Tycker inte om min sambos son

Just pga att ingen kan veta hur man börjar känna o tänka i en ny konstellation - inte pappan/mamman, inte den nya, o inte barnet/barnen - efter att man LEVT IN DEN en LÄNGRE TID, är det enl mig så oerhört viktigt att inte skaffa nya kärleksbarn för snabbt. Blir det så sedan, att nån mår dåligt är ju hela nyfamiljen på sikt ett minne blott. Byggs inte grunden rätt så faller hela byggnaden. Detta har alltför många svårt att inse idag, när man skiljer sig, träffar en ny, flyttar ihop med den nya o skaffar barn med den nya ....på typ 1-2ÅR. Det är väl nästan klart som korvspad att barnen spec inte hinner med här, reaktioner kommer o allt börjar svaja. Om det är den stora kärleken - vart hsr man då så bråttom????

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Alltså , vad hårda folk är mot dig TS. 

Jag kan sätta mig in i hur du känner. Jag har gått igenom liknande - men faktiskt varit föräldern som har barn som sambon inte alltid kunnat knyta an till. 

Jag ser mig själv som en riktigt bra förälder - men det tyckte inte sambon alltid. Det viktiga för henne var att man inte glömde bort det vanliga vardagliga livet när barnen kom. Att vi fortfarande var en familj med regler och ansvar. (tex är en regel att vi inte har mössa och keps vid bordet. Det har du all rätt att säga till om). Jag ville väl, som många föräldrar som kanske bara har barnen varannan helg, ha det extra mysigt när de kom, och undvek gärna konflikter. Konsekvenserna blev ju att tillvaron blev tämligen regelfri. 

Just den där känslan av kompensation för att man inte kan vara närvarande dagligen gjorde att det blev helt snett i rollerna hemma när barnen var hemma. Jag fortsatte dessutom vara som en förälder som hade hjälp av den andra föräldern, men det var ju inte med honom jag levde längre. Och jag tog det lite för givet att sambon skulle förstå föräldraskap. Så jag missade att sånt som var så självklart för mig i föräldrarollen inte var så självklart för min sambo som inte ens hade barn då. 

Under ungefär ett års tid bodde barnen hos sin pappa och kom till mig på helgerna. Sen flyttade ett av barnen till oss på heltid. Vi trodde att det skulle fungera jättebra, det hade funkat rätt hyfsat på helgerna. Men omställningen blev väldigt stor, från helgmys till vardagsliv. Och jag hade inte förmågan att förklara för min sambo vad det innebar, och inte heller förmågan att förstå att omställningen var alldeles för stor att ta in för sambon. 

Dock en stor eloge till sambon som INTE tog detta inför barnet, som aldrig klagade. Utan gjorde som du. Försökte behandla barnet som en i familjen och när den tillfälligt utökades av syskonet varannan helg försökte vi vara en bra och fin familj. Men under ytan pyrde det och vi småtjafsade utanför barnens närhet. Så rann bägaren över och när den gjorde det blev det en jättekris. 

Den har vi tagit oss förbi nu men det tog två år av kämpande och i den krisen blev förstås barnen drabbade i att sambon verkligen hade öppet svårt för barnen och de för sambon. Men nu har de hittat tillbaka till varann mer och mer. 

Nämnas kan att jag blev med barn helt hastigt och oväntat med pappan till barnen första gången vi var med varann. Dock försökte vi vara en familj och det höll några år iallafall. 

Nämnas kan också att det inte är så lätt att bara bryta upp och gå, inte heller ska man behöva säga nej till den stora kärleken och sin egen lycka pga ett ex och ett barn. Det där med barnet och anknytning kan du jobba på - men inte genom barnet utan genom sambon. Låt honom förstå hur du känner - det är en del av ditt ansvar som vuxen att tala om för din sambo hur du känner och mår, och sen är det hans ansvar att se till att skaffa de verktyg som behövs för att du och pojken ska kunna stärka er relation. Ta professionell hjälp om så behövs.

Att göra något åt exet kan vara svårt men även där måste du ha förståelse och stöd från sambon. Kanske bär också han tankar och funderingar och kan ni delge varann finns absolut hopp om att detta ska bli bra en dag. 

Tycker du gör helt rätt som vågar stå för dina känslor och sträcker ut en hand i ett forum för att få tips och ideer och stöd. Tyvärr verkar det vara magert med det här. 

Till er som dömer pappan: Skämmes ta mig fan! Är ni så jävla perfekta själva undrar man ju? Har inte folk rätt till en andra chans? 

Min sambo och jag har varit tillsammans i över 4 år. Vi har en son tillsammans på drygt 1 år. Min sambo har en son sen innan på 10 år. Jag har aldrig lyckats knyta än till honom. Jag blir bara irriterad på allt han gör och tar mer och mer avstånd. Vi har honom varannan helg men det är nu prat på varannan vecka. Pojkens mamma har ensam vårdnad och styr och ställer som hon vill. Nu har hon bestämt att vi ska ha honom så mycket när det enligt inte henne passade innan. Hon vägrar att göra det lagligt för hon får mindre pengar då. Hon vägrar att ens ge oss halva barnbidraget. Men vi ska ha råd att försörja ännu ett barn på halvtid. Pojken i fråga sitter bara och spelar tv-spel och tittar på Youtube hela dagarna, sitter med keps vid matbordet, lämnar skräp överallt. Det är bagateller men det är som en inre irritation hos mig som byggts upp. Jag tycker det är så skönt när han ska hem. Det låter hemskt. Jag in inte förklara det. Men jag känner ingenting för honom och tycker mest han är i vägen. Min sambo ställer inga krav på honom och har under större delen av hans uppväxt inte tagit ansvar alls. Det känns lite som att vi skulle bygga vår familj och den här pojken är en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt han gör