Kan soc ta över bonus försörjning?

Själv undrar jag över vad det är som gör att ts och pappans ryggmärgsreaktion när 21-åringen inte känner för att arbeta är att tycka att sociala myndigheter ska betala för honom. Det är inte så samhällets resurser bör användas (eller rättare sagt, det är inte så samhällets resurser ska utnyttjas). 

Börja med att ta ifrån honom alla spelkonsoler.

Ge honom en telefon med kontantkort och lite, eller ingen surf.

Köp inga kläder. 21 år, då växer man inte. Han kan ha kläderna han har nu.

Extra mat är inte SÅ dyrt.

Har ett snarlikt problem, men i det här fallet gäller det min egen son. Han lyckades med nöd och näppe ta sin gymnasieexamen. Fick efter ett halvår ett jobb som han inte klarade av psykiskt och slutade efter en vecka. Gjorde inget i ytterligare ett halvår och sökte sedan och kom in på en universitetsutbildning. Var nog mest pga pressen att ha en försörjning, inte för att han egentligen var intresserad. Betalade sin del av boendet och maten i 8 månader då det kröp fram att han inte hade pluggat efter första terminens slut (och inte hade klarat alla poäng heller) och tänkte ta livet av sig när hans pengar tog slut. Jag lyckades tvinga honom till läkare och han fick diagnos depression och fick antidepressiva och en tids sjukskrivning. Där är vi nu, sjukskriven son som inte förmår ens söka arbete. Ingen inkomst.  Han spenderar dagarna med att sova, läsa e-böcker och spela dataspel (måttligt spelande ändå). Bryr sig inte om att tv-kanalerna är uppsagda, eller att surfen på mobilen är minimerad. Bryr sig knappt om att äta, bryr sig inte om pengar, vet inte vad han vill, orkar inte skriva in sig på arbetsförmedlingen för han är rädd att han inte orkar gå på ett möte. Hur gör man som förälder? Jag vill ju inte sparka ut honom i hemlöshet.

Nej, självklart inte, men de kommer ställa krav på honom, vilket hans förädrar inte verkar lyckas göra, och är han det minsta intresserad av att få pengar, så till vida att hans föräldrar stryper från deras håll, så kommer han göra åtminstone minimiinsats föra att för dem.

Börja med att ta ifrån honom alla spelkonsoler.

Ge honom en telefon med kontantkort och lite, eller ingen surf.

Köp inga kläder. 21 år, då växer man inte. Han kan ha kläderna han har nu.

Extra mat är inte SÅ dyrt.

Själv undrar jag över vad det är som gör att ts och pappans ryggmärgsreaktion när 21-åringen inte känner för att arbeta är att tycka att sociala myndigheter ska betala för honom. Det är inte så samhällets resurser bör användas (eller rättare sagt, det är inte så samhällets resurser ska utnyttjas). 

Innan jag började läsa på familjeliv hade jag aldrig hört talas om att unga, friska människor kunde leva på bidrag. Att vuxna barn som bor kvar hemma kan skriva hyreskontrakt med sina egna färäldrar och på så vis få bidrag fanns liksom inte på världskartan.

Jobbar som sjuksköterska inom vården och blir nedstämd av tanken på att jag och mina kollegor knappt hinner äta lunch för att vi är så underbemannade, att gamla människor tvingas ligga på akuten i 12 timmar och få tryckår för att det saknas vårdplatser och att människor dör i väntan på behandling för sin cancer - och samtidig tycker TS att hennes son ska få skattepengar för att fortsätta sitta på baken och spela data-spel...

Beklagar din brist på allmänbildning!

Det är som sagt ingen som förespråkat att han ska leva på bidrag år ut och år in. Inte ts heller.

Det omedelbara alternativet är ju inte att ts bonus börjar bota cancer med nuvarande (brist på) utbildning direkt. Vården borde definitivt få mer resurser men även om båda delarna är skattemedel så är inte sambandet linjärt.