• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • nernu
    Tussilago123 skrev 2019-10-13 13:00:32 följande:

    Sanna, jag vill jättegärna att du förklarar mer.

    Jag är 22, min sambo är 30 och barnet är som sagt 3,5. 

    Jag känner inte att jag har kommit till stadiet att jag vill lämna för jag är fruktansvärt kär i min sambo och älskar honom så högt. Och eftersom problemet ligger hos mig så känner jag att det är mitt ansvar att jobba mig igenom det och inte lämna mannen jag älskar för att han har ett barn som jag råkar finna "obekvämt". 

    Då tar jag mig hellre i kragen och träffar psykolog eventuellt, och pratar med folk i samma situation. 

    Tänker att om många har samma problem (som jag förstått det som) så kan ju inte alla bara ha lämnat. Någon måste ha hittat ett sätt att hantera situationen. 


    Nej men hjälp. Ni har varit tillsammans ett drygt halvår och hunnit flytta ihop och nu klagar du över att en treåring vill ha uppmärksamhet och att pappan inte tar ansvar. Du verkar inte tillräckligt mogen för den relationen. Låt det stackars barnet ha sin pappa ifred.
  • Anonym (förstår ts)

    Så barn med separerade föräldrar ska få frikort för att vara oförskämda. Undrar hur de sedan kommer att klara sig i vuxenlivet om de lärt sig att skylla allt på sin jobbiga barndom.

  • Anonym (förstår ts)
    nernu skrev 2019-10-14 20:28:40 följande:

    Nej men hjälp. Ni har varit tillsammans ett drygt halvår och hunnit flytta ihop och nu klagar du över att en treåring vill ha uppmärksamhet och att pappan inte tar ansvar. Du verkar inte tillräckligt mogen för den relationen. Låt det stackars barnet ha sin pappa ifred.


    Det är ts sambo som inte verkar mogen för relationen eftersom han inte bryr sig om att uppfostra sitt barn.
  • pyssel
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 20:32:02 följande:

    Så barn med separerade föräldrar ska få frikort för att vara oförskämda. Undrar hur de sedan kommer att klara sig i vuxenlivet om de lärt sig att skylla allt på sin jobbiga barndom.


    Hur läser du egentligen? Att agera är alltid mer framgångsrikt än att reagera när man vill arbeta med en situation där det blir för mkt av ett visst beteende. Skillnaden på de två lägren i frågor som dessa brukar vara om man

    -tänker att ungen jävlas och manipulerar

    -tänker att barnet försöker tillgodose ett behov på det enda sätt den kan

    Antingen hamnar man då i både formuleringar och åtgärder som heter "kväsa", "stävja", "släcka ut" eller riktigt hårda ordalag. Eller så hamnar man i insatser som handlar om att ge barnet fler strategier än att uttrycka missnöje när det behöver mer kärlek och trygghet, och man FÖREKOMMER, i synnerhet när barnet är så litet att det inte har ett nyanserat språk för att förmedla känslor och behov.
    #inteensamaldrigglömd
  • Lilyje

    Funderat på att vända på det så att du spenderar mer tid tillsammans med bonus och sambon så att barnet lär känna dig och känner sig tryggt med dig? Kan det inte vara så att barnet är osäkert på DIG och därför söker extra trygghet hos pappan?


    M 2010 | B 2017 | A 2019
  • Zarch
    Ess skrev 2019-10-14 11:48:07 följande:

    Jo självklart är det skillnad mellan en treåring och en snart vuxen människa.

    Men just den där känslan att det är jobbigt att bli uppträngd på någon, att det blir för mycket är nog samma oavsett ålder på barnen.


    Det är en rätt så markant skillnad skulle jag vilja säga.

    Men kanske inte enbart ålder på barnen utan åldern på bonusmorsan kan mycket väl också spela in. Jag kan tänka mig att en 22 åring barnfri tjej vill givetvis ligga och hångla under täcket dygnet runt med den hon är förälskad i, att ta in någon annans barn med allt ansvar det innebär kan vara lite för stora skor att fylla.
  • Pope Joan II
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 20:32:02 följande:

    Så barn med separerade föräldrar ska få frikort för att vara oförskämda. Undrar hur de sedan kommer att klara sig i vuxenlivet om de lärt sig att skylla allt på sin jobbiga barndom.


    Det minsta man kan göra för 3,5-åringar är väl att ge dem frikort att vara 3,5-åringar? Att bli vuxen är en process och inte något som är färdigställt i brådrappet. Med barn och uppfostran/guidning av dem är det ofta ett steg fram och två bak och så måste det få vara. Man kan inte och bör inte framhärda i att försöka säga till ett så litet barn "en gång för alla".

    Du kan ju trösta dig med att det trots allt ändå går rätt så fort, ts är 22 - alltså bara dryga 18 år äldre än barnet - och hon lever ju ändå, får man väl säga, på ett annat sätt än 3,5-åringen. Det barnet befinner sig i nu är inte ett statiskt tillstånd och det riskerar heller inte att cementeras om nu pappan och ts skulle visa stor förståelse och omsorg om det lilla barnets känslor medan de också, på vuxnas vis, hanterar sina egna känsloliv. 
  • nernu
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 20:35:09 följande:

    Det är ts sambo som inte verkar mogen för relationen eftersom han inte bryr sig om att uppfostra sitt barn.


    Du uppfostrar inte bort känsloyttringar hos en treåringar som varit med om livsomvälvande förändringar. Inte om du vill ha en fungerande vuxen individ.
  • Mrs Moneybags

    Det är fascinerande att man uppfattar treåringens beteende som något problem med uppfostran. Det här handlar om hela hans livssituation. Han har fått flytta hem till en främling som konkurrerar med honom om hans pappa. 

    Försök sätta er in i barnets situation. 

    Det går inte att "säga till" ett barn så att han slutar vilja vara nära sin pappa. 

  • Tussilago123

    Jag tror att i princip alla som skriver här har bytt ämne från var ursprungsinlägget handlade om. Nu är det enbart smutskastning om att jag inte bryr mig om barnet, att jag inte förstår hans känslor och så vidare... 

    Jag skrev inlägget till en början för att få hjälp att förstå mina känslor och förhoppningsvis få svar från personer som haft det likadant. 
    Jag vill inte ha känslorna jag har och behöver hjälp att få bort negativiteten.
    I slutet av dagen tycker jag mycket om mitt bonusbarn, han tycker om mig (tror jag) men känslorna tar periodvis över och då vill jag inte ha med honom att göra. Svartsjuka? Säkert. 

    Jag förstår att mitt bonusbarn vill vara nära sin pappa dom åtta dagarna i månaden han är hos oss. 
    Men han är precis lika nära sin pappa oavsett om han ligger på vänster eller höger sida om honom i sängen, oavsett om han sitter på höger eller vänster sida om honom i soffan. 
    Och man ska visa barnen respekt och acceptera deras känslor, absolut. Men det är inte barnen som bestämmer om pappa & bonusmamma ska sitta bredvid varandra, sova bredvid varandra osv. 
    Jag ser (tror jag) vad mitt bonusbarn försöker med då jag gjort exakt samma sak själv. Jag ville aldrig ha mamma & hennes nya pojkvän bredvid varandra. Jag ville att hon skulle fokusera på mig och enbart mig, och vi skulle helst vara själva. Min mamma berättade flera gånger för mig att hon förstår mina känslor, men hon är vuxen & jag är barn och det är hon som bestämmer. Hon skulle aldrig exkludera mig, men vi måste inkludera alla. 
    Hur arg jag än var på henne där och då så lärde jag ju mig att jag ska nog lita på mamma, hon vet bäst. Och hon kommer aldrig någonsin släppa taget om mig. 

    Det är alltså många "issues" som blir till ett stort, även om alla problem i sig inte är speciellt stora. Men jag ser sambandet, och det är det jag förklarar i mitt ursprungsinlägg och det jag behöver hjälp med.
    Så alla som säger att jag inte är tillräckligt mogen, att jag bara är en 22åring som vill ligga och hångla under täcket, att jag borde lämna osv. Det är INTE så det ligger till och därför kan ni sluta dra förhastade slutsatser om hur jag är och vad jag vill i mitt liv.

    Just nu vill jag ha hjälp att förstå rollen som bonusmamma och hjälp att stärka bandet till mitt bonusbarn och vända mina negativa tankar till positiva. För jag vill honom allt väl och kärleken till min partner gör att jag självklart förstår vikten av att känna kärlek till mitt bonusbarn. För mitt bonusbarn är det viktigaste för min partner och dom kommer alltid komma tillsammans. 

Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet