mest han är i vägen. Min sambo ställer inga krav på honom och har under större delen av hans uppväxt inte tagit ansvar alls. Det känns lite som att vi skulle bygga vår familj och den här pojken är en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt han gör

smulpaj01

Äldre 25 Jun 13:36

#191

Sharper skrev 2018-06-25 13:34:55 följande:

Nja med tanke på att bonusdottern älskar mig, håller mig i handen och vill göra saker med mig. Jag bryr mig om dom, jag hittar på saker med dom. Så där har du fel. Jag vill inte slipåandol, samma regler gäller för alla barn, bara lite modifikation beroende på ålder (som 2-åringen i detta fallet) så du har helt fel :)

Övertygad om att jag har rätt, vänta bara!

Sharper

Äldre 25 Jun 13:40

#192

smulpaj01 skrev 2018-06-25 13:36:47 följande:

Övertygad om att jag har rätt, vänta bara!

Haha du har så fel du bara kan ha. Ja de tycker ibland att de är jobbigt att bo med mina barn då mina barn är mindre. Men det är också de ända. Samtidigt älskar dom att leka med mina barn och de är som syskon. Rätt skrattretande att du tror att de inte vill bo hos oss för en sån här grej. Vi har ett kärleksfullt hem oc det lutar dessutom åt att vi kommer få hela boendet även för dom barnen.

Pope Joan II

Äldre 25 Jun 13:40

#193

Sharper skrev 2018-06-25 13:11:12 följande:

Jadu, vi har försökt men inget går in. Jag bryr mig igenom hur deras rum ser ut. Men man låter inte leksaker ligga framme eller saker man är rädd om för att sedan skriks och gapa på 2-åringen för att han råkat förstöra de, när en vuxen såg till minst 10 gånger att de får hålla koll på sina grejer. Vi ska kunna leva i huset också och inte snubbla på en massa leksaker eller för den delen smutstvätt som slänga Hej vilt.

Men vad då "inget går in"? Det är ju inte så det funkar med barn, att man "säger till" dem och så rättar de sig efter det.

Det är svårt att anpassa sig till vuxnas krav när man är 5-, 8- och 10. När man samtidigt ska anpassa sig till ett småsyskon plus både leka med och emellanåt hålla stånd mot sina mer jämnåriga syskon och bonussyskon. Det krävs inte mycket distraktion för att allt de skulle göra ska vara glömt och den hänsyn de skulla visa åts upp av andra tankar och händelser som seglade in i deras medvetanden mycket mycket fort.

Du är ju vuxen, kanske över trettio år, och har svårt att anpassa dig till hur ungar är. De har i sin tur svårt att anpassa sig till syskon av alla sorter och åldrar och föräldrar och vuxna och alla deras olika direktiv, frustrationer, besvikelser, krav, förväntningar och önskemål. Man måste visa barn stor förståelse för att de ska vara intresserade av det man vill lära dem och man måste själv visa dem den hänsyn man vill att de ska ta efter.

Snabbt utkastade korrigeringar i form av tillsägelser och tillrättavisningar, kanske dessutom irriterade sådana i snäsig ton, blir som bakgrundsskval. De betyder till sist ingenting. Om de dessutom toppas med lite olika straff läggs grunden till något mycket dåligt. Det blir gärna en eskalerande negativ spiral av sådant.

När du väljer ord som "det går inte in" förmedlas - kanske omedvetet - en bild av tjockskalliga personer som är lite för dumma för att kunna göra något av de instruktioner de fått. Men så ser du väl inte på din mans och dina barn, antar jag?

Sharper

Äldre 25 Jun 14:02

#194

Pope Joan II skrev 2018-06-25 13:40:55 följande:

Men vad då "inget går in"? Det är ju inte så det funkar med barn, att man "säger till" dem och så rättar de sig efter det.

Det är svårt att anpassa sig till vuxnas krav när man är 5-, 8- och 10. När man samtidigt ska anpassa sig till ett småsyskon plus både leka med och emellanåt hålla stånd mot sina mer jämnåriga syskon och bonussyskon. Det krävs inte mycket distraktion för att allt de skulle göra ska vara glömt och den hänsyn de skulla visa åts upp av andra tankar och händelser som seglade in i deras medvetanden mycket mycket fort.

Du är ju vuxen, kanske över trettio år, och har svårt att anpassa dig till hur ungar är. De har i sin tur svårt att anpassa sig till syskon av alla sorter och åldrar och föräldrar och vuxna och alla deras olika direktiv, frustrationer, besvikelser, krav, förväntningar och önskemål. Man måste visa barn stor förståelse för att de ska vara intresserade av det man vill lära dem och man måste själv visa dem den hänsyn man vill att de ska ta efter.

Snabbt utkastade korrigeringar i form av tillsägelser och tillrättavisningar, kanske dessutom irriterade sådana i snäsig ton, blir som bakgrundsskval. De betyder till sist ingenting. Om de dessutom toppas med lite olika straff läggs grunden till något mycket dåligt. Det blir gärna en eskalerande negativ spiral av sådant.

När du väljer ord som "det går inte in" förmedlas - kanske omedvetet - en bild av tjockskalliga personer som är lite för dumma för att kunna göra något av de instruktioner de fått. Men så ser du väl inte på din mans och dina barn, antar jag?

5-åringen är faktiskt duktig på att plocka upp sina saker, räcker med en tillsägelse. Men att behöva tjata i flera veckor om en specifik sak är inte rimligt nej. Jag har inte svårt att anpassa mig till barn, är heller inte över 30 år. Förståelse och hänsyn visas absolut. Men som sagt, det kan ligga ett par smutsiga byxor på hallgolvet i 3 veckor(trots påminnelser dagligen) och sen undrar dom varför byxorna inte är tvättade.

Jag är aldrig snorig mot barnen utan försöker vara pedagogisk när jag förklarar varför man ska plocka undan grejer mm. Och ja tillslut brister pedagogiken när msn pratar om samma specifika sak i flera veckor och situationen i stort i över ett år. Och msn har försökt på olika sätt.

Anonym (Lilja)

Äldre 25 Jun 14:24

#195

Fy vad spydiga kommentarer. Nu var det tips ts behövde.

Om ni har hans barn halva tiden har ni rätt till halva barnbidrag.

Innan man skaffar barn ska man tänka igenom så man har råd och inte räkna med barnbidraget.

Nu har du valt att skaffa barn med en som har barn innan då får du acceptera det och göra bästa av situationen.

Barn brukar känna väldigt mycke och känner sig säkert inte välkommen till er och drar sig undan så mycket det går.

Sätt upp regler tillsammans om vad som gäller i erat hem och att det ger konsekvenser om man inte följer dom.

Låt honom vara delaktig i reglerna .

Exempel på regler

Ställa in tallriken i diskmaskinen

Alla sitter tillsammans vid middagsbordet och äter tills alla är klara.

Dator/ mobil tid mellan 15-17.( dra ur nät, kablar när tiden är ute) går helt enkelt inte sitta längre.

Ha en trevlig ton mot varandra.

Bädda sängen

Slänga skräp i papperskorg

Lägga smutstvätt i tvättkorgen

Vara delaktig i vad ni ska äta i veckorna ( att alla i familjen sitter och planerar veckans måltider tillsammans)

Sitter ihop vid Tv:n och ser på nått hela familjen .

Gör mycket saker ihop lär känna pojken.

Ju mer ni umgås och lär känna pojken desto bättre blir det ju när han känner sig trygg och omtyckt en del av familjen.

Anonym (minson)

Äldre 25 Jun 14:44

#196

men varför ens störa sig på sambons barn?? du visste ju att han hade barn innan du inlede ett förhållande med honom och även skaffa barn tillsammans. förstår inte ens varför du irriteras av honom. det är kanske mamman du har problem med och inte pojken. vet du ens vad han känner för dig? är det inte bättre att inleda vänskap med honom lära känna han mer än att gå runt och vara irriterad. sen självklart har ni rätt till halva barnbidraget. pojken kommer vara en del av era liv nåt du måste acceptera

Pope Joan II

Äldre 25 Jun 15:59

#197

Sharper skrev 2018-06-25 14:02:59 följande:

5-åringen är faktiskt duktig på att plocka upp sina saker, räcker med en tillsägelse. Men att behöva tjata i flera veckor om en specifik sak är inte rimligt nej. Jag har inte svårt att anpassa mig till barn, är heller inte över 30 år. Förståelse och hänsyn visas absolut. Men som sagt, det kan ligga ett par smutsiga byxor på hallgolvet i 3 veckor(trots påminnelser dagligen) och sen undrar dom varför byxorna inte är tvättade.

Jag är aldrig snorig mot barnen utan försöker vara pedagogisk när jag förklarar varför man ska plocka undan grejer mm. Och ja tillslut brister pedagogiken när msn pratar om samma specifika sak i flera veckor och situationen i stort i över ett år. Och msn har försökt på olika sätt.

Javisst. Det tvivlar jag inte alls på. Men 5-åringen (och 2-åringen) är ju din, vad jag förstår och är per automatik duktigare än sitt småsyskon och känner förmodligen dessutom av att de andra som inte vuxit upp med dig inte är riktigt "lika duktiga". Det ger barn lite spelrum. Och din 5-åring är just 5 år. När hen är 8 eller 10 är det inte säkert att hen är lika duktig som hen är nu. Det är lite så det är med barn, utvecklingskurvan går inte spikrakt uppåt, det går lite fram och tillbaka vad gäller vad de är duktiga på, slarviga med, ointresserade av, intressade av och så vidare.

Det låter bra att du inte är snorig mot dem, och att du försöker vara pedagogisk, men det kanske allra viktigaste är nog att ha en förståelse för att det inte bara är att fusionera familjekulturer och sedan förvänta sig att alla ska rätta sig efter bara den ena kulturens alla regler. För övrigt så borde ju det faktum att du inte ens är 30 år borga för att du kommer ihåg hur det var att vara 8-10 år.

Har ni bara bott ihop i dryga året?

Sharper

Äldre 25 Jun 16:07

#198

Pope Joan II skrev 2018-06-25 15:59:42 följande:

Javisst. Det tvivlar jag inte alls på. Men 5-åringen (och 2-åringen) är ju din, vad jag förstår och är per automatik duktigare än sitt småsyskon och känner förmodligen dessutom av att de andra som inte vuxit upp med dig inte är riktigt "lika duktiga". Det ger barn lite spelrum. Och din 5-åring är just 5 år. När hen är 8 eller 10 är det inte säkert att hen är lika duktig som hen är nu. Det är lite så det är med barn, utvecklingskurvan går inte spikrakt uppåt, det går lite fram och tillbaka vad gäller vad de är duktiga på, slarviga med, ointresserade av, intressade av och så vidare.

Det låter bra att du inte är snorig mot dem, och att du försöker vara pedagogisk, men det kanske allra viktigaste är nog att ha en förståelse för att det inte bara är att fusionera familjekulturer och sedan förvänta sig att alla ska rätta sig efter bara den ena kulturens alla regler. För övrigt så borde ju det faktum att du inte ens är 30 år borga för att du kommer ihåg hur det var att vara 8-10 år.

Har ni bara bott ihop i dryga året?

Jag vet att det går upp och ner. Jag förväntar mig inte att det enbart är den ena kulturen. Mannen har haft dessa regler tidigare också så det är inget nytt för dom i det stora hela. När jag var 10 hade jag en dag i veckan som jag fick dammsuga huset hemma. Jag skulle plocka ur diskmaskinen när jag kom hem från skolan annars blev det ingen dator mm. Var det inte gjort när mamma eller pappa kom hem tryckte dom bara av datorn, punkt slut. Vi hjälps åt helt enkelt. Men en tex 8-åring ska klara av att ta undan sin tallrik från bordet utan att man behöver säga till 10 gånger vid samma måltid innan det är gjort. Tyvärr är de vana vid (pga mamman) att bara gå från bordet och slänga sig i soffan. Här får de inte slänga sig i soffan förrän tallriken är borta i diskmaskinen och har jag lagat maten får resterande del av familjen ta hand om resten. Om vi så behöver säga till 100 gånger, det blir ingen tv, telefon eller lek innan det är gjort. Struntar man i det får man helt enkelt gå och lägga sig även om klockan bara är 18.

Pope Joan II

Äldre 25 Jun 16:23

#199

Sharper skrev 2018-06-25 16:07:37 följande:

Jag vet att det går upp och ner. Jag förväntar mig inte att det enbart är den ena kulturen. Mannen har haft dessa regler tidigare också så det är inget nytt för dom i det stora hela. När jag var 10 hade jag en dag i veckan som jag fick dammsuga huset hemma. Jag skulle plocka ur diskmaskinen när jag kom hem från skolan annars blev det ingen dator mm. Var det inte gjort när mamma eller pappa kom hem tryckte dom bara av datorn, punkt slut. Vi hjälps åt helt enkelt. Men en tex 8-åring ska klara av att ta undan sin tallrik från bordet utan att man behöver säga till 10 gånger vid samma måltid innan det är gjort. Tyvärr är de vana vid (pga mamman) att bara gå från bordet och slänga sig i soffan. Här får de inte slänga sig i soffan förrän tallriken är borta i diskmaskinen och har jag lagat maten får resterande del av familjen ta hand om resten. Om vi så behöver säga till 100 gånger, det blir ingen tv, telefon eller lek innan det är gjort. Struntar man i det får man helt enkelt gå och lägga sig även om klockan bara är 18.

Och hur tycker du att den här straffande metoden fungerar då? Har den fått den framgång du tänkt dig?

Själv tycker jag att det är förkastligt bortom alla ord att straffa barn. Att exkludera dem, kasta deras grejer och ha en väldigt rigid uppfattning kring vad de "bör" och "måste" kunna och liknande är i mitt tycke inte en framkomlig och önskvärd väg att gå.

Dessutom är det orimligt att ha en låg tolerans för leksaker på andra ställen än i det egna rummet (om de har egna rum, de kanske delar?) samtidigt som man har sammanlagt fyra barn i de absoluta mest leksakstäta åldrarna.

Skicka barn i säng för något de gjort eller inte gjort hade jag för min del hoppas tillhörde en tidsålder där kunskaperna och tankarna kring uppfostran och guidning av barn mot vuxenlivet var betydligt mer bristfälliga är de är idag.

Anonym (Hm)

Äldre 25 Jun 16:26

#200

Pope Joan II skrev 2018-06-25 16:23:53 följande:

Och hur tycker du att den här straffande metoden fungerar då? Har den fått den framgång du tänkt dig?

Själv tycker jag att det är förkastligt bortom alla ord att straffa barn. Att exkludera dem, kasta deras grejer och ha en väldigt rigid uppfattning kring vad de "bör" och "måste" kunna och liknande är i mitt tycke inte en framkomlig och önskvärd väg att gå.

Dessutom är det orimligt att ha en låg tolerans för leksaker på andra ställen än i det egna rummet (om de har egna rum, de kanske delar?) samtidigt som man har sammanlagt fyra barn i de absoluta mest leksakstäta åldrarna.

Skicka barn i säng för något de gjort eller inte gjort hade jag för min del hoppas tillhörde en tidsålder där kunskaperna och tankarna kring uppfostran och guidning av barn mot vuxenlivet var betydligt mer bristfälliga är de är idag.

Ja, det är förkastligt att straffa barn.

Tycker inte om min sambos son

INNEHÅLL