Stenbocken93 skrev 2020-12-16 10:04:05 följande:
Vet inte vad problemet är just nu men oj vad trött jag är. Sonen verkar ha separationsångest deluxe eller så är det tandsprickning, eller något helt annat. Blir så trööött. Det jobbiga är att aldrig säkert veta vad problemet är. Han är 7 mån + 1 dag. På 1 vecka lärde han sig krypa, dra sig upp till ståendes i sängen samt sätta sig upp från liggande. Allt händer samtidigt. Pust!
Jag är också. Helt. Jäkla. Slut.
På riktigt! Skulle kunna somna sittandes. Jag känner igen mig i det du skriver om separationsångest. Vi har tyckt att vår dotter har varit en ganska lätt barn, hon har liksom alltid varit på när man har introducerat nya grejer, älskat mat sedan dag ett, hängt med på allt i bärselen, gillat att ligga på sin matta med sina leksaker, tyckt om att sitta i sin stol (tidigare Bumbostol och sedan en tid tillbaka Stokkes tripp trapp.) Nu är det som att det har vänt helt. Utveckligen går framåt, hon kryper, drar sig upp, vi har sänkt spjälsängen, hon kan sitta upp själv utan stöd och kommer upp i sittställning från liggandes. Jättekul. Men hon vägrar sitta i sin stol och spänner hela kroppen och skriker som en stucken gris när hon inser att man är på väg att sätta ned henne i den. Gröt, som hon har älskat och ätit en redig portion av i flera månader varje morgon, totalvägras nio av tio gånger. Det hjälper inte att smaksätta den med en klick fruktpure eller redan smaksatt gröt. Hon spottar ut allt man sätter i munnen på henne eller kastar det på golvet direkt (till hundens förtjusning). Hon blir tokig om man lägger ner henne på lekmattan och man är utom synhåll i ens tjugo sekunder. Bärselen vill hon inte längre vara i, utan även där spänner hon hela kroppen så att det är omöjligt att få ner henne i den. Hon sover i snitt 45-60 under dagen och kan kämpa sig vaken till typ 22. Vi är så himla trötta. Visst måste man få klaga ibland också?