Jag ångrar att jag blev förälder, trivs inte som mamma

Men varför är tonen i trådenså hård? Jag tolkar det inte alls som att du ts är en dålig mamma, bara att du har för höga krav på dig själv. När barnet är över tre måste du inte vara med det varje vaken stund . Det är ok att duscha eller sitta och läsa eller ta det lugnt en liten stund. Börjar barnet ropa på dig svarar du bara "Jag duschar och kommer om en stund ". Barn måste träna på tålamod. Det kommer inte automatiskt.

Vi tränar mycket på tålamod, för treåringen vill klappa på bebisen när hon sover eller att jag ska leka NU trots att jag är upptagen.

Träna också bbarnet i att göra sånt du gillar. Tycker xdu om promenader, promenera med det, gillar du att pyssla xså pyssla. Du präglar barnet!

Barn dör inte av att se på tv då och då om du behöver koppla av lite.

Vi har alla olika behov av ensamtid, och har man vett högt behov är det svårt med små barn. Men barnen växer och då blir det lättare!

Låter som ett drömscenario att kunna skaffa ett barn, och då först när man är 40 år. Jag är 30 och kan förstå viljan att skaffa barn, och lika mycket att inte vilja ha barn. Sedan så vill man ju såklart att det ska bli bra för barnet plus så många andra faktorer som ska räknas in. 

Berätta om när du valde att skaffa/fick barn och hur resan såg ut innan och efter.

Var och en får tycka som den vill, jag tycker detta är en förfärlig inställning.

Hej Tess,
jag tycker det låter som något som jag tror många andra föräldrar kan känna men inte vågar säga. Du säger ju att du älskar ditt barn och INTE vill lämna över ansvaret vilket ändå tyder på att du sträcker ut en hand efter stöd och kanske hjälp? Människor som inte ens vet hälften av din situation kan vara så dömande jag hoppas du ej tar det för hårt! Jag tycker du är modig och stark som faktiskt erkänner detta och tar tag i dina känslor.
Jag tycker du ska prata om detta men människor som står dig nära, som du känner att du kan lita på (kanske en bästa vän, mor eller någon annan) om du inte har det eller om du känner att det är svårt att erkänna detta för någon i omgivningen tycker jag att du ska söka professionell hjälp. Observera! det är inte för att det är något fel på dig, vi människor kan hamna i livskriser och en utomstående och dessutom utbildad person i området kan stötta dig att få vardagen att kännas lättare! Dessutom är jag säker på att detta är något som är vanligt under småbarnsåren och vissa barn kan säkert äventyra vårt tålamod lite extra. Var snäll och gå inte vidare med att må dåligt utan ta kontakt med din vårdcentral om du inte vet var du kan söka dig till specifikt dom ska kunna lotsa dig vidare till passande person.
Lycka till och kram!

Kloka ord. Får man fråga om det var tanken redan från början att stanna vid ett barn, eller om det växte fram efter ett tag när barnet fötts, eller om det bara inte blev fler eftersom du var lite äldre? Jag är 35 och velar fram och tillbaka om jag ska försöka få ett barn till. Lite ångest för att mitt barn sedan skulle efterfråga syskon och bli besviken om man svarade ärligt att man bara inte ville ha fler. Eller om man kommer på senare att man vill ha fler och så går det inte. Egentligen känner jag också som TS att livet är stressigt nog att få ihop med ett barn (även om det inte är samma saker som besvärar mig utan mer generellt att hinna med jobb och fritidsaktiviteter) och vill ha det så lugnt som möjligt. Svårt.

Förstår inte varför folk e så elaka mot ts. Det e skit jobbigt med barn. Har 2 o har tänkt många ggr att hade jag vetat att nr 2 skulle vara så jäkla jobbig hade jag inte skaffat 2 an. Men nu e barnet här o jag älskar det lilla monstret även om jag blir galen emellanåt. Tycker att det e bra att ts är medveten om detta. Hon borde dock öva barnet på att vara själv ibland. Om pappan är med i bilden så borde han gå in o ta barnet. O alla som skriver jag har minsann klarat det vill ni ha en applåd eller? Verkar mest som ni vill trycka ner ts.

Hej TessEss!

Jag hör att det är tufft för dig och som många säger kan det vara tufft med barn, särskilt om man förväntar sig att hinna med massa saker.

Jag reagerar ändå på något i det du beskriver- att du verkligen upplever att du inte kan lämna ditt barn när du duschar t.ex. och att barnet blir väldigt upprört av det. Det finns faktiskt barn som av olika orsaker är tuffare att ta hand om och det kan t.ex. bero på hur samspelet mellan förälder och barn varit, men även pga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, t.ex. autism. Om jag vore i dina kläder skulle jag gå via bvc för att få en bedömning kring om det kan finnas någon orsak hos barnet eller i ert samspel som skulle kunna förklara att du blir så uppbunden. Ju tidigare ni får veta det i så fall, desto bättre.

Hoppas att det ska lösa sig för er, ofta blir man ju friare som förälder ju längre tiden går.

TS, det finns väldigt många som ångrar att de blev föräldrar. Bara att googla och hitta andra som kan stötta.

Jag får sova hela natten och äta godis eller vad jag vill.Jag har egentid och kan bara vila .Jag har två barn varannan vecka.Så visst det går.Gäller att planera .