Diversifierat skrev 2018-11-07 23:47:59 följande:
Till att börja med så har jag inte varit otrogen, och det som hände i mitt fall som gränsade till otrohet fick också min sambo veta genom att jag själv berättade.
För det andra så har jag aldrig haft några synpunkter på hur vännerna till TS man bör agera om de skulle få reda på en otrohet. Förmodligen lär de berätta för mannen eftersom de känner sig moraliskt skyldiga att göra det, i egenskap av vän. Det jag hade synpunkter på var att den bedragna frugan skulle ?skvallra? för den bedragne mannen i det andra förhållandet. Ett sådant beteende är bara småaktigt och helt omotiverat. Varför börja härja i nån annans förhållande för att ENS EGET förhållande brakat samman pga ENS EGEN partner. Jag skulle hålla alla mina tummar för att det åtminstone stannar vid ett trasigt förhållande istället för två. Och jag skulle VERKLIGEN inte vilja vara med att bidra till ett drama som jag inte har något med att göra alls.
Sämre dager eller inte - i mitt fall blev resultatet att jag inte kunde välja eller hantera situationen och på olika sätt såg till att relationerna med båda personerna gick förlorade, jag tänkte vid ett avgörande skede att ?det här fixad jag inte, jag får offra mig själv för jag kan inte klara av att offra eller tillgodose någon av de två alternativen?. Alla tre i dramat har såklart tagit skada men jag är den som fick ta störst konsekvenser både rent praktiskt och känslomässigt/ensamhetsmässigt. Med det sagt så kan jag också framhålla att jag på intet sätt är nöjd med min dysfunktionella hantering av situationen, men till slut såg jag inget annat alternativ än att hoppa rakt ut i tomma intet i ett försök att få lite andrum.
Ett drama som du inte har att göra med alls tycker jag är en sanning med modifikation i ett sådant läge..Men jag förstår hur du tänker:)
Din berättelse låter onekligen väldigt ledsam och sorglig. Jag känner medkänsla för dig i din berättelse för jag vet också hur det är att ha gjort saker som man kunnat göra annorlunda... (Dock ej otrohet.)
Men tyvärr kan man inte vrida tillbaka tiden... Och livet är ju så, ibland är man inte kapabel till att tänka sunt, rätt och agera på ett sätt som blir bra för en i det långa loppet och det måste man förlåta sig själv för om man ska orka gå vidare! Jag vet inte hur du hade det med din sambo i ert förhållande men jag tänker mig att det var en stor förlust för dig och just att ingen fick bli lycklig ändå i slutändan när det kommer till kärleken:(
Det viktiga är vad man lär sig och hur man gör för att utvecklas och göra bättre val i framtiden. Och söka hjälp om det behövs.
En ganska stor skillnad mellan dig och TS är (än så länge) ändå att du hade samvete nog att inte vilja bedra din sambo och att du var lojal och modig nog att berätta om dina känslor för din sambo innan det går så långt som i TS fall.
Vissa dagar ångrar jag mitt val av partner som jag valde att gifta mig med och skaffa 3 barn med..men så länge kampen är mödan värd och hoppet finns kvar så kommer jag fortsätta kämpa, inte minst för mina barn som skulle få ett mycket sämre liv om vi går isär, vilket inte heller är aktuellt än på länge pga praktiska skäl... och att jag inte är där än.
Älskar min man, men rent känslomässigt och samvetsmässigt så skulle jag kunna kära ner mig i nån annan.. Lojaliteten från honom mot mig har inte varit den bästa direkt... MEN två fel gör inte ett rätt så jag kommer inte välja att föda en ev crusch på nån annan så länge jag väljer att fortsätta med min man, för det leder inte till något gott!! Och jag skulle också få sjukt dåligt samvete eftersom jag till viss del är så mycket mer medveten och känner mig själv väldigt bra, så det skulle va väldigt elakt om man agerar utifrån sådana känslor.
I framtiden hoppas jag på ett lyckligare och mer harmoniskt äktenskap ungefär som när vi haft våra bästa år hittills, fast med tillit inom alla plan! Med det är en lång och tung väg att gå.. Jättelång...!
Så jag får leva lite mer i nuet och suga åt mig så mycket jag bara kan av allt jag ändå har att glädjas åt. <3
