Pappa prioriterar jobb före nyfödd

Jo men det verkar mer vara att TS är orolig över hans bristande engagemang, hade han visat sig mer intresserad generellt kanske de där måndagarna inte hade spelat någon roll. Tycker hela tråden mer vittnar om en oro för framtiden.

TS domderande fasoner bådar inte gott för framtiden; "jag kan ju sätta ner foten och säga nej, vilket jag också kommer göra till utbildningen" - Undrar hur länge mannen står ut.

Varför gnälla på en hårt arbetande man.

Han arbetar i sitt anletes svett, precis som Gud bestraffade honom att göra.

Hans uppgift är att vara en försörjare så att du och ert barn kan ha det så bra som möjligt.

Ta inte ifrån honom den enda uppgiften som vi män är bra på!

Hylla din man istället för att som många kvinnor gör klagar.

En man växer när han blir hyllad.

Men man tycker att hon borde veta vem hon väljer att skaffa barn med innan hon gör det.

De flesta personer ändrar sig inte utan bibehåller ungefär samma personlighet år efter år, väljer du någon som tar sitt arbete väldigt seriöst så kommer den troligtvis fortsätta med det gravid eller ej.

Att börja ställa extra krav på saker som man mycket enkelt kan tycka fungerar , hon väljer vagn och sådant. Han lägger energin på att få ekonomin att tillåta detta.

Jag förstår om hon vill att han ska engagera dig mera men det kan vara så att valet av vagn eller säng helt kvitta rför honom, vilket det uppenbart inte gör för TS.

Ta och prata igenom det hela med din man, förklara hur du känner när han agerar och väljer som han gör. Det låter som han inte riktigt är medveten om dina förväntningar, och kanske heller inte på vad det innebär första tiden med bebis.

Min kille var också ganska frånkopplad första gången, det ÄR svårare för dom att känna likadant eftersom de de facto inte är gravida och inte känner barnet och allt som händer på samma sätt som vi gör.

När bebis väl var född blev det nåt helt annat, till det bättre.

Tycker många svarar väldigt märkligt här i tråden, det är klart ett arbete kan vara viktigt och visst, en bebis kanske inte kräver jättemycket i början. Men man är ju helt nyförlöst själv och går igenom allt möjligt jobbigt med både kropp och psyke och samtidigt har man en ny liten människa att ta hand om.
Det är väl självklart man vill ha sin närmaste som stöd? En vecka utan sin sambo i början är inte alls så jäkla enkelt för alla.

Min sambo tog de 10 dagarna i början och när han gick tillbaka till jobb hade han en ny tjänst, det blev en chock för mig. Mkt övertid och jag visste aldrig riktigt när jag kunde räkna med att han kom hem på kvällen.

Bebis skrek och hade ont i magen 17-21 varje kväll och jag höll på att gå under.
Tycker TS har en rimlig förväntan, det gäller bara att förmedla den och vara tydlig med hur du känner så han kan stötta dig i det här.

Oj. Han är bra på väldigt många fler saker än sitt jobb, tack och lov. Han är en fantastisk make, vän och person överlag.

Hans uppgift att försörja familjen är lika stor som min uppgift att försörja familjen. Hans uppgift som pappa är lika stor som min uppgift som mamma. 
När jag är föräldraledig är barnet mitt jobb, precis som jobbet är hans jobb, 8 timmar om dagen. Dygnets övriga 16 timmar är barnet bådas ansvar. Nu, innan barnet har kommit, jobbar vi båda heltid och ansvaret för försörjning och barn bör därför vara 50/50. Så är det INTE. Fördelningen är 95/5, vilket såklart inte är okej. Låt mig förtydliga att gällande detta är jag och min man helt överens! 

Det är inte för min skull han gladeligen bör utnyttja sina 3 kompveckor i höst. Jag begär inte avlastning de 8 timmar om dagen jag ansvarar för barnet. Det är dock helt ofattbart för mig att man inte greppar varje chans att spendera tid med sitt nyfödda barn. Här han han en jättechans att lära känna och spendera tid med barnet. Tid som aldrig kommer tillbaka. Men han vill hellre jobba, trots att han inte måste. Det gör mig lite orolig och får mig att förstå att han inte alls känner samma engagemang som jag. Jag hade nämligen aldrig gjort den prioriteringen. Troligtvis ändrar han sig när barnet har kommit, men då är det för sent för då har han redan spikat hela höstplaneringen.

Hur som helst: 

Jag har nu pratat med honom. Frågade om jag kan göra något för att han ska känna sig mer involverad (kanske är det svårt för honom att ta sig in i "hjulet" när jag redan satt snurr på det?). Han vet med sig att han inte varit särskilt engagerad. Jobbet har tagit all hans tankekraft senaste veckorna och kommer göra det ytterligare ett par veckor. Han sa också, precis som jag trodde, att det är svårt för honom att se sig själv i papparollen. Han känner det som att det är någon annan som ska bli pappa. Det är för overkligt helt enkelt. Allt är så stort och en helt annan värld där han inte kan någonting. 

Vi bestämde att jag ska lugna mig med förberedelserna ett par veckor. Då har han semester och kan fokusera mer på det som kommer. Då tar vi tag i allt tillsammans, läser på och förbereder oss. 

Det blev ett fint samtal och vi förstod varandra. 

Jag förstår dig TS och tycker att många verkar vara ganska hårda mot dig här i tråden. För det första, innan förlossningen varit är det jäkla svårt att veta vilket skick du kommer vara i. Det kanske slutar med akutsnitt och du återhämtar dig segt, eller att du får en förlossningsdepression/-psykos. Man vet ju faktiskt inte innan, så jag håller med om att det låter ganska osmart att planera in något som innebär att han måste vara bortrest i flera nätter precis i början. Och sedan har vi ju barnet - det är en enorm omställning även om man får ett 'enkelt' barn. Även ett 'enkelt' barn är väldigt krävande, jag hade inte orkat att min man reste bort i början och lämnade mig själv (i alla fall inte när vi fick första barnet).

Men ärligt talat tror jag INTE att detta handlar om brist på engagemang, utan snarare brist på förståelse för hur den första tiden faktiskt är som nybliven förälder. Det är bra att ni pratat med varandra, då kanske ni får ökad förståelse för varann!

Det kanske är så att många män känner ännu större drift att arbeta när de får barn? Precis som mödrarna tycker att allt ska kretsa kring barnet. Bara en tanke...

Exakt.
Du är kvinna.
Han är man.
Låt det vara där.
Jag känner flera kvinnor som säger att "det tog dem 20 år att inse att deras mäns sätt att ta hand om barnen, vara närvarande på med barnen, etc var minst lika bra som deras egna sätt, och ibland till och med bättre". 
Det är lätt att döma ut någon för att den inte gör som man själv hade tänkt.
Men som sagt, din man är inte du. Han är en egen individ som har full rätt att prioritera och agera efter eget tycke. 
Njut av livet och din man och ditt barn och gnäll inte över honom att han inte gör si eller så. Du och ni kommer att ha ett mycket rikare liv! Tro mig! 
Lycka till!

Nej, det är faktiskt när barn kommer in i bilden som relationen ställs på sin spets och faktiskt då (främst vid barn nr 2) som underökningar visar att vi går från jämställda relationer till en ganska ojämställda förhållande. Det finns många undersökningar om just detta.

Tyvärr triggas ofta något gammalt och traditionsbundet igång när barnen kommer. Något som tom adoptionsföräldrar vittnar om (de som har en helt jämlikt föräldraskap eftersom ingen varit gravid, är förlossningsskad, har sömnbrist pga av graviditet eller bär mat i brösten).

Så hur ska man på förhand kunna veta hur det ska bli när man utan barn levt ett jämställt liv tillsammans?

Det finns ju en anledning till att så många par går i sär just under småbarnsåren.