Särbegåvade barn

Problemet med att vara särbegåvad och inte bara allmänt smart är att skolan är vidrig. Jag lider med min dotter som får gå igenom samma skit som jag - det har inte ändrats nånting på 30 år.

Att sitta 6-7-8 timmar per dag och t ex lyssna på när läraren läser JÄÄÄÄÄTTELÅNGSAMT ur en bok - och klasskamrater avbryter titt som tätt och frågar riktiga idiotfrågor, det är inget annat än tortyr.

Min dotter ligger långt efter i skolan, hon somnar nästan stående för allting är så fruktansvärt tråkigt. Hemma lär hon sig japanska på egen hand. (Hon är 9 och går i fjärde klass eftersom hon började ett år tidigt)

Hon får inga mer stimulerande uppgifter, eftersom hon först måste harva igenom sida upp och sida ner med ordinarie skolarbete, som hon kunde för flera år sedan och som hon för länge sedan har tröttnat på.

Man ska inte blanda ihop särbegåvad med högpresterande. Högpresterande barn presterar bra i skolan och kan traggla igenom enorma mängder repetitivt skolarbete, medan särbegåvade ofta tröttnar när de inte får intellektuell stimulans.

Räkna med att skolan inte kommer fatta nåt, du kommer bara ses som en jobbig förälder och ditt barn kommer att må dåligt. Välkommen till det svenska skolsystemet.

Absolut, är barnet konstaterat särbegåvad så kommer aldrig klasskamraterna ikapp i skolan. Men de flesta "särbegåvade" är "bara" smarta och lättlärda och då brukar klasskamraterna komma ikapp. Själv tillhör jag den senare kategorin, lättlärd, och de första 6 åren var skolan mest en pina eftersom allt var för enkelt. Då satt man och spanade ut genom fönstret istället etc och hade liksom ingen lust att anstränga sig på lektionerna. Till proven började man plugga 1-2 dagar innan eftersom de inte var några problem att få ett bra resultat på. 

Det var först i högstadiet som (några) lektioner blev intressanta att gå på eftersom de blev mer utmanande. Det var kemi, fysik, matte, biologi (även om vi hade världens tristaste biologilärare) och historia/religion (samma lärare där). I övrigt var det samma "flytande" igenom som innan eftersom undervisningen var mer anpassad efter de "svagare" eleverna i klassen. 

Problemet med just de faktiska barn ed särbegåvning är ju att många är på två olika nivåer. En nivå när det kommer till inlärning och kunskap och sen en helt annan (mer åldersbaserad) nivå känslomässigt. Så att bara göra skolans indelning av eleverna kunskapsbaserad blir ju fel även där. 

Kan du ge exempel på dessa skolor?

Då är inte din dotter särbegåvad. En särbegåvad person med högt IQ behåller sitt försprång hela livet. IQ:t går inte ner till någon normalnivå efter några år, utan stannar på ungefär samma nivå. Det låter konstigt. Det finns ju bara ett tiotal privata skolor i Sverige. Jag tror inte dina uppgifter stämmer, men om du kan redovisa någon studie som pekar på detta vore det intressant. Jag har svårt att tro att de rika knösarna som sätter sina barn i privatskolor skulle acceptera obehöriga lärare när de betalar hundratusentals kronor per år för att deras telningar ska gå på en privatskola. 

Hmm, kanske Rosey kan vara något.

Ja, säkert...

Varför? För att det är en ofantligt stor skillnad på att vara barn och att vara vuxen.

En förskoleelev som läser åk.4-matematik har inte en matematisk särbegåvning på några sätt. Den genomsnittliga studenten på någon av landets civilingenjörsutbildningar är inte ett ?särbegåvat barn? utan en ambitiös normalelev.

Vill man som förälder ha råd så kan jag tipsa om Terence Tao:s blogg, där han har skrivit en del om just det här ämnet:

terrytao.wordpress.com/career-advice/advice-on-gifted-education/

Min yngste son är särbegåvad. Han är idag 17 år och skillnaden mot jämnåriga är inte lika tydliga längre.

När det gäller att få de utmaningar man behöver för att stimuleras och utvecklas har skolan tyvärr inte alltid lyckats. Som tur är har vi en farmor som själv är särbegåvad och dessutom pensionerad lärare så hon har kunnat hjälpa oss en hel del.

Det varierar vilken kunskap olika skolor har om särbegåvning, iom att det är ett relativt nytt begrepp i skolans värld. Alla barn har rätt att bli utmanade på sin nivå.

Viktigt att tänka på är att man oftast inte är ?generellt begåvad?, utan precis som alla andra har en profil där man är superskillad på vissa saker och normalpresterande i andra. Därför kan en 8-åring t.ex. behöva matteböcker för åk 7 men läsa svenska som en åk 2a. Sen är det viktigt att tänka på att man kanske inte kan ha matematik med årskurs 7 då, eftersom man kanske är som en åk 2a i sociala färdigheter och även livserfarenhet. Icke att förringa.

Får man inte utmaningar på sin nivå så finns det en risk att man mår psykiskt dåligt, är understimulerad, får koncentrationssvårigheter mm. Många som är särbegåvade har väldigt lätt i skolan som småttingar, vilket gör att de aldrig riktigt får träna upp studieteknik eller jobba för att bli bättre, så när de kommer upp i de övre årskurserna slår de lite bakut för att de helt plötsligt faktiskt måste anstränga sig.

Tror att detta är lite fel forum att diskutera särbegåvning. Kan rekommendera att du kollar upp Filurum, de har flera Facebook-grupper och många bra diskussioner. Man måste prata med en konsult för att bli medlem.

Särbegåvning har inget med att vara "savant" att göra. Tror att benämningen med "sär" strular till det lite. Kanske bättre att använda den alternativa termen "särskilt begåvad". Det handlar ju helt enkelt om att man har högt IQ. Och det går utmärkt att testa även på små barn om man skulle vilja det, men oftast behövs det inte. Man räknar med att kanske 5 % av alla är särbegåvade, självklart på olika nivåer. Vissa är rena genier, medan vissa är "smarta", "lättlärda" och behöver mer utmaningar för att må bra. För det handlar ju om att våra barn ska må bra och få lagom med utmaningar och stöd för att utvecklas till harmoniska vuxna.