• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    Pope Joan II skrev 2019-03-04 09:28:07 följande:
    Men "uppfattas som efterbliven"? Med de enorma svårigheter som du beskriver - hur har han kunnat gå i vanlig skola i alla år? Har han ens en resursperson i skolan?

    Ingen resurs... klarar kraven i skolan men har svårigheter med sociala kontakter och lek med andra barn. Leker hellre med betydligt yngre barn som då är på en jämnare nivå mentalt.

  • Anonym (inte ditt ansvar)

    Låter helt ohållbart. Mamman har gett upp, pappan flyr och lämpar över hela böran på dig.

    Först: vill du verkligen leva med den mannen? Han verkar ju vara en smitare av episka mått.

    Allt det du gör, orosanmälningar, kontakt med skolan, kommunen, vården - allt sånt är ju pappans uppgift egentligen. Det är hans barn. Om han nu jobbar så mycket så får han helt enkelt jobba mindre, kanske byta jobb, för han har faktiskt ett förståndshandikappat barn som tar massor av tid i anspråk, och då kan man helt enkelt inte jobba heltid. Så får alla andra föräldrar till funktionshindrade barn göra, så den lösningen får duga åt honom också. Det enda du kan göra här är att ta ett större ansvar för ekonomin, jobba mer, byt jobb eller skaffa ett extrajobb för att täcka upp bortfallet när han går ner i tid.

    Och omplacering av pojken låter väl som det bästa här, han har två föräldrar som skiter i honom, en slutkörd styvmamma som vänt ut och in på sig själv i TIO ÅR (!) för pojkens skull men ändå äcklas av honom och benämner honom ?det?

    Fosterfamilj blir nog inte lätt att hitta, och det låter ju som att hans hjälpbehov är större än så. Finns det inga institutioner / särskilda boenden längre? Där han kan få bo bestående utan att skyfflas runt mellan fosterfamiljer, avlastningsfamiljer, korttids etc? Osvsett så är det inte du som ska ta reda på detta, utan din man. Återigen, det är hans unge. Du har gjort mer än tillräckligt.

  • Anonym (L)
    Fjäril kär skrev 2019-03-04 09:08:26 följande:

    Ta kontakt med LSS och be om hjälp via habilitering. Finns massor av både hjälpmedel i hemmet för barnet och er vuxna, en massa kurser att gå samt möjlighet till avlastning på olika sätt. Rekommenderar er att gå på deras egna familjerådgivning.

    Att Soc inte agerar beror nog mest på att du bor där och ändå tillgodoser barnets basic behov.


    Får hon ens ha kontakt med dom kring ett barn som inte är hennes? Jag tycker jag har läst om så många bonusmammor som ser vad barnet behöver men är bakbundna till föräldrarnas oförmåga att ta de kontakter som behövs.

    Jag hade nog ringt och om jag fått nej så hade jag ställt ultimatum på pappan för om den här hjälpen finns att få så måste de ha den.
  • Pope Joan II
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 09:31:25 följande:

    Ingen resurs... klarar kraven i skolan men har svårigheter med sociala kontakter och lek med andra barn. Leker hellre med betydligt yngre barn som då är på en jämnare nivå mentalt.


    Ja, det talar ju verkligen inte för att han skulle vara efterbliven. Då ligger det genast närmare tillhands att tänka sig att han har en omognad som härrör sig från funktionsnedsättningen men som förstås också påverkas starkt negativt av inkompetenta föräldrar och en styvförälder som känner sig äcklad av honom. 

    Den sortens livssituation och villkor leder naturligtvis inte till en gynnsam utveckling hos någon. 
  • Pope Joan II
    Anonym (inte ditt ansvar) skrev 2019-03-04 09:31:33 följande:

    Låter helt ohållbart. Mamman har gett upp, pappan flyr och lämpar över hela böran på dig.

    Först: vill du verkligen leva med den mannen? Han verkar ju vara en smitare av episka mått.

    Allt det du gör, orosanmälningar, kontakt med skolan, kommunen, vården - allt sånt är ju pappans uppgift egentligen. Det är hans barn. Om han nu jobbar så mycket så får han helt enkelt jobba mindre, kanske byta jobb, för han har faktiskt ett förståndshandikappat barn som tar massor av tid i anspråk, och då kan man helt enkelt inte jobba heltid. Så får alla andra föräldrar till funktionshindrade barn göra, så den lösningen får duga åt honom också. Det enda du kan göra här är att ta ett större ansvar för ekonomin, jobba mer, byt jobb eller skaffa ett extrajobb för att täcka upp bortfallet när han går ner i tid.

    Och omplacering av pojken låter väl som det bästa här, han har två föräldrar som skiter i honom, en slutkörd styvmamma som vänt ut och in på sig själv i TIO ÅR (!) för pojkens skull men ändå äcklas av honom och benämner honom ?det?

    Fosterfamilj blir nog inte lätt att hitta, och det låter ju som att hans hjälpbehov är större än så. Finns det inga institutioner / särskilda boenden längre? Där han kan få bo bestående utan att skyfflas runt mellan fosterfamiljer, avlastningsfamiljer, korttids etc? Osvsett så är det inte du som ska ta reda på detta, utan din man. Återigen, det är hans unge. Du har gjort mer än tillräckligt.


    Det rör sig uppenbarligen inte om ett förståndshandikappat barn.
  • Anonym (inte ditt ansvar)
    Anonym (Samesame) skrev 2019-03-04 09:15:34 följande:

    Jag avskydde min sambos två rabiata snorungar i så stor utsträckning att hela min tillvaro blev olidlig. Jag hatar fortfarande det ena barnet pga han är en sån jävla bebis trots sina 5 år. Han åker vagn och kan inte prata. Dessutom har en ett bekräftelsebehov som är sjukt. Hans biologiska hippemorsa gör ingenting åt barnet heller, tex logoped som han behöver.


    Varför kontaktar inte din man logopeden då?
  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    Pope Joan II skrev 2019-03-04 09:36:49 följande:
    Ja, det talar ju verkligen inte för att han skulle vara efterbliven. Då ligger det genast närmare tillhands att tänka sig att han har en omognad som härrör sig från funktionsnedsättningen men som förstås också påverkas starkt negativt av inkompetenta föräldrar och en styvförälder som känner sig äcklad av honom. 

    Den sortens livssituation och villkor leder naturligtvis inte till en gynnsam utveckling hos någon. 
    Det är därför jag söker hjälp med ev tips på kurser mm här...från andra i en liknande situation o som fått hjälp :) 

    Att jag äcklas av honom betyder inte att jag inte bryr mig om honom. Jag behöver hjälp med hur jag ska bemöta hans Funktionsnedsättning och få en hållbar situation hemma.
  • tankfull
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 09:23:20 följande:

    Det kanske ser spretigt ut men allt hänger ihop.


    Hans funktionsnedsättning gör att han inte kan se efter sin egen hygien, uppfattas efterbliven och INGEN verkar vilja ta ansvar för det här barnet så det har lämpats av på mig. Som inte heller vill ha med det o göra men någon måste ju se till dess basala behov.


    Om jag inte brydde mig skulle jag inte ha stannat kvar. Ibland är det här barnet den enda anledningen till att jag stannar i relationen. För jag är rädd för vad som händer med honom om jag försvinner. Då kommer han bo med sin andra förälder igen och allt jobb vi lagt ner på sovrutiner, mardrömmar/nattskräck som nu är helt borta, kosthållning, aktiviteter är förgäves. För det är bara jag som upprätthåller de rutiner vi har...som han behöver.


    Om jag vore som du så skulle jag faktiskt ha brutit upp och flyttat, eventuellt blivit särbo med pappan. Det är ditt liv, är det så här du vill leva det? Om fem år, om tio år, om tjugo år? När är det dags att bryta den onda cirkeln?

    Du innebär säkert en trygghet för barnet genom rutiner, men samtidigt känner barnet alldeles säkert att du avskyr det och om du bryr dig på riktigt så inser du att det inte är bra för någon att växa upp med avsky för den egna personen. Barnet borde ha en stödperson som inte lever med hen hela tiden och därför orkar vara mer positiv.
  • Anonym (Fröken)

    Kan ni inte skaffa familjehem som kan avlasta då och då? Och det är styvbarnets mor som skall och bör engagera sig i första hand. Bara för att ni bor ihop skall du ta allt ansvar? Inte rimligt alls faktiskt.

    Stå på dig och våga sök hjälp. Du kommer bli utbränd. Du måste sätta dig själv först.

    Kram

  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    tankfull skrev 2019-03-04 09:42:28 följande:
    Om jag vore som du så skulle jag faktiskt ha brutit upp och flyttat, eventuellt blivit särbo med pappan. Det är ditt liv, är det så här du vill leva det? Om fem år, om tio år, om tjugo år? När är det dags att bryta den onda cirkeln?

    Du innebär säkert en trygghet för barnet genom rutiner, men samtidigt känner barnet alldeles säkert att du avskyr det och om du bryr dig på riktigt så inser du att det inte är bra för någon att växa upp med avsky för den egna personen. Barnet borde ha en stödperson som inte lever med hen hela tiden och därför orkar vara mer positiv.

    Det vet 100% att jag inte tycker om att vara fysiskt nära det o frågar ofta varför det inte får ligga / sitta bredvid o då nära mig i soffan tex...
    Jag säger såklart inte till det att jag tycker det är äckligt eller något annat dumt heller för den delen.


    Jag försöker lyfta o bekräfta barnet på annat sätt.

    En extern stödperson skulle nog vara guld för det.

Svar på tråden Äcklas av min bonus