• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (inte ditt ansvar)
    Pope Joan II skrev 2019-03-04 09:39:25 följande:

    Det rör sig uppenbarligen inte om ett förståndshandikappat barn.


    Jo. Han kan inte torka sig efter toabesök när han är nästan 12 år, han är lågbegåvad - tycker du att det låter normalbegåvat? Han har dessutom medicin för ADHD så då måste han någon gång ha fått den diagnosen.

    (Ja, ja, jag vet att ADHD inte är samma sak som intellektuell funktionsnedsättning, men i det här fallet blir det bara en fråga om akademiskt hårklyveri, eftersom problematiken är densamma. Väldigt många med npf är dessutom lågbegåvade. Att man klarar skolan säger inte nödvändigtvis så mycket, eftersom många lärare sänker kraven tills eleven med jättestor hjälp klarar det, för att slippa dra igång allt extraarbete med specialpedagog, resurs, kontakt med föräldrar etc)

    Undrar för övrigt om det var TS som drog igång ADHD-utredningen också, eller om de värdelösa föräldrarna fortfarande hade spår av engagemang kvar då?
  • Fjäril kär
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 09:40:44 följande:

    Det är därför jag söker hjälp med ev tips på kurser mm här...från andra i en liknande situation o som fått hjälp :) 

    Att jag äcklas av honom betyder inte att jag inte bryr mig om honom. Jag behöver hjälp med hur jag ska bemöta hans Funktionsnedsättning och få en hållbar situation hemma.


    Som jag sa högre upp, ta kontakt med Habiliteringen/LSS. Det finns massor av hjälp i form av kurser för anhöriga, diverse hjälpmedel , kuratorsamtal , familjeterapi, avlastning etc
  • Pope Joan II
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 09:40:44 följande:
    Det är därför jag söker hjälp med ev tips på kurser mm här...från andra i en liknande situation o som fått hjälp :) 

    Att jag äcklas av honom betyder inte att jag inte bryr mig om honom. Jag behöver hjälp med hur jag ska bemöta hans Funktionsnedsättning och få en hållbar situation hemma.
    Du går ju redan och pratar med en kontakt du har på familjeenheten, vad jag förstod? De borde väl redan ha föreslagit hjälp- och stödinsatser, inte minst i form av grundläggande kunskaper både npf och om strategier?

    Det är väl klart att du kan gå kurser men jag har svårt att se att det skulle vara lösningen på detta. Det hade väl varit väldigt mycket bättre om hans pappa gått kurser än att du gör det - du vill ju inte ha och ta så mycket ansvar över barnet som du i den här tråden menar att du gör?

    Här skriver du något annat än vad du senare och även i inlägget jag nu besvarar påstår:

    "Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det."

    Om det du ger uttryck för i tråden är med sanningen överensstämmande så är mitt råd att du ska vara mycket tydlig och verkligen inte hålla tillbaka det du känner när du dryftar saken med din samtalskontakt. Berätta utförligt om dina "avsmakliga känslor" och ge inte efter för frestelsen att framstå som att du är den som allt hänger på och som att du på minsta sätt är villig att ta på dig den rollen. 

    Jag tycker att det verkar vara en del i dilemmat - du avskyr situationen, äcklas av barnet men gillar kanske på något sätt att vara den som är "bäst" i den här tragiken. Men med tanke på vad "bäst" innebär för det här barnet så är det i det närmaste en katastrof och det tycker jag att du ska låta sociala myndigheter får upp ögonen för så att de tvingas vidta åtgärder. 
  • Anonym (förstår)

    Suck, ännu en tråd om föräldrar som lämpar över sina barn på styvföräldern. Säg ifrån till mannen att det är dags för honom att ta ansvar för sitt barn. Fungerar inte det tycker jag att du ska flytta ifrån honom.

  • Anonym (L)
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 09:29:03 följande:

    Jag förstår verkligen inte hur man kan orka med att leva såhär långsiktigt?

    Finns det kurser mm som man kan gå? Kan man få stöd via någon NPF-instans?

    Jag vill ju inte överge min man o vår relation...o inte heller hans barn.


    Jag kan inget om den här problematiken, tyvärr. Jag vet bara hur fel det är att förvänta sig att partnern ska göra mer än föräldern.

    Jag skulle nog ta Fjäril kärs råd och kontakta LSS. Om jag som icke-förälder inte kan söka hjälp för barnet så hade jag ändå mjölkat dom på så mycket information som mäjligt och sen satt information, telefonnummer, telefontider i händerna på min man.

    Det är ju helt sjukt att du har sagt upp dig från ditt jobb för att hinna ta hand om hans barn medan han försvarar sin frånvaro med att han ska upprätthålla ekonomin.

    Ser han inte sitt eget barn? Du ser men orkar inte med honom, vilka känslor har pappan för sitt barn?
  • Anonym (förälder)

    Nu börjar jag bli fruktansvärt trött på dessa trådar där vuxna människor öser sitt missnöje och hatkänslor mot sin styv/bonusbarn.

     När man läser vidare så är det alltid pga att partner lämpar över ansvaret på styv/bonusföräldern.

    Men ta ut ilskan på er partner som inte tar hand om sitt barn!!!!!!
    Jag förstår när en styvförälder kommer in i en familj och tonårsbarn uppför sig illa, då är det tonårsbarnet man kan rikta ilskan mot men om det gäller småbarn så är det ju föräldern och inte barnet som gör fel och föräldern ska ta hand om sitt barn och inte lämpa över det på nya partnern så styvföräldern börjar hata sitt styv/bonusbarn.

    I ditt fall har tom styv/bonusbarnet en diagnos, en funktionsnedsättning, en hjärnfunktionsnedsättning och du skriver att du äcklas av det.
    Jag blir mörkrädd när jag hör hur man äcklas av ett handikapp.
    Det är klart att det är jättejobbigt, det fattar man ju och du ska förstås inte behöva ta ansvar för det det är din partner dvs föräldern ansvar!!!!!!!!

    Barnet skulle kunna sitta i rullstol och ni bo i hus med trappor och det vore jobbigt. Nu är det värre pga npf diagnos, det förstår man så väl men det är fortfarande en funktionsnedsättning som barnet inte bett att få.
    Att äcklas av någon som själv förmodligen inte mår bra av sin diagnos är ju fruktansvärt.

    Men ta ut din ilska på din partner som inte gör tillräckligt eftersom du äcklas av hans barn. 
    Ta ut ilskan på din partner som inte tar sitt ansvar och lämpar över mycket på dig istället för en person med funktionsnedsättning.

    Äcklas då av din oansvariga partner istället.

  • Pope Joan II
    Anonym (inte ditt ansvar) skrev 2019-03-04 09:49:29 följande:
    Jo. Han kan inte torka sig efter toabesök när han är nästan 12 år, han är lågbegåvad - tycker du att det låter normalbegåvat? Han har dessutom medicin för ADHD så då måste han någon gång ha fått den diagnosen.

    (Ja, ja, jag vet att ADHD inte är samma sak som intellektuell funktionsnedsättning, men i det här fallet blir det bara en fråga om akademiskt hårklyveri, eftersom problematiken är densamma. Väldigt många med npf är dessutom lågbegåvade. Att man klarar skolan säger inte nödvändigtvis så mycket, eftersom många lärare sänker kraven tills eleven med jättestor hjälp klarar det, för att slippa dra igång allt extraarbete med specialpedagog, resurs, kontakt med föräldrar etc)

    Undrar för övrigt om det var TS som drog igång ADHD-utredningen också, eller om de värdelösa föräldrarna fortfarande hade spår av engagemang kvar då?
    Det låter förstås inte normalt men behöver, och har högst troligt inte heller med att han skulle vara efterbliven att göra. Det du hävdar angående skolan håller jag för osannolikt med tanke på hur ts framställt magnituden på problemen. 
  • Wolfie13
    Anonym (förälder) skrev 2019-03-04 10:04:43 följande:

    Nu börjar jag bli fruktansvärt trött på dessa trådar där vuxna människor öser sitt missnöje och hatkänslor mot sin styv/bonusbarn.

     När man läser vidare så är det alltid pga att partner lämpar över ansvaret på styv/bonusföräldern.

    Men ta ut ilskan på er partner som inte tar hand om sitt barn!!!!!!
    Jag förstår när en styvförälder kommer in i en familj och tonårsbarn uppför sig illa, då är det tonårsbarnet man kan rikta ilskan mot men om det gäller småbarn så är det ju föräldern och inte barnet som gör fel och föräldern ska ta hand om sitt barn och inte lämpa över det på nya partnern så styvföräldern börjar hata sitt styv/bonusbarn.

    I ditt fall har tom styv/bonusbarnet en diagnos, en funktionsnedsättning, en hjärnfunktionsnedsättning och du skriver att du äcklas av det.
    Jag blir mörkrädd när jag hör hur man äcklas av ett handikapp.
    Det är klart att det är jättejobbigt, det fattar man ju och du ska förstås inte behöva ta ansvar för det det är din partner dvs föräldern ansvar!!!!!!!!

    Barnet skulle kunna sitta i rullstol och ni bo i hus med trappor och det vore jobbigt. Nu är det värre pga npf diagnos, det förstår man så väl men det är fortfarande en funktionsnedsättning som barnet inte bett att få.
    Att äcklas av någon som själv förmodligen inte mår bra av sin diagnos är ju fruktansvärt.

    Men ta ut din ilska på din partner som inte gör tillräckligt eftersom du äcklas av hans barn. 
    Ta ut ilskan på din partner som inte tar sitt ansvar och lämpar över mycket på dig istället för en person med funktionsnedsättning.

    Äcklas då av din oansvariga partner istället.


    + 1000
    Så många trådar som denna och allt bottnar ner i samma sak; styvmammor som aldrig vill säga nåt ont om de sk "perfekta papporna till sina egna barn" - de som på samma gång ändå aldrig ställer upp och reder ut dessa kaossituationer. 

    Så märkligt. Det handlar alltid om att skälla på bonus istället och redovisa om hur mycket de ställt upp. 
  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    Anonym (L) skrev 2019-03-04 09:55:31 följande:
    Jag kan inget om den här problematiken, tyvärr. Jag vet bara hur fel det är att förvänta sig att partnern ska göra mer än föräldern.

    Jag skulle nog ta Fjäril kärs råd och kontakta LSS. Om jag som icke-förälder inte kan söka hjälp för barnet så hade jag ändå mjölkat dom på så mycket information som mäjligt och sen satt information, telefonnummer, telefontider i händerna på min man.

    Det är ju helt sjukt att du har sagt upp dig från ditt jobb för att hinna ta hand om hans barn medan han försvarar sin frånvaro med att han ska upprätthålla ekonomin.

    Ser han inte sitt eget barn? Du ser men orkar inte med honom, vilka känslor har pappan för sitt barn?

    Då jag arbetade inom vården så valde jag att säga upp mig och söka något annat som kanske skulle vara mindre psykiskt påfrestande...så jag skulle orka med allt med hans barn o samtidigt såklart även mitt eget.


    Nu arbetar jag ca 75% som vikarie i butik.


    Min sambo behöver inte jobba så mkt som han gör. Vi har en god ekonomi men jag tror att han tycker det känns jobbigt med hans barn.

  • Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)
    Wolfie13 skrev 2019-03-04 10:13:45 följande:
    + 1000
    Så många trådar som denna och allt bottnar ner i samma sak; styvmammor som aldrig vill säga nåt ont om de sk "perfekta papporna till sina egna barn" - de som på samma gång ändå aldrig ställer upp och reder ut dessa kaossituationer. 

    Så märkligt. Det handlar alltid om att skälla på bonus istället och redovisa om hur mycket de ställt upp. 

    Min sambo är fullt medveten om hur jag känner för barnet i fråga och allt runtomkring det.


    Som vanligt är det lätt att skrika "LÄMNA!" när man inte är i situationen själv.

Svar på tråden Äcklas av min bonus