Hej! Jag har fått beviljat snitt (enligt bm men ej fått hem info?) som kommer att ske i slutet av feb alt början på mars. Så är ju inte direkt januari :) jag har också ett akutsnitt bakom mig.
Hur känner du dig för snittet? Lättad? Glad? Jag känner mig konstigt nog nervös av ngn anledning.
Hej, det går ju bra att följas åt trots det är lite mer än en månad mellan Jag är lättad och glad men också nervös och rädd... Det är ju en stor operation och den här gången kommer jag ju vara vaken. Men så skönt att slippa vaginal förlossning! Nu vet jag att hon är här om mindre än 5 veckor och slipper väntan på värkar (även om det har sin charm också).
Hur många barn har du och hur gamla är det/dom? Jag har två pojkar på 8,5 år och lite över 2 år. Den här gången blir det en flicka
Hej! Jag har planerat snitt i januari, preliminärt den 12:e men ska på kontroller i mellandagarna så då besäms det nog mer exakt datum.
Är supernervös, inte för själva snittet, har gjort ett innan och det gick jättebra, men lite stressad över att behöva lämna stora barnet (ett år) till barnvakt. Har inte haft barnvakt innan så jag kommer nog att noja rätt mycket över det. Man är ju lite hormonell också så allt känns ganska jobbigt.
Men man får tänka på det fina, snart är de små bebisarna här! :)
Har ni andra börjat känna av sammandragningar eller något annat tecken?
Har det pratats ngt om hur dom kommer att lägga snittet? Lägger man det i gamla snittet?
Hur har era tidigare snitt läkt? Mitt är långt ner och läkte fort och fint.
Läskigt med minskade fosterrörelser och misstanke om moderkaksavlossning. Fick du vara vaken under kejsarsnittet? Konstigt att du inte fått nån tid än men kanske för att det är tag kvar så dom har svårt att planera då.
När jag födde första sonen var förlossningen utdragen, jag var runt v 39+0 då. Jag fick även feber och hade en infektion i urinvägarna som jag inte visste om. Till slut blev det lite lätt akut och dom fick dra ut honom med sugklocka och med yttre press. Han var mkt medtagen när han kom ut och fick syrgas så jag fick liksom inte upp honom på bröstet direkt. Sedan gick det många år med missfall (totalt 4 st på 5 år ca) och ofrivillig barnlöshet mm innan vår andra son äntligen ville komma till oss. Där fick jag över tiden till v 41+6 och fick komma in för att kolla om jag läckte fostervatten vilket läkaren inte tyckte jag gjorde (men det gjorde jag ), jag fick komma på igångsättning ändå och innan jag fick första dosen gick vattnet. Jag öppnade mig snabbt men han gick inte att krysta ut. Han satt som sten. Tydligen låg han med ansiktet uppåt och efter en evighet med sugklocka fick dom avbryta för ett urakut kejsarsnitt där jag blev sövd. Det var verkligen en lättnad trots att det var läskigt och trist att jag inte fick träffa honom på typ 4 timmar.
Sedan visste vi inte riktigt om vi skulle ha fler barn, jag var sugen men inte min man så värst. Men så blev det ändå en till på nåt sätt Och jag kände redan efter andra barnet att jag ALDRIG ville gå igenom en vaginal förlossning igen. Så det sa jag till min bm på inskrivning men fick ändå vänta till v 25 innan hon skickade en remiss. I november fick jag träffa en läkare på specialist mvc som sa att han inte kommer neka mig kejsarsnitt men att han tyckte jag kunde prata med barnmorsketeamet om en plan. Den BM jag träffade var jätte trevlig och tyckte inte det var så mkt att snacka om så hon tyckte att kejsarsnitt var bäst för mig. I veckan nu så träffade jag en ny läkare som först försökte övertala mig till vaginal förlossning men jag sa bestämt nej och så var det inte mer med det. Fick en tid hemskickad dagen efter.
Jag har inte fått några dumma kommentarer om att kejsarsnitt inte är en riktigt förlossning, som tur är! Vet inte vad jag skulle svara då men inget trevligt iaf Så klart att det är en riktig förlossning.
Jag vet inte exakt vad som var anledningen, bor inte i Sverige och här är det väldigt vanligt att man gör kejsarsnitt. Läkaren tyckte först att jag kunde prova igångsättning eller snittas direkt och efter ctg-kurva och provtagningar rekommenderade hon snitt. Jag ifrågasatte inte utan var bara glad över att barnet skulle födas snart... Denna gång blir det snitt eftersom jag snittats nyligt och det då anses för riskabelt att prova vaginal förlossning.
Jag känner inte alls att jag blir snuvad på vaginal förlossning, tvärtom har jag fina minnen från mitt förra ks och när jag jämför med kompisar som fött vaginalt har många av dem jättejobbiga upplevelser. Man vet ju aldrig hur det ska bli, huvudsaken är ju att man får ett friskt barn.
Förstår mig inte alls på folk som säger att man inte fött barn "på riktigt" om man fött med ks. Tänker att de människorna har något slags behov av att trycka ner andra för att själva må bättre.
Förstår att det är jobbigt att inte ha fått det riktigt bekräftat än med kejsarsnitt. Håller också med om att det ska bli skönt att få mer kontroll på förlossningen. Känns som om vad som helst kan hända under en vaginal förlossningen. Jag hade kunnat föda vaginalt om jag fick en 100% garanti för att hon kommer ut utan komplikationer och utan sugklocka men det går ju inte och då vill jag hellre ta kejsarsnittssmärtan än både värkar och ev kejsarsnittssmärta. Sedan är det här garanterat vårat sista barn. Jag fyller 40 dagen efter BF och min man fyllde 40 i år så vi börjar ju bli lite gamla för fler barn. 3 barn är dessutom nästan lite ovanligt nuförtiden. Alla verkar stanna vid 2 Jag bor i Malmö fast är från norrland men bottnhär sedan slutet av 90-talet så jag är väl mer eller mindre en skåning nu
Du själv då? Hur gammal är du? Var bor du? Hur länge har du och din partner varit tillsammans?
Just det! Jag undrar också lite om det. Jag har för mig att jag läst om att man lägger snittet i det gamla snittet och liksom tar bort det gamla ärret men jag vet inte om det stämmer.
Mitt ärr är jättefint och syns knappt, så jag hoppas på att det blir så den här gången också. Samtidigt skulle det inte göra nåt om det blev fulare eller mer synligt. Jag känner mig lite stolt över mitt kejsarsnittärr eftersom det påminner mig om min yngsta son. Med äldsta sonen fick jag bara besvär i underlivet som jag dras med än så det är inget trevligt minne.
Jag har kanske haft tur, för är nog ingen som direkt ifrågasatt mina snitt. Däremot varit lite nyfikna och frågat varför.
Min sambo hade gärna velat vara med på en naturlig förlossning, så han har väl varit lite besviken.
Jag har varit extremt känslig på senaste tiden, gråter flera gånger om dagen. Idag grät jag tex när jag kom att tänka på en abort jag gjorde för några år sedan. Inget jag brukar tänka på i vanliga fall, och inte heller gråta över.
Vi ska fira jul med mycket släkt på sambons sida. Känns lite jobbigt, men men...
Nyår vet jag inte ännu, skulle helst vilja vara hemma och ta det lugnt bara. Får se om resten av familjen går med på det.
Nej det var inte min mamma som sa det, någon annan i tråden hade fått den kommentaren. Själv undviker jag att nämna att jag snittats (om jag inte får en direkt fråga) för det verkar vara ett så infekterat ämne. Många vänner och bekanta som har åsikter och synpunkter och jag är inte så intresserad av att höra deras argument för och emot... :)
Nu börjar det bli nedräkning på riktigt här hemma. Drömt massa bebisdrömmar på sistone och märkt att jag blivit sådär superkänslig som jag blev i slutet på förra graviditeten också... Ikväll ska vi packa bb-väskan så då blir det kanske ännu mer verkligt. Spännande!
Hur tänker ni andra kring jul och nyårsfirande? Vi skulle egentligen fira stort med släkten men känner mer och mer att jag inte kommer att orka så vi stannar nog hemma och tar en lugn jul bara vi i familjen och kanske svärmor.