Jag ångrar att jag blev förälder, trivs inte som mamma

Det är ett småbarn. Vill inte ange exakt ålder. Det går inte att duscha då barnet vill vara hos mig hela tiden, väldigt mammig. Står och gallskriker utanför om jag duschar!!!

Tänk dom som dör ensamma i ålderdomshem. Ingen bryr sig eller hälsar på. De som aldrig skaffade barn.

Igentligen är småbarnsåren en så kort tid. Men visst är det tufft och man är så bunden. Men gör det bästa av den tiden. Försök vända på ditt sätt att se på det. Du måste inte leka med ditt barn. Jag är ingen lekmamma heller. Mitt barn klänger på mig hela tiden och är mycket trotsig men jag ser det att hon är så liten nu det hör till den åldern. Kan bara le och skratta åt det fast det är jobbigt. För jag vet att detta är bara en liten tid snart är barnet stor.

Jag älskar mitt barn. Det är just det som gör mig tvungen att kämpa för det. Den här tråden handlar inte om att jag skulle vilja ge bort mitt ansvar på någon annan. Jag mår bara inte bra. Undrar om inte fler känner att det är så här tufft???

Låter mer som att du har svårt att prioritera det som måste göras och blir låst i ditt tänk om hur det var innan.

Du behöver kanske bli mer uppfinningsrik och tänka utanför boxen?

En bärsele gör att du har två händer fria för allt du behöver göra typ laga mat, gå på toa, gå ut med sopor, dammsuga etc.

Duscha kan du göra utan problem även fast barnet är vaken, sätt i babysitter eller lägg på en filt på golvet i badrummet. Bada tillsammans så blir du ren samtidigt.

Sitt på golvet och vik tvätt tex så underhåller du bebis samtidigt. Leksaker och lek behövs inte hela tiden. Den kan vara fullt nöjd med att bara titta på dig och det du gör.

. Köp en joggingvagn så kan du träna med barnet på joggingtur. Det finns även många varianter av mamma-barn-pass på gymmet. Gå på babysim så får även du röra på dig. Köp en motionscykel och trampa hemma.

Jag vill INTE ge bort mitt ansvar på någon annan. För att understryka. Jag kämpar på i detta.

Släpp in barnet i duschen. Det kan leka nedanför.

Kom ihåg att DU uppfostrar. Är barnet mammig beror det ju på att du aldrig släpper taget om det och testar nytt sätt att tänka på. Får barnet hänga med på allt du gör har det heller inget problem med att du duschar, dammsuger eller målar naglarna

Barnet är äldre än det. Det går inte att sätta i en babysitter eller lägga på en filt. Barnet är närmre fem år gammal än noll år gammal. Tar man med barnet står det och gallskriker i duschen tillsammans med dig. Behaglig dusch. Verkligen avslappnande att höra gallskrik samtidigt som man duschar. Och mina behov vill jag göra utan någon som står och skriker för att jag har stängt dörren (inifrån eller utifrån).

no shit hela livet e ett lidande

"bra" o_o

Tror inte direkt det är ovanligt. Har ett par manliga vänner som gick i fällan och sitter nu låsta med barn och är allmänt trötta på livet.

De ser bara fram emot när ungen blir 10+ så denna är lite mer självständig och deras liv kan börja igen.

Så jag tror inte du är ensam direkt utan det är mer stigma att prata om det eftersom det ska vara det bästa någonsin osv osv.

Jo det är tufft att vara förälder men det tvingar en också att bli uppfinningsrik och tänka nytt för att få saker gjorda.

Mitt första barn var för tidigt född, jag var ensamstående och dessutom hade bebis kolik och jag var tvungen att få vardagen att funka. Då testar man allt som kan hjälpa till att få det att gå. Duscha tre minuter fast bebis skriker var ett måste. Att äta medan man vaggade ett barn till söms blev jag expert på. Det tog säkert ett år innan jag lyckades dricka en mugg kaffe som var hett och inte kallnat...