• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (Förälder bio/bonus)

    Som förälder till ett NPF-barn vet jag ärligt talat inte om jag hade mäktat med att vara bonusförälder till samt ta så mycket ansvar för barnet som du verkar ha för ditt bonusbarn. Lever själv i en bonusfamilj (både han och jag har barn sedan innan) och jag skulle aldrig lägga mina barn på killens ansvar. Han har varit ensam hemma med mina barn en enda gång och det var i en akut situation när jag behövde åka och avliva min sjuka hund. I övrigt tar vi ansvar för våra egna barn och umgås med varandras barn endast på eget initiativ och det fungerar utmärkt.

    Däremot känner jag att du borde rikta dina känslor till barnets förälder som inte vill a sitt ansvar och lämnar barnet till dig. Mitt ex gjorde samma sak mot mig med sitt barn (som har svår ADHD) och det slutade med att jag lämnade honom. Inte enbart pga att ansvaret för barnet lades på mig men det var en bidragande faktor.

    Din sambos barn är inte och ska inte vara ditt ansvar.

  • Djurvän03

    Nu har jag läst några av folka inlägg här..om ni nu avskyr ungen så mycket, eller bonusbarn öht, VARFÖR dejtar ni då människor som har barn? Barnet har mer rätt till sin förälder än vad ni har. Antingen accepterar man att barnet är som det är, att en separation kan vara väldigt jobbig för ett barn. Eller så dejtar ni någon utan barn. Svårare än så är det inte! Sluta vara elaka mot barnen som inte har något val!

  • Anonym (Fröken)

    Behöver man vara elak? Vad kan tycker och vad man gör är två vitt skilda saker. När man träffar någon vet man ju inte vilka barnen är eller hur?

  • Anonym (...)

    Jag har ett sånt barn du beskriver som är riktigt jobbigt. Alltså pappan ska ta barnet hela tiden och kan inte jobba mycket. Vill du så ta barnet en del så han kan jobba men enbart om du vill. Han får gå ner i tid/vabba/etc det som krävs. Allt du gör är om du själv vill. Enbart.

    Sedan skulle jag aldrig vilja ha en relation med någon som såg mitt barn som du ser denna bonus men det vill ju denna pappa. Då får han ta det negativa som följer med det - dvs inte lägga något ansvar på dig.

    Det är dessutom synd om barnet om någon som äcklas av det ska ta hand om det. Låt pappan ta allt. Klarar han inte det så ansök efter avlösare i hemmet av kommunen. Du ska inte ta detta om det inte känns bra!

  • Anonym (L)
    Djurvän03 skrev 2019-03-04 12:57:17 följande:

    Nu har jag läst några av folka inlägg här..om ni nu avskyr ungen så mycket, eller bonusbarn öht, VARFÖR dejtar ni då människor som har barn? Barnet har mer rätt till sin förälder än vad ni har. Antingen accepterar man att barnet är som det är, att en separation kan vara väldigt jobbig för ett barn. Eller så dejtar ni någon utan barn. Svårare än så är det inte! Sluta vara elaka mot barnen som inte har något val!


    Du har missat att pappan inte tar hand om barnet i den utsträckning som han borde. Det har landat på "kärringen" att göra. Naturligtvis kan det enbart bli en ond cirkel av det här. Om hon får hjälp och slutar dras med allt det ansvar hon tar idag så är jag säker på att hennes känslor för pojken kommer att mjukna, men inte så länge han välbefinnande hänger på henne. Föräldrarna har ansvar för barnet och den du kallar för kärring behöver sakta men säkert delegera ansvaret där det hör hemma. Den du kallar för kärring behöver kunna luta sig tillbaka i att pappan tar det fulla känslomässiga ansvar som pojken förtjänar. Jag tror inte det är så lätt att lämna så länge inte någon är beredd att ta över ansvaret för pojken helt och fullt. Målet bör vara att pappan tar sin del helt och fullt. Då är jag tämligen säker på att äckelkänslorna kommer att försvinna med tiden.
  • Anonym (förälder)
    Anonym (Fröken) skrev 2019-03-04 13:09:38 följande:

    Behöver man vara elak? Vad kan tycker och vad man gör är två vitt skilda saker. När man träffar någon vet man ju inte vilka barnen är eller hur?


    Nej det är inte elakt att inte tycka om sina bonusar men ts skriver att hon äcklas av ett barn med funktionshinder, som inte är bråkigt men inte klarar hygien mm som har en mentalt låg ålder som hon skriver.
    Blir man äcklad av ett barn med funktionshinder för att man får ta allt ansvar ska hon väl bli arg på sin sambo och inte på det funktionshindrade barnet.
    Det är ju hennes sambo som lägger allt ansvar på henne när det är hans barn och hans ansvar.
    Barnet mår inte bra, ts mår inte bra men sambon tar inte sitt ansvar.
    Hon riktar ilska åt fel håll.
  • Anonym (Fröken)
    Anonym (förälder) skrev 2019-03-04 13:34:31 följande:

    Nej det är inte elakt att inte tycka om sina bonusar men ts skriver att hon äcklas av ett barn med funktionshinder, som inte är bråkigt men inte klarar hygien mm som har en mentalt låg ålder som hon skriver.

    Blir man äcklad av ett barn med funktionshinder för att man får ta allt ansvar ska hon väl bli arg på sin sambo och inte på det funktionshindrade barnet.

    Det är ju hennes sambo som lägger allt ansvar på henne när det är hans barn och hans ansvar.

    Barnet mår inte bra, ts mår inte bra men sambon tar inte sitt ansvar.

    Hon riktar ilska åt fel håll.


    Det är ju det jag skriver i ett tidigare inlägg.
  • Anonym (?!)

    Absolut att du inte är vårdnadshavare och har skyldigheter men sättet du skriver på och nedvärderar ett barn med funktionshinder är fan inget annat vidrigt. Tydligen verkar noll ambition finnas för att hjälpa barnet i rätt riktning och söka de resurser och vård som finns.

  • Anonym (F)

    Jag tycker synd om dig TS för jag tror att du är utmattad.

    Förstår faktiskt inte varför folk provoceras så mycket av det du skriver, handlar mer om frustration än om hat mot barnet.

    Dom man skulle gå på i detta fall är de två som satte detta barn till världen. Var i helvete är den flate farsan och den bortblåsta morsan någonstans?

  • Anonym (m)
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 11:28:06 följande:

    Mamman har gett upp barnet. Hon klarar inte av honom. Vi är överens om att han måste bo på ett o samma ställe hela tiden o hon klarar inte o ha honom 100% med umgängesrätt med pappan.


    Hon inser själv att hon inte kan ta hand om sitt barn och utnyttjar situationen vi har nu till att "leva livet" med fester och resor.


    Inte helt lätt att förstå resonemanget.
    "det bästa för barnet är om den bor på samma ställe"
    Det har lett till att mamman klarar honom inte på 100% och inte  pappan heller så han lämpar över det på sambon. Sambon orkar inte heller. Det finns risk att sambon inte heller orkar. Men det du beskriver låter det rimligt att ingen orkar ungen 100%.
    Ni har alltså skapat en situation där snart ingen orkar med honom. Det kan väl inte vara bra för barnet?
    Varför kan föräldrarna inte dela på ansvaret? Då får de återhämtning mellan varven. Det är väl bättre än att alla blir utbrända och ingen orkar med honom?
    Om jag var du skulle jag flytta till egen bostad och lämna tillbaka ansvaret till pojkens föräldrar.
Svar på tråden Äcklas av min bonus