Är gifta kollegan intresserad?

Ok, svårt om man inte har några vänner som ställer upp i alla väder och gör det självklart svårare att bryta upp om man inte vill känna sig ensam.

Hoppas du kan använda kollegan på rätt sätt och komma ur det jobbiga hemma

Ska du inte börja i den änden då, att du går och pratar med någon? Det är också ett råd som du fått flera gånger här i tråden. Nu skriver du igen att du borde, ?men det kommer nog inte att bli av?. Nej, du har rätt, det kommer inte bara att hända. Det är du som måste bestämma dig, du som måste göra det. Precis som allt annat som inte ?blir av? här i tråden.

Om du inte har vänner att anförtro dig åt, inte vill inleda något med kollegan (vilket du ju ändå vill) och inte ?kan? ta steget att skilja dig, vad återstår? Jo att få stöd från en professionell terapeut/psykolog som kan hjälpa dig att bringa ordning i känslorna och ta tag i ditt flyktbeteende. Börja där, tycker jag. Du skriver att du är stark och kan klara mycket på egen hand, men hur ska du kunna komma vidare om du inte förändrar något?

Håller med Kitty till 100%. Ta inte illa upp men - nej - Du är inte stark (på vilket sätt?) när du inte tar tag i nåt i ditt liv, utan skyller allt på omständigheter. Eftersom du inte klarar att ta några beslut - Ta ansvar och sök hjälp, DET är starkt.

Förstå mig rätt, jag känner verkligen med dig och är fylld av sympati. Jag skulle säkert ha kunnat vara precis i din sits om jag hade varit lite yngre och haft det värre i mitt äktenskap. Nu är jag bara nästan i samma sits, men jag låter det inte plåga mig lika hårt.

 

Precis som tidigare är mina råd: Gör vad du kan för att visa att du är intresserad så att du underlättar för honom om han vill ta initiativ, eftersom du själv inte törs. Låt det ta tid, lång tid. Gå och prata med någon som kan hjälpa dig att reda ut ditt allmänna känsloliv och ditt förhållande till dig själv. 

 

Om inget av det känns möjligt, försök att släppa alltihop. Läs igenom den här tråden från början till slut och se hur tydligt du faktiskt är kvar på ruta ett. Bli förbannad på karln som inte gjort något trots alla tillfällen han har haft, och låt det hjälpa dig att släppa taget. Konstatera att han får anstränga sig lite hårdare om han vill ha dig. Försök få lite andrum och bestäm dig för att inte analysera allting sönder och samman. Även om du inte kan släppa honom på riktigt, så bete dig som att du har gjort det. Och då menar jag inte att du ska bli sur och avståndstagande, utan bara vara ditt bästa jag utan att tänka så mycket på hans reaktioner. 

 

Lättare sagt än gjort - ja jag vet det. Men även om du inte kan göra alltihop så kan du göra något. Det handlar om att vara snäll mot dig själv också, för det tycker jag inte att du är. Klart att du ska kunna skriva av dig här på FL om det känns bättre. Jag vill absolut inte verka som en besserwisser som har alla svaren, men du måste nog prova att göra någonting annorlunda om vi ska orka fortsätta lyssna och kunna hjälpa. 

 

Kram från mig

Har nu pratat med mannen, igen. Sagt som det är att jag inte har några känslor kvar för honom och att jag vill bryta upp på riktigt. Han tjatar om att jag har lovat att älska honom hela livet och undrar hur kärleken bara kan försvinna. Han har föreslagit terapi och psykolog för oss men vill även att jag ska utredas för hormonella problem då han inte tycker mitt agerande är normalt (?!). Jag har gått med på allt men sagt att inget kommer förändra vad jag känner. Han har sårat mig och även om han bett om förlåtelse och visat att han blivit bättre finns känslorna inte där längre. Vi kom överens igår om att han skulle ta avstånd och jag sa att jag ville skicka in papperna omgående vilket han tyckte vi skulle vänta med tills jag blivit utredd. Det innebär att jag kommer skicka in papperna bakom hans rygg.

När vi pratade igår lovade han att inte vara på mig eller störa mig på något sätt men idag så dyker han upp på jobbet för att ?hämta? mig, helt utan förvarning. Och det var inte utanför potten utan han stod precis utanför mitt arbetsrum. Jag hade inte haft chansen att prata med kollegan på hela dagen och ville ha de sista minutrarna för att prata lite och då står min man helt plötsligt utanför. Jag var redan arg över hans motvilja till skilsmässan igår så jag var verkligen inte glad över att se honom där... som tur var hann kollegan inte se honom för jag rusade därifrån. Fy vad arg jag blev.

Idag berättade jag för en vän om skilsmässan. Imorgon hoppas jag att jag får chansen att prata med kollegan om det också.

Då är du på gång att få något gjort.

Det känns mest som det är din man som behöver nån att prata med.

Han borde känna till att det är ganska vanligt med skilsmässor nu för tiden men inget man gör för nöjes skull ändå.

Min man förstår inte hur jag bara har slutat älska honom när han gör allt för oss. Han vill inte att vi skiljer oss och pratar om hur hemskt det kommer bli för vårt barn. Han vägrar flytta ut men kan tänka sig sova i gästrummet, ändå frågade han igår om han fick sova i sängen med mig... så nu har jag börjat titta på andra lägenheter till mig. Han föreslog ju terapi och att jag kollar upp mina hormonnivåer som han tror är en orsak till att mina känslor för honom försvunnit. Imorgon ska jag kontakta vården för att se i vilken ände jag ska börja i. Har skrivit ut alla skilsmässopapper på nytt och kommer skriva på dem nu och posta imorgon. Mannen ville prata när han kom hem från jobbet ikväll så vi får väl se vad det resulterar i...

Han hittade papperna och rev sönder dem,

Jag hoppas att du själv hör hur sjukt det låter. Varför i hela världen ska du kontakta vården för att ta prover? Helt sinnessjukt!

Du får stå på dig ordentligt nu om du verkligen bestämt dig.

Han verkar livrädd att bli lämnad men du kan ju inte låta honom bestämma dina känslor.

Han hade väl fler vänner än du, du kanske känner nån av hans vänner tillräckligt bra för prata med och få hjälp med att få honom att förstå.

Hoppas du orkar fast det säkert kan bli riktigt jobbigt en tid om ni inte kan komma överens