Ni som är avundsjuka på dem som är i förhållanden

Ja du..

Dels påminner jag mig själv om att det inte behöver vara så perfekt som det ser ut på Instagram..

Dels så jobbar jag aktivt med mig själv, min självkänsla och försöker förbättra mig som person, både fysiskt och psykiskt.

Men det är klart att det är jobbigt som fan vissa dagar.

Genom att titta mig omkring och lyssna och se så får man ganska snabbt koll på att alla inte är lyckliga i sina förhållanden. Kompisar skiljer sig, släktbråk, otrohet, vårdnadstvister, sjukdomar etc etc

Bara läs igenom inlägg här på sajten så finns det massor av olyckliga förhållanden.

Att sluta vara naiv och tro att alla är lyckliga räcker långt.

Mina problem i vardagen slutar inte existera bara för att det dyker upp någon att bli kär i. Det funkar inte så.

Det är underbart att vara i ett förhållande eller äktenskap. Det finns ingen finare känsla än att längta hem till sin partner, mysa, snacka, planera framtiden. Det är oslagbart. Jag är en lyckligare människa när jag inte är ensam.

Men alla förhållanden går igenom faser. Motgångar där det är mycket bråk och tjafs och ibland kan man undra vad man ens gör ihop med den här personen. Man stör sig på varann. Men kommer man igenom de motgångarna ihop som en enad front så blir man starkare. Vi lär oss av varandra hela tiden, speciellt när vi går igenom något jobbigt. Jag och min man brukar tänka "detta är inte min fiende, det är vi två MOT problemet och inte vi två mot varandra".

Sen säger jag bara fuck tinder, badoo osv. Ut och träffa människor på riktigt! Jag och min man var grannar i ett år innan vi började att dejta :)

Försöker krydda min ensamma vardag med det jag kan för att känna mig ok ändå. Lätt att bli bitter men har märkt hur självdestruktivt det är.

Att uppleva kärlek från alla sidor tillhör ju livet. Det kan man inte komma undan. Ibland blir man dumpad och det kan vara hemskt och ibland är det jag som dumpar någon annan som blir olycklig. Hur man än gör har man arslet bak liksom. Det är liksom livets gång.

Destruktiv kärlek är dock något helt annat som man inte ska likställa med riktig kärlek. Det finns alltid en anledning till att man hamnar i sådana förhållanden. Jag levde i ett äktenskap med misshandel i många år innan jag lämnade och det tog många år innan jag fattade varför jag hamnade med en sådan man.

Så visst, man ska inte ta lätt på kärlek men man ska inte heller undvika den. Det är ju också destruktivt.

Håller inte alls med om att destruktiva relationer och att bli lämnad är så väsensskilt då båda handlar om att bryta det förtroende som finns inneboende i en relation och båda leder till liknande sår. Dessutom blir konsekvenserna olika för alla, beroende på en mängd faktorer.

Förlåt, men jag håller helt enkelt inte med om det du säger. Det är dina erfarenheter, och de stämmer för dig. Inte för många andra dock, så därför kan de inte sägas vara universella för kärlek. Att undvika kärlek kan vara det bästa man kan göra om man farit mycket illa tidigare. Exempelvis. Det finns massvis med vinklar och nyanser att ha med i beräkningen.. 

Och jag säger att din upplevelse inte heller är någon allmän sanning. Sviken och sårad för livet kan man dock också bli av andra skäl än kärleksrelationer. Så man är på intet sätt skyddad från det bara för att man undviker en partner. Man kan hamna i destruktiva relationer och brustna förtroenden och bli ohyggligt sårad etc även med nära vänner, familj, föräldrar, barn, kollegor etc.

Som exempel bara se på affärsuppgörelser där man brustit i tillit och förtroende och där många inte ser någon annan utväg än självmord. Tex artisten Avicii.

Fast det påstod jag inte. Som sagt. Är inte alls säker på att du har rätt där heller, intima anknytningsrelationer är av en annan kaliber än de flesta, om inte alla, andra relationer folk i regel har. De har potential att göra en mycket lycklig och mycket olycklig i störst utsträckning. Sen finns såklart undantag, på samma sätt som det finns de som faktiskt inte mår bra av kärleksrelationer. Där man utsätter sig för stor fara genom att ingå i en. Det råkar vara min erfarenhet, och det kan du ju inte säga något om. Och då jag erfarit det, och andra med, så är det ju ett faktum.

Hur lyckad din kärlek blir handlar väldigt mycket om två personers förhållningssätt, förmåga att kompromissa och vilja skapa en frisk relation där man ständigt måste ge och ta. Många människor som ingår kärlek är sjuka i sin anknytning och använder sig av andra för att hela sig själv och kallar det "kärlek", när det i själva verket bara handlar om ensidig narcissism och självupptagenhet och en pusselbit för att komplettera statustillhörighet och traditioner.

Hittar man någon man passar tillräckligt väl med, som är hälsosam  känslomässigt och har bra relationer bakom sig med mycket kärlek och trygghet i sin barndom, kan kärlek vara det enda som verkligen gör en människa hel och lycklig. Jag har sett många exempel på lyckad tvåsamhet och ser tydligt att de människorna  generellt är lyckligare, tryggare och mer tillfredsställda som individer och fungerar bättre med anda än de som lever ensamma.

De som lever i relationer har så många fördelar som singlar inte har.

Regelbunden beröring, sex, ömhetsbetygelser, bekräftelse för hela sitt jag, sann närhet och intimitet. delar kostnader, vardagsmotigheter, trauman, har en bästa vän som finns där i nöd och lust villkorligt, vilket inte finns i någon annan form.

Den romantiska är den närmsta formen av intimitet man kan komma, helt avskalad och och kravlös på riktigt.

Jag har levt i långa relationer och som singel i många omgångar. Även om jag periodvis trivs förträffligt ensam känns livet mäkta meningslöst och ensamt utan en sådan relation, Precis samma hör jag från varje människa som lever ensam i min omgivning. Människor kan vara lyckliga ett tag ensamma men inte i längden. Vi är inte skapta för ensamhet och vänskap kan aldrig mäta sig med kärleksexklusivitet.