Inlägg från: Kallamakka |Visa alla inlägg
  • Kallamakka

    Vi som blivit gravida efter IVF

    Inalina skrev 2018-09-23 00:55:27 följande:

    Hej alla.. fick mensvärk när jag satt på en middag ikväll och när jag gick på toa hade det kommit en brun flytning :( är så jäkla rädd nu att detta är början på ett mf.. orkar inte tänka och vill bara att det ska försvinna så jag kan få fortsätta vara gravid!!! Blir så jäkla ledsen om det inte går vägen denna gången heller när man precis börjat vänja sig vid tanken.. är i v 6 (5+2 idag) vet att det är tidigt men denna gången skulle det ju få vara min tur. Tänker behålla hoppet och se vad som händer. Ta hand om er där ute- usch vilken pärs detta är :( kram


    Men näe! :'(

    Önskar med Allt jag har att det inte fortsätter komma något!! Och även om det gör det, så behöver det inte betyda det värsta! Vi håller hoppet uppe - Skickar en stor kram till dig och ta hand om dig!
  • Kallamakka
    Seb81 skrev 2018-09-23 21:14:25 följande:

    Alltså ska den vara så svullen, varot såhär hela dagen. Känns som jag ska sprängas!! Jag kan knappt dra in magen. Kan det vara så att tarmarna har ett regält kalas där inne? Har gjort nr 2 idag så förstoppad är jag inte!

    Det gör mer ont när jag ligger ner, känns lite värk vara när jag står upp.


    Oj vad svullen! Nu vet jag ju inte hur du ser ut normalt men.. Man ska inte ha så ont att man har olidligt ont, det sa min barnmorska, då skulle jag höra med 1177 och se vad de säger. Hoppas inget är tokigt med dig och att den lill* sitter på rätt ställe!
  • Kallamakka
    BaKu skrev 2018-09-25 17:56:36 följande:

    Håller tummarna för att allas VUL går bra. Tycker att tiden efter VUL har gått fort. Det är väl så när man är van att vänta.

    Idag har vi varit på förlossningen för att kolla hur bebisen mår. Har känt minskade fosterrörelser så har varit livrädd. Allt såg dock fint ut och vi fick spendera 40 minuter med att lyssna på hjärtljuden. Känns magiskt. Hade dock ganska mycket sammandragningar så fick även kolla livmodertappen. Såg också bra ut, men de uppmanade mig att hålla lite koll på sammandragningarna. Inget konstigt att ha det i sig, men tydligen så ska man inte ha det för regelbundet och framför allt inte att det gör ont.

    Men nu är jag hemma igen och kan andas ut för den här gången. Misstänker att den lill* har flyttat sig lite så att jag inte känner sparkarna lika tydligt bara.

    Alltid ska man oroa sig för nåt, men det är väl livet som förälder.

    Tänkte en annan tanke för nån dag sen som gjorde att hela den här resan kändes lite lättare...för hade vi inte misslyckats med att bli gravida själva eller med vårt första IVF-försök så hade det ju inte blivit just det här barnet. Det är en svindlande tanke, men också ganska tröstande efter alla tårar.


    Vad skönt att ni åkte in och kollade, så ni kan pusta ut nu och vet vad ni ska vara uppmärksamma på. Och ja, du tog nog orden ur min mun där - alltid ska man oroa sig för nåt, jag tror det här är början på den livslånga oron. Vi får bli vän med den! :)

    Bra tanke, det känns konstigt att IVF är förbi för tillfället, att man helt plötsligt kan känna sig tacksam för all hjälp man fått, annars hade man inte varit här idag.

    Mitt i processen var väl tacksamheten knappast det första man uttryckte. Hehe.
  • Kallamakka
    BaKu skrev 2018-09-25 21:21:53 följande:

    Ja och jag är så glad över hur fint de bemötte oss där. Inget om att man kommer i onödan eller liknande, utan mer glada åt att allt faktiskt såg bra ut och uppmanade oss att återkomma om det behövdes.

    Haha, nä och vi hade en del strul för vår utredning drog ut på tiden. Remisser som glömde skickas och de glömde nämna att vissa prover skulle tas fastande eller nån viss tid på dygnet så fick man snällt åka hem och försöka hitta ett nytt tillfälle. Sen gjordes en rejäl genanalys av min man eftersom de hittade ett kromosomfel som antagligen orsakar hans låga spermieantal. Den analysen tog runt 8 månader innan vi fick svar på och vi fick inte och ville inte påbörja innan eftersom vi ville veta om det var något mer än bara det felet. Helt ärligt så väntar vi fortfarande på svar för man har gått vidare med en gemanalys av mina svärföräldrar för att försöka utreda lite risker. Sista jag hörde var att vi skulle få svar innan påsk... De sa visserligen inte vilket år...

    Då svor man mycket och tacksamheten var svår att känna. Konstigt nog är det nästan "bortglömt" nu. Jag tror det är som med en förlossning. Man glömmer med tiden hur jobbigt det var...


    Vad härligt med så positivt bemötande! Men så skumt med provsvaren, undrar vart i världen de är och snurrar runt tro??

    Haha, ja.. Vi hade också lite otur, vi ringde in för att påbörja utredning i april, fick snällt vänta över sommarstängningen innan vi kunde komma in.. Fick tid först i oktober? (kändes som världens längsta väntan, och jag var så förbannad!), sedan spermieprovet på noll, med ett prov till efter tre månader... Sedan en jäkla ond spolning som jag gjorde helt i onödan(eftersom naturlig befruktning redan var utesluten) . Nää. Fy, längtar inte dit. Men så lätt det hade varit där och då om man visste att det skulle leda till det här i slutändan.

    Det ända som är lika med IVF är väl väntan nu då! Haha :)

    Tycker dock tiden går rätt fort, tycker precis jag bytte vecka, åså ny vecka på söndag igen och imorgon är det ju redan onsdag! (går in i vecka 10)

    Tjoho!

    Snart vecka 12!
  • Kallamakka
    BaKu skrev 2018-09-27 20:15:11 följande:

    Ja det kändes tryggt och lugnande inför framtiden.

    Väntan är nog det vi alla upplevt. Som att inte allt annat är jobbigt nog.

    Vi har också manlig faktor och minns den där hemska känslan efter första spremaprovet. Där var dock enda gången de skyndade på lite. Vi behövde "bara" vänta typ två månader för de tyckte det var onödigt då tre månader är för alla spermier och alla bildas ju inte samtidigt. De tyckte nog lite synd om oss och förstod väl att även nästa prov skulle bli dåligt så onödigt att vänta.

    Jag tycker faktiskt att det gått fort efter VUL. Vi är ju redan i 25+3.

    Kommer ihåg att det var en sån lättnad att passera vecka 12.

    Hur mår du nu?


    Ja ni hade också manlig faktor! Men alltså lyckan när de hittade spermier efter biopsi... Det är topp tre bästa dagarna i mitt liv. Så underbart!

    Ja nu är allafall väntan roligare än den varit, tycker jag :) nu väntar man på bebis, inte på provsvaren osv. :)

    Just nu mår jag bara bra, ungefär som vanligt, inget ont i brösten, inget illamående. Kan bli lite yr när jag ställer mig upp och känner mig lätt irriterad. Vänder på steken och uppskattar lite symptom istället för att noja, kan ändå inte påverka om det är kvar eller ej.

    Hur mår du själv? :)

    Ja och vecka tolv. Minns du med hur många procent missfallsrisken minskas?
  • Kallamakka
    Seb81 skrev 2018-09-28 16:12:02 följande:

    Hej tjejer!

    Idag har jag varit med om en mardröm som slutade i solsken... jag bar tungt i morse och det ska man ju inte göra, men jag gjorde det ändå. :/

    En halvtimme efter det reser hag mig upp & jag känner hur et rinner i trosan... som mens inte Lutinus... inne på en affär dessutom, jag blev livrädd & stoppade ner handen fort för att se & där var det färskt blod & jag känner att det kommer en bildklump. Rusar ut i bilen, ringer gyn & får en tid....

    var helt stenhård och raderar allt som har med barn att göra i gruppen, planerar inför nästa ivf och känner mig helt tom.

    Väl inne sätter jag mig i väntrummet, helt förstörd med maskara i hela ansiktet. Ja visst, då kommer en vän in till mig & hur glad som helst... tiden går och de går såklart över tiden med 20 min innan jag får komma in.

    Fick berätta för läkaren att jag blött igenom ett trosskydd men det har bara kommit en klump. In på ultraljud och det tar en stund....... han vrider skärmen åt mitt håll. Då ser jag själv att det är något litet med något som rör sig fort... fattar direkt att det är hjärtat jag ser och bryter totalt ihop... hulkar. Sen veodef han ännu mer åt oss och visar den lilla myran på 5 millimeter med ett tickade hjärta. Vi tror inte våra ögon och vi bara stor bölar båda två . Läkaren säger, detta ser jätte bra ut och du följer veckan 5+5 så allt ser helt normalt ut.

    Jag blöder fortfarande men inga klumpar och ingen smärta. Jag är chockad men samtidigt så glad, men även rädd att detta kan vara en början på mf... det kan man aldrig veta.

    Men som sagt... jag blödde så här med min ena son i v 7.

    Nu får inte myran skrämma oss igen, fy fan. Värsta jag varit med om.

    Kram på er!


    Oj.. Kan inte sätta mig in i hur din dag måste ha varit, fy vad otäckt och verkligen det sista man vill uppleva! En riktig berg-och-dalbana..

    Säger som tidigare skribent, att det är glädjande besked att den lille är kvar och verkar må bra. Nu ska det fortsätta så, hoppas ni får en lugn helg och blödningarna avtar! Kram!
  • Kallamakka
    BaKu skrev 2018-09-29 15:08:56 följande:

    Det är fantastiskt hur mycket de kan göra idag. Vi behövde inte göra biopsi för fanns lite spermier att använda, men andra gången sa de att de fick leta länge för att hitta till alla äggen.

    Jag mår ganska bra. Mådde illa till ungefär v 14 och sen minskade det. Dock haft foglossning länge, men med mitt bälte och en man som servar så går det bra. Dock börjar det bli tungt och jag har börjat må illa igen. Inte som i början, men har varit flera kvällar det kommer över en. Känns som jag blir mer och mer känslig för ansträngning och att slarva med maten. Är tröttare igen nu också. Men nu ska jag jobba två månader till och sen ska jag gå hemma i drygt en månad om bebisen kommer som planerat. Ska bli så skönt!

    Minns inte hur mycket, men det är en hel del det minskar. Men som jag förstått det så minskar risken redan när man sett hjärtat på VUL. Sen finns det ju självklart aldrig garantier, men man får se varje steg som en seger. Nu är jag i stadiet där varje vecka gör ju att barnet får större och större chanser att klara sig utan komplikationer om det skulle välja att komma ut för tidigt. Men det går galet fort nu. Idag har vi 99 dagar kvar till BF. Vi är alltså nere på tvåsiffrigt och mannen börjar bli stressad över allt som ska hinnas med innan. Själv är jag ganska lugn. Det löser sig ju alltid :)


    Då får vi hoppas att illamåendet håller sig borta, eller i alla fall inte blir värre. Skönt att du har sånt bra stöd, det är i sånna här tillfällen man ska få bli servad ordentligt! :)

    Tror att vi tänker lika där, för mig är första etappen att klara vecka 12. Sen är det nästa steg osv, känns som om tiden går snabbare då. Jag har bestämt mig för att inte noja kring det jag känner eller inte känner i kroppen, och istället vara glad över att vara symptom fri såhär i början. (inte alla som har den turen)

    Och waow 99 dagar kvar till bf! Känner mig fjuttig med mina 217 hahaha :) hoppas sista tiden blir hyfsat okej, blir nog skönt å bara ta det lugnt, du ska inte behöva stå ut så länge till allafall, och tänk så verkligt att det är så nära nu! Waow packa BB väska å allt sånt, kul kul! :) (om det känns tungt, kan du jämföra med mig å min långa väntan jag har kvar haha).

    Men i vilken vecka är det dom säger att barnet är så pass färdigutvecklad att det "säkert" skulle överleva?
  • Kallamakka
    BaKu skrev 2018-09-29 22:16:33 följande:

    Haha! Nä än så länge känns det okej. Du kommer vara här på nolltid. När man börjar våga ordna med saker går det fort! Nu är barnrummet fyllt med saker och kläder. Vagnen står så fint monterad och man längtar enormt efter att få använda allt. Vi har börjat prata lite namn och det känns så konstigt att plötsligt våga allt detta.

    De kan överleva från vecka 22-23, men med stor risk för skador. Av de som föds innan vecka 29 överlever cirka 70-80%. Mellan vecka 29 och 32 är det cirka 90 % och mellan 33 och 37 är det 99%. Därefter räknas de ju inte som prematura. Så nästa steg för mig blir nu vecka 29 :)


    Gud så härligt! Längtar tills man får börja skylta med att det, ska bo en liten här hemma jag med! :D

    Okej, vecka 29 och så stor överlevnad är ju ändå mycket tycker jag! Vilka kämpar det måste komma ut som klarar sig så tidigt, men nu ska ju din stanna till minst 37(det kändes som en bra siffra) ;)
  • Kallamakka
    Inalina skrev 2018-10-01 15:39:11 följande:

     

    du måste väl vara i v 12 snart? man tycker ju tiden går så fort för andra men sjukt långsamt för en själv... 


    Haha! Jo om två veckor! :)

    Nu kommer säkert tiden upplevas som snabbare, då en del av oron är borta. Så blev det för mig, helt plötsligt kunde man göra annat än fundera. Mycket skönt att leva mellan varven! :)
Svar på tråden Vi som blivit gravida efter IVF