Liberté skrev 2019-06-01 16:51:30 följande:
1) Han har gått om tid. Det är 1 månad efter BF det är planerat 5 dagars kurs. inte hela världen.
2) så barn i de flesta andra länder har inget värde förutom att överleva?
Du pratar om ett extremt litet barn som har krav som går bajsa,äta och sova 95% av första tiden.
Anknytning sker under längre tid, annars skulle föredra pappor inte ha en chans globalt sett då vår föräldraledighet är rätt stark.
Anknytning kan ske även till personen barnet inte elever med så det är knappast något 24/7 projekt. Finns mer info på 1177 om du tvivlar på det.
Förstår du vad som menas med "symboliskt värde"? Det handlar om en princip att han måste frigöra tid att spendera med sitt barn. Om han inte vill göra det när barnet föds vad talar då för att han kommer välja att göra det senare?
Vad har andra länder med saken att göra? Du uttryckte att barnet överlever ändå... Min poäng då var att man önskar att barnet får mer behov tillgodosedda än bara mat och sov. Traumatiserade barn överlever kanske, men det är väl inget någon vill önska ett barn?
Anknytning sker under de första fem åren, men de första 1,5 - 2 åren är de viktigaste. Så nej, det är en ganska kort period där anknytningen befästs.
Och återigen, det största behovet hos små bäbisar är mänsklig närhet. De behöver också äta, men lika primärt är att känna sig trygga via kroppskontakt och annan mänsklig kontakt från sin anknytningsperson.
Du har återigen fel ang. att anknytningen är något man kan ta en stor paus i. En trygg anknytning förvärvas genom att barnets känslomässiga behov tillgodoses. Det handlar då om att det får tröst när det är ledset, känner att det ständigt har föräldern där som känslomässigt responderar på ev. faror och andra tillfällen när barnet blir oroligt. Anknytningen aktiveras särskilt i de situationer när barnet blir rädd och ängsligt. Nattetid är ett exempel på när anknytningen aktiveras.
Det går inte att skapa en trygg anknytning hos barnet genom att ta hand om det i små snuttar. Barnet kan bli rädd och aktivera sin anknytning när som helst, och då behöver anknytningspersonen vara närvarande. Men om du menar att mamman kan ta hand om barnet och ge det en trygg anknytning, så stämmer ju det. Men om pappan är frånvarande ofta kommer barnet antagligen inte utveckla en trygg anknytning till honom.
Sedan kan man ju reflektera över om huruvida mamman är den mest lämpliga att ta hand om barnet själv alla gånger. Givetvis finns det par där mannen har fått en trygg anknytning själv och kvinnan har fått en otrygg anknytning som hon inte har bearbetat. Om mannen då väljer att jobba mycket och överlämna hela ansvaret till mamman, kanske barnet utvecklar en otrygg anknytning till båda föräldrarna. Jag tänker att i ett sådant scenario är det extra viktigt att pappan är närvarande för att barnet åtminstone ska kunna utveckla en trygg anknytning till honom.
Visst kan ett barn få en anknytning till en annan vuxen än föräldrarna i barnets närhet. Men det betyder inte att man kan lämna över barnet till en för barnet främmande person utan vidare. Det riskerar att traumatisera barnet. En anknytning skapas genom att man tillbringar väldigt mycket tid med barnet, oavsett om det är föräldrarna eller en annan vuxen. Det finns många som berättar att de åker på semester en vecka och lämnar sina småbarn åt någon bekant. Om den här personen inte har haft tid att utveckla en anknytning till barnet är det sannolikt mycket skadligt för barnet. Men oavsett anknytningsperson, så kommer barnet inte att utveckla en trygg anknytning om det inte får sina behov tillgodosedda, så jo, ett 24/7 projekt, som du kallar det.
Visst kan man som förälder göra ett misstag ibland, och göra fel. Men anknytningen är en totalbild, så små misstag spelar inte så stor roll. Med undantag, skulle jag vilja säga, när barnet utsätts för trauman. T.ex. om man lämnar barnet ensam i en egen säng, kan detta vara väldigt skadligt för barnet och anknytningen kan skadas.
