Vikigaste jämställdhetsfrågan

Tänker du på kvinnofridslagstiftningen? Våld är inte heller jämställt så det beror på motargumenten, tycker jag. Brott mot barn, och fler grupper, har egna rubriceringar också. Lagstiftarens syfte med lagen är enligt rapporter och utredningar inte uppfyllt, varför man kanske behöver se över lagen av den anledningen istället.

Som tur är, antar jag, har jag sluppit den meningsmotståndaren som pratar om framprovocerat våld från kvinnor, än så länge. Fast den som besvarar en diskussion om dödligt våld mot kvinnor med "men kvinnors våld mot män då?!" är ju ingen lysande debattör själv då=)

Eller så säger det något om att ensidig uppfostran kanske är destruktivt, vare sig det är mamman eller pappan som är den uppfostrande.

Så sant. Det är tragiskt att prestige och behovet av "combat" är så starkt i dessa diskussioner, lika mycket från båda håll faktiskt. Den stora förloraren på det är jämställdheten. Du resonerar dock all the way, vad det tycks, och det hedrar dig.

Får de flesta det? För annars stämmer ju inte tesen om att de flesta killar felar i plugget. Kanske är diskussionen något överdriven, speciellt här på forumet?

Eller så säger det något om /upplevt/ svek.Det var schysst sagt, och verkar ömsesidigt:) Min ståndpunkt är utan tvekan klar över vilka som är mest våldsutsatta i nära relationer. Men det framgick säkert. Har dock aldrig haft problem att arbeta med både våldsutövare och offer i behandling.Det finns ju anledningar till att elever får stöd - att de inte klarar undervisningen. Jag har inte hunnit kolla könsfördelningen men jag tror pojkar är överrepresenterade.

Det intressanta, Pyssel, är ju i så fall HUR många av pojkarna som misslyckas. Är det såpass många att det är en majoritet av dem, osv?

Nej, så klart får inte de flesta killarna särskilt stöd. En majoritet får inget särskilt stöd eller särskilda anpassningar. (Läste din fråga lite noggrannare nu)

Bör de ha det, då?

Min åsikt är att ett sådant arbete behöver genomsyra flera delar av en verksamhet. Men för att börja någonstans, ska man vara drivande i ett normkritiskt arbete så krävs en översyn av eget beteende och språk. Arbetar man dessutom med samtal är det inte speciellt mkt som behöver skina igenom av egna föreställningar om t.ex kön och läggning och vilka förväntningar det skapar, för att stänga möjligheterna för dialog, tillit och därmed chansen att hjälpa någon med dess mående. Man får förmodligen inte ens veta vad det gäller. Sin samlade erfarenhet och självreflektion kan man dela vidare på arbetsplatser som både främjar och styr mot ett kollegialt lärande. Föreläsningar ensamt som insats anser jag personligen vara ett tämligen trubbigt och svagt verktyg för förändring. För att nämna några.

Du får gärna fråga om specifika saker och vad jag anser om de arbetssätten. Det finns ju mängder.

Missriktad välvilja kanske, parat med okunskap om vad mänskliga rättigheter och barnkonventionen faktiskt innebär. Träffar på det här oavsett politisk färg, SD borträknat då. Kollegan som översköljde mig med sin präktighet förra veckan kan jag inte tänka mig är någon vänsterpartist. Jag tror också att vissa njuter lite av att "positionera" sig gentemot sådana som mig, lite svälla av präktighet. Men det är vad jag tror då =)Är inte säker på hur du menar med "framprovocerat" och vilka "dem" är. Men jag har stor sympati för det barn, kvinna eller man som i försvar, men även överlagt, skadar eller tar livet av den som är på god väg att ta livet av dem, håller fången eller våldför sig på dem.

Män och kvinnor är inte lika våldsamma | Tryggare Sverige (2014)

I kartläggningen gör Brå heller ingen åtskillnad i vilken situation våldet har manifesterats mellan parterna, utan likställer upplevelse av utsatthet för våld med till exempel nödvärn. Tidigare forskning visar att män tillgriper våld när de känner sig kränkta eller provocerade, medan kvinnor i huvudsak tillgriper våld vid självförsvar. Ett exempel där detta tydligt framgår är vid dödligt våld i nära relation där i snitt 17 kvinnor dödas varje år av sin manliga partner eller f.d. partner, ofta efter upprepade våldshandlingar. När kvinnor dödar sin partner eller f.d. partner, vilket inträffar i snitt fyra gånger per år, sker det i regel i nödvärn eller efter år av misshandel.

tryggaresverige.org/man-och-kvinnor-ar-inte-lika-valdsamma