• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (förälder)
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 10:17:37 följande:

    Min sambo är fullt medveten om hur jag känner för barnet i fråga och allt runtomkring det.


    Som vanligt är det lätt att skrika "LÄMNA!" när man inte är i situationen själv.


    Vi  skrev inget om att lämna!
    Jag skrev ta ut din ilska på din partner som inte tar hand om sitt barn utan lämpar över ansvaret på dig.
    Att äcklas av ett barn med funktionsnedsättning för att föräldern inte tar hand om det tycker jag är fruktansvärt!!!!!!!

    Lägg din ilska på din partner istället för ett barn med npf diagnos.
  • Wolfie13
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 10:17:37 följande:

    Min sambo är fullt medveten om hur jag känner för barnet i fråga och allt runtomkring det.


    Som vanligt är det lätt att skrika "LÄMNA!" när man inte är i situationen själv.


    Men du måste väl inse att du lägger skulden och ilskan på fel ställe?? Du skriver mängder om allt du fått göra, tagit hela ansvaret mm och hur hemskt det är för alla bonusmammor som inte har hjärtat på rätta stället. 

    ALLT det här hade ju i princip varit löst om BARNETS PAPPA istället gjort sitt.
    Då hade förmodligen inte heller dessa äckelkänslor varit så påtagliga och du hade inte producerat långa inlägg om allt som är jobbigt med bonus. 

  • Anonym (förstår)
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 10:14:05 följande:

    Då jag arbetade inom vården så valde jag att säga upp mig och söka något annat som kanske skulle vara mindre psykiskt påfrestande...så jag skulle orka med allt med hans barn o samtidigt såklart även mitt eget.


    Nu arbetar jag ca 75% som vikarie i butik.


    Min sambo behöver inte jobba så mkt som han gör. Vi har en god ekonomi men jag tror att han tycker det känns jobbigt med hans barn.


    Men ser du inte att du låter dig behandlas som en dörrmatta av honom? Ja, han tycker att det är jobbigt, men det är han som valt att skaffa barnet och därmed har ansvaret för det.
  • Anonym (Fröken)

    Klart man kan få äckelkänslor för det.

  • Anonym (m)

    Varför tar du hand om barnet?

  • Anonym (G)

    Har du också en funktionsnedsättning ts? Eftersom du inte fattar att det är din sambo du bör ta ut din ilska på? Kanske din sambo äcklas av dig och din funktionsnedsättning lika mycket som du äcklas av ett barn med påtagliga svårigheter? Låter i alla fall som att det vore mer normalt att äcklas av dig..

  • Anonym (.....)

    Sen en annan fråga, om du nu varit med bonus i tio år och äcklas av bonus, vem har barnet fått kärlek ifrån under den här tiden...? Kan inte en del av hans avsaknad av framsteg ha med att göra med att han inte heller är älskad någonstans
    Hans mamma har lämnat honom... Vem som helst hade kunnat bli "skadad" av det. Du vill inte vara nära honom skriver du, men närhet behöver man ju för att kunna bli en fungerande individ, speciellt som barn.

  • Anonym (Barn)
    Anonym (Samesame) skrev 2019-03-04 09:15:34 följande:

    Jag avskydde min sambos två rabiata snorungar i så stor utsträckning att hela min tillvaro blev olidlig. Jag hatar fortfarande det ena barnet pga han är en sån jävla bebis trots sina 5 år. Han åker vagn och kan inte prata. Dessutom har en ett bekräftelsebehov som är sjukt. Hans biologiska hippemorsa gör ingenting åt barnet heller, tex logoped som han behöver.

    Det andra större barnet har blivit bättre. Han är ingen plåga längre. Vi har rätt bra relation. Vet inte vad som hände riktigt, tror han växte och blev mer självständig och nu är han faktiskt ganska fin. Går på föräldramöten med honom och är involverad i hans liv för att jag VILL.


    Jag blir så ledsen när jag läser detta, du skriver att du hatar ett barn som Är 5 år, jag kan förstå att det blir tungt och jobbigt att ta hand om barn som i te är sitt eget och dessutom med speciella behov men att skriva att man hatar ett barn och kalla barnet för en jävla bebis. Ja man kan bli frustrerad och arg, det är inte alltid lätt att uppfostra barn men så som du skriver, jag hoppas verkligen att du inte gör illa barnet. Barnet kan väl inte rå för att hn inte kan prata, du säger att hn har ett bekräftelsebehov som är sjukt, alltså det som är sjukt är hur du reagerar på ett barn som är hjälplöst och som förmodligen behöver mycket hjälp.
  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    Anonym (m) skrev 2019-03-04 10:40:27 följande:

    Varför tar du hand om barnet?


    För att det är ett barn som inte valt att födas i den här världen. Som inte har tillförlitliga föräldrar som tillgodoser dess behov.
  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Tack för tipsen om att kontakta LSS för stöd.


    Will do that!!

Svar på tråden Äcklas av min bonus